Åtta punkter om redovisningsnormer, etik och svenska skatteregler

Christer Westermark diskuterar här i åtta punkter redovisningsnormering ur olika perspektiv. T.ex. om förhållandet mellan lagar och normer och om hur begreppen ”god redovisningssed” och ”rättvisande bild” ska samsas i regelverk som både ska tillfredsställa allmänt höga krav på etik, EU-regler och det specifikt svenska sambandet mellan redovisning och beskattning.

1. Rätten som politiskt instrument

Det torde vara en allmänt vedertagen uppfattning att den skrivna rätten utgör ett politiskt instrument och att rätten emanerar ur politiska beslut som fattas av demokratiskt valda beslutsfattare. Rätten fungerar som ett auktoritativt sätt att förmedla och verkställa politiska prioriteringar, vilket är en del av demokratins idé och av den parlamentariska ordningen. Denna konventionella uppfattning är en utgångspunkt för följande diskussion kring redovisningslagstiftningens karaktär, normgivningsverksamhet på redovisningsområdet och vilken roll etiken spelar vid normgivningen.

En annan utgångspunkt för diskussionen är att rättsregler inte är något annat än normer, dvs. de är av samma natur som normer, men av ett speciellt slag: de har förtätats och upphöjts till rättsregelns nivå. Rätten tillhandahåller det ekonomiska livets, näringslivets, spelregler såväl i form av traditionella rättsregler som i form av ramlagar. På redovisningens område förekommer bägge formerna, dock är utformningen av det centrala begreppet god redovisningssed till stor del överlämnad till näringslivet. Det materiella innehållet av god redovisningssed eller annorlunda uttryckt de värderingar som kommit till konkret uttryck i tolkningen av termen god har hittills accepteras av skattesystemet vid företagsbeskattningen.

Vilken roll kommer internationella redovisningsnormer utgivna av International Accounting Standards Board (IASB) att få för svensk redovisningsstandard? Hur påverkar IASBs redovisningsstandarder det framtida sambandet mellan redovisning och företagsbeskattning? Vilka konsekvenser får begreppet rättvisande bild för den svenska termen god redovisningssed och för svensk normgivning? Vilka samhällsintressen borde Bokföringsnämnden företräda om man inte längre behövde fokusera på skattekonsekvenser av olika lösningar på redovisningsfrågor? Det är några frågor som kommer att diskuteras i denna artikel med utgångspunkt från normers etiska karaktär.

2. Lagar med normativt innehåll och ramlagar

Ramlagars innehåll har av Hydén1 betecknats som vem-och-hur-regler och målsättningsregler. Ramlagar saknar ett normativt innehåll till skillnad från äkta rättsregler. Det innebär att den traditionella rättsdogmatiken inte fungerar som juridisk metod. Det rättsdogmatiska perspektivet deducerar från principer och regler till handling eller beteende och utgår från att rätten bestämmer tillämpningen. Den metoden förutsätter en äkta rättsregel. En sådan är uppbyggd av rekvisit som föreskriver vilka förutsättningar som skall föreligga för att regeln skall vara tillämplig och rättsföljden inträffa.

När äkta materiella handlingsregler ersätts av målsättningsregler som god redovisningssed och rättvisande bild blir de ur normativ synvinkel ofullständiga. Regelns konkreta innehåll avgörs av andra än juridiska faktorer. Det gör att ramlagarna måste betraktas ur ett vidare perspektiv än det rättsdogmatiska från politik via rättsordning till rättstillämpning och fokus förskjutas mot tillskapandet av ramlagens konkreta innehåll. Anledningen är att en ramlag ges innehåll genom ställningstaganden som inte utgår från i förväg fastställda rättsliga kriterier utan det sker i stället genom förhandlingar mellan intressenter, av vilka det inte kan utkrävas politiskt ansvar.

Då det gäller företagens redovisning har politiska beslut baserade på värderingsmässiga överväganden till stor del ersatts av en ramlagstiftning, där värderingarna ligger implicita i den professionella redovisningskunskapens tekniska kriterier. Frågor kring normgivarna och normgivarnas värderingar kommer därmed i centrum för intresset.

Lagstiftningen då det gäller redovisning, dvs. bokföringslagen och årsredovisningslagen, är en blandning av detaljregler för formalia och enskildheter och allmänt formulerade målsättningar för det essentiella. Dessa betecknas med termer som god redovisningssed och rättvisande bild och hänvisar således till normer utanför lagen. Redovisningslagarna kan därför i det väsentliga betecknas som ramlagar. Det ekonomiska systemet eller marknaden bestämmer internt sina egna normer och har även influerat redovisningslagstiftningen, som är så utformad att den överlåter till marknaden att fylla ramarna med konkret innehåll.

Lagstiftaren har, med hänvisning till frågornas tekniskt komplicerade och föränderliga natur samt att man inte vill låsa rättsutvecklingen, överlåtit åt marknaden att göra de avvägningar som krävs mellan de olika intressen som berörs av redovisningen. Hänvisningen till god redovisningssed i bokföringslagen kan ses som ett illustrativt exempel på hur lagstiftaren avstått från normativa ställningstaganden i de målkonflikter som lagen syftar till att lösa.

Överlåtandet är dock inte fullständigt eftersom Bokföringsnämnden har tilldelats en central roll vid fastställandet av innebörden av den goda redovisningsseden. Bokföringsnämnden som beslutsorgan speglar inte de politiska partiernas respektive styrka utan är uppbyggd på partsrepresentation av vissa samhällsintressen; statsintresset är därvid representerat av skatteförvaltningen. Även andra delar av det komplexa samhällssystemet än företag och näringsliv har således visst inflytande över hur innebörden i god redovisningssed skall tolkas. Det är en omständighet som bör beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för företagsbeskattningens koppling till redovisningen. Den aspekten återkommer jag till.

3. Normer och normgivningsverksamhet

Normer är handlingsanvisningar och de genereras inom olika handlingssystem. Samhället innehåller en mängd sådana system av olika karaktär, exempelvis det kulturella, det politiska, det ekonomiska och det juridiska.

Enligt ett organisationsteoretiskt systemsynsätt artikuleras normer som en konsekvens av att olika aktörer använder sig av systemen för att tillgodose sina egna intressen. Aktörer agerar via system och nyttjar systems resurser och påverkansmöjligheter inom systemet och på andra system. Därefter nyttjas normen som skydd för aktörens etablerade position.

Normgivning – även inom redovisningsområdet – är i grund och botten och framför allt en etisk fråga. Det perspektiv som normgivaren väljer, utesluter andra tänkbara perspektiv. Därvid uppkommer en rad frågor:

Vems eller vilkas perspektiv utesluts?

Vilka intressenter gynnas, vilka missgynnas genom valet av perspektiv, som den enskilde normgivaren tillämpar vid sin produktdifferentiering från övriga normgivare?

Vilket nätverk av kunder appellerar respektive normgivare till?

Hur uppfattar respektive normgivare omfattningen av ”sitt” nätverk?

Svaren på dessa frågor berör normgivarens etiska värderingar. Det är dock frågor som sällan diskuteras, frågor som handlar om problemet med normgivares sällan öppet deklarerade etik.

En spontant formulerad hypotes är att varje normgivare ser sig som en centralpunkt i ett eget nätverk och att detta nätverk har andra värderingar, en annan etik, än de övriga normgivarnas nätverk. Mångfalden av normgivare på redovisningsområdet skulle i så fall kunna förklaras av förekomsten av redovisningsmässiga underkulturer, som var och en följer respektive normgivare av etiska skäl.

Marknaden för normgivning

Edward Chamberlins teori om monopolistisk konkurrens2 ser marknaden för varje säljare som isolerad i något avseende så att helheten inte består av en enda stor marknad för alla säljare. I stället utgörs marknaden av ett nätverk av sammanlänkande delmarknader, en för varje säljare. Teorin fokuserar på det monopolistiska särdraget, som har sin grund i det ständigt närvarande partiella oberoendet. Därtill lägger teorin vikt vid att ett visst mått av isolering alltid förekommer genom att fokusera på den individuella säljarens och den specifika produktens marknad.

Vid produktdifferentiering uppstår monopolistiska drag som förstärks med graden av produktdifferentiering. Då tillräcklig differentiering förekommer har varje säljare ett absolut monopol på sin egen produkt, men den är ändå utsatt för konkurrens av mer eller mindre perfekta ersättningsvaror (substitut). I detta läge uppkommer det som Chamberlin betecknar monopolistisk konkurrens och det är denna marknadssituation som enligt honom i praktiken är den dominerande. Chamberlin är en vidare en tidig representant för dagens välkända syn på relationsmarknadsföring, ett fenomen där befintliga kunder värvar nya kunder. Chamberlins synsätt kan generaliseras utöver hans egna exempel med konsumtionsvaror och det kan tillämpas på produkt- och tjänstemarknader av olika slag. Normgivande organ inom samma marknad är ett exempel.

Ett av normgivarnas konkurrensmedel vid produktdifferentieringen är det etiska förhållningssättet till sin produkt, till konsumenterna av produkten och till samhället i övrigt. Det är rimligt att utgå från att redovisningens normgivare, svenska såväl som internationella, i sin differentiering för att uppnå monopol inom sitt respektive nätverk tillämpar olika värderingar (etiska normer) vid utformningen av sin egen normgivning. Därmed attraherar man företag och företagare med olika etiska värderingar. Detta framstår som ett marknadsföringssätt att skapa sin särpräglade nisch för sina egna normer, inom vilken nisch man blir normgivnings-monopolist. Frågor om produktens – i detta fall normernas – etiska natur skulle kunna rymmas inom den produktdifferentiering som Chamberlin beskriver på följande sätt (s. 115):

”Now let the product be differentiated, and let us suppose the differentiation to be of such nature that the curves of cost of production are not materially affected.”

Chamberlins synsätt inspirerar till en rad frågor, som utgår från att med termen produkt kan avses såväl varor som tjänster av allehanda slag. Applicerat på redovisningens normgivare kan exempelvis dessa tre frågor formuleras:

Lämnar produktdifferentiering avseende redovisningsnormernas etiska förhållningssätt produktionskostnadskurvan för normerna opåverkad (not materially affected)?

Tillhör etikaspekten det som hanteras som en produktdifferentiering?

Är etiken knuten till området relationsmarknadsföring?

Det synsätt som Morgan & Hunt3 företräder och där nyckelorden är delade värderingar, tillit och långsiktiga relationsförpliktelser kan ge indikationer på normgivares legitimitet. Men synsättet torde kräva att man på allvar diskuterar det etiska förhållningssätt som är inbäddat i den marknadsförda produkten. Att utforska normgivarnas egna etiska värderingar och utröna hur de kommer till konkret uttryck i de publicerade normerna framstår som en angelägen uppgift.

Normgivningsverksamhet kan analyseras och tolkas i de två dimensioner den framträder:

• den tekniskt förskrivande dimensionen (”gör på det här sättet”)

• den etiska dimensionen (i den mån pliktetisk eller konsekvensetisk motivering lämnas eller finns underförstådd och outtalad)

Vanligtvis bedöms och uttolkas innebörden av den förstnämnda dimensionen utförligt av sakkunniga på det område normerna behandlar. Bedömningen avser oftast att söka fastställa vad normgivaren avsett och hur normen tillämpas i praktiken. Mer sällan fokuseras på det avsedda syftet med normen och syftets bakgrund. Därtill kommer att den etiska dimensionen oftast lämnas outforskad.

Iakttagelsen gäller inte minst redovisningens normgivning. Det kan framstå som något förvånande med tanke på de normgivande organens betydelse, men är likväl förklarligt med tanke på ämnets ömtåliga natur. Analysen kräver ingående kännedom om och studium av aktörerna, de interna strukturerna och processerna hos dessa organ. Det är inte självklart att sådan insyn välkomnas av alla berörda parter.

Konflikter vid normgenerering

Sammanfattningsvis kan sägas att det ofta finns en konflikt mellan instrumentella argument och etiska argument vid normgenerering. Även normgenerering utanför det politiska systemet, tex. redovisningsnormgivning, innefattar konfliktlösning. Konflikten bilägges i sådana fall inom experternas arenor utan politisk insyn och öppen debatt. Detta är normgivningens demokratiproblem och även samhällets då ramlagstiftning tillämpas. Frågan får särskild tyngd då arenorna inte längre finns inom landets gränser. Min hypotes är att man lättare accepterar internationella normer på redovisningsområdet än på skatteområdet. I vart fall torde sådana internationella redovisningsnormer, som medför konsekvenser för den svenska företagsbeskattningen, vara svåra att acceptera. Vilka tänkbara utvecklingslinjer kan då anas för det svenska systemsambandet mellan redovisning och beskattning?

4. Redovisningssystemet

De rättsliga normerna för redovisningssystemet är som framgått av ovanstående beskrivning öppna och ger inte ensamma svaret på vad som är ett korrekt handlande. Innebörden av de centrala termerna rättvisande bild och god redovisningssed får sökas utanför de rättsliga normerna i en redovisningsvetenskaplig och redovisningspraxisstyrd kunskap av icke-juridisk natur. Juridiska beslutsfattare i rättsliga redovisningsfrågor – Skatterättsnämnden och Regeringsrätten då det gäller företagsbeskattning med redovisningsmässiga tvistefrågor med avgörande betydelse för den aktuella skattefrågan – söker ofta stöd hos experter inom det samhällsvetenskapliga ämnet företagsekonomi och dess underavdelning redovisning.

Den rättsliga analysen är därmed underordnad den professionalisering som förekommer inom redovisningens sfär. Ramarna fylls med innehåll på professionella arenor, svenska och internationella: Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och International Accounting Standards Board.

Målsättningarna i samhället, kampen om vad som är bra eller dåligt på redovisningens område, formuleras inom fristående organ. De utgör marknadsekonomins arenor och där kommer i första hand marknadens värderingar till uttryck i den tekniska professionalismens språk, i tekniska instrumentella kriterier. Redovisningsnormerna är operationaliserade värden. Dessa värden är resultatet av förhandlingar och kompromisser inom de professionella arenorna och de accepteras i den rättsliga analysen utan egentlig källkritik. Det innebär att de etiska värderingar som varit vägledande för de normgivande aktörerna inte närmare ifrågasätts utan tas för givna.

Vilka effekter kan det få för relationen mellan redovisning och företagsbeskattning om den övergripande målsättningen i redovisningen förskjuts från det svenska begreppet god redovisningssed till det europeiska rättvisande bild? Vilka konsekvenser får det när rättvisande bild konkretiseras i form av detaljerade redovisningsnormer utfärdade av IASB, ett normgivningsorgan som i praktiken kommit att få status som EUs normgivare på redovisningsområdet?

Hur påverkar tillkomsten av detaljerade redovisningsnormer det svenska sambandet mellan redovisning och företagsbeskattning? Spontant kan man uppfatta en utvecklingslinje i riktning mot ett förstärkt samband. Det kommer i så fall att kräva att såväl företag som skatteförvaltning har att öka sin kompetens inom den växande floran av IASB-normer. Det kommer vidare att leda till att framtida skatteprocesser inte kommer att handla om innebörden av god redovisningssed utan om tolkningen av en viss, för målet relevant, redovisningsrekommendation utgiven av IASB.

5. Skattesystemet

Offentliga myndigheter skapas genom en rättslig akt. En myndighets agerande har konstitutionellt stöd i en författning – myndigheter verkar under lagarna. Rättens roll är att förmedla ett politiskt fattat beslut om att en viss verksamhet skall äga rum i offentliga former och att förse verksamheten med dessa rättsliga former, som i detalj reglerar vad myndigheten får och inte får göra. De materiella resurserna för myndighetens verksamhet fördelas i annan ordning.

Skattesystemet med verksamheten att uträkna och inkräva skatt av medborgarna, systemets myndigheter och dessa myndigheters verksamhet är ett exempel på denna rättsliga detaljreglering.

Hultqvist4 såg samspelet mellan redovisning och skatterätt ur ett rättsdogmatiskt perspektiv. Hultqvist anlade ett systemsynsätt på relationen mellan skatterätt och civilrätt och studerade skattesystemets relation till omvärlden. Han noterade hur skattesystemet hämtar material (exempelvis beskattningsunderlagets siffervärden) från andra system. Genom indelningen i systeminterna, systemspecifika och systemexterna rättsfakta, grundat på ett systemtänkande, sökte Hultqvist på ett pedagogiskt sätt belysa skatterättens anknytning till andra system i omvärlden och vilken betydelse dessa system har för skatterätten. Enligt Hultqvists synsätt utgjorde redovisningssystemet ett för skatterätten externt system.

Enligt Hultqvist var det inte förvånade att det är förhållandet mellan skattesystemet och dess omvärld som vållat störst problem vid tolkning och tillämpning. Teoretiskt skulle det enligt Hultqvist gå att utforma ett skattesystem som är helt uppbyggt på normer med systemspecifika rättsfakta, exempel härpå är legaldefinitioner som taxeringsår och beskattningsår. Beteckningen beskattningsår knyter dock normalt an till företagets räkenskapsår, varför åtskillnaden ändå inte skulle bli total.

Distinktionerna mellan inomskatterättsliga normer och normer med systemexterna rättsfakta gör prejudiciella rättsförhållanden, dvs. att en civilrättslig omständighet kan vara prejudicerande för en skatterättslig bedömning, av särskilt intresse. Att civilrätten fått stor uppmärksamhet beror på att skatterätten knutits till handlingar och dispositioner av civilrättslig karaktär. Beskattningseffekterna har av lagstiftaren avsiktligt knutits till civilrättsliga handlingar.

Bergström5 har framhållit att det trots detta skulle kunna skapas en skatterättslig terminologi. Man får likväl med den civilrättsliga terminologin eftersom man inte kan bortse från de civilrättsliga transaktionerna och deras beteckningar i civilrätten. Genom att lagstiftaren valt att anknyta till civilrätten får man räkna med att den enskilde har en handlingsfrihet och kan välja rättshandlingar under beaktande av handlingarnas skatteeffekter.

6. Överstatliga rättssystem

Som bekant har vi numera överstatliga statliga rättssystem och Sverige har genom medlemskap i EU överlåtit till ministerrådet en del av vår nationella suveränitet. Ministerrådet kan utfärda bindande förordningar och direktiv, som gäller för medlemsstaterna. Utvecklingen går mot en rättens globalisering. Samtidigt ligger en betydande del av normsystemen utanför rättssystemet i traditionell betydelse. Den övergripande portalbestämmelsen i 4:e bolagsrättsliga direktivet anger att målet för företagets årsredovisning är att ge a true and fair view, vilket i den svenska översättningen blivit rättvisande bild. Att fylla denna ram med konkret innehåll har överlåtits till praxis vilket i praktiken omsider blivit IASB.

Det finns därför anledning att fokusera på de normer som detta organ publicerar. Att analysera normerna en möjlighet att analysera såväl de tekniska förhållningssätt som kommer till utryck som de värderingar och det etiska förhållningssätt, som kommer till uttryck inom redovisningssystemet.

Vilket övergripande synsätt kommer till konkret uttryck i redovisningsnormerna? Man torde få utgå från att de ekonomiskt grundade redovisningsnormerna tar sin utgångspunkt i och ger uttryck för en övergripande teori om marknaden och marknadens funktioner. Vad som uppfattas som bra eller dåligt ur normgivarens perspektiv är bestämt genom det ekonomiska systemet och redovisningssystemets egna premisser. Andra synsätt på vad som är bra eller dåligt påverkar endast i ringa grad normernas utformning. Det blir därmed ofrånkomligt med en konflikt mellan etiska argument å ena sidan och tekniska, instrumentella eller professionella argument från redovisningssystemet å andra sidan. Någon diskussion om dessa frågor har hittills inte förts i vårt land. Frågorna rymdes exempelvis inom uppdraget för utredningen Sambandet Redovisning-Beskattning (SOU 1995:43).

7. God redovisningssed ersätts av rättvisande bild

För att återgå till frågan om sambandet mellan redovisning och företagsbeskattning kan minst två utvecklingslinjer skönjas, som här skall skisseras.

En nedtonad och avklingande betydelse för den svenska termen god redovisningssed innebär att svenska normgivande organ får allt mindre intresse för att fördjupa sig i tolkningsfrågor kring denna term. Svenska normgivningsorgan har tidigare ansett att man haft svårigheter – formuleringsmässigt eller efterlevnadsmässigt – att publicera sådana uttryck för god redovisningssed som inneburit skattehöjande effekter. Detta har exempelvis inneburit att Redovisningsrådets rekommendationer primärt tagit sikte på koncernredovisning, vilken inte ger upphov till några skatteeffekter. För redovisning på bolagsnivå, dvs. juridisk person, har hänvisning i några fall gjort till skattereglerna.

I stället för att uttolka termen god redovisningssed kan normgivningsorganen i framtiden ägna sig åt tolkningar av den ”europeiska” termen rättvisande bild. Den uppgiften skiljer sig markant från att ge uttryck för innebörden av en faktiskt förekommande sed eller sedvänja eftersom det i stället kommer att handla om detaljstyrning av redovisningen.

På europeisk nivå kommer, i vart fall för börsnoterade företag, IASBs normer att ge substans åt den något diffusa termen rättvisande bild. Eftersom IASBs normer inte utformas med svensk skattelag som bakgrund och därför rimligen inte kan beskyllas för ensidiga skatteffekter i någon riktning torde normerna ha goda utsikter att vinna acceptans inom näringslivet. IASB publicerar dessutom förklaringar och tolkningar till sina egna normer.

För svenska normgivare torde den framtida uppgiften primärt handla om en professionell översättningsverksamhet av IASBs normer och tolkningar till svenska språket. Möjligtvis kan tillkomma omtolkningar och förtydliganden med avseende på specifikt svenska förhållanden.

8. Systemsamband och normgivning

Det politiska ställningstagande som är avgörande för det fortsatta systemsambandet gäller hur man bedömer IASBs redovisningsnormer som underlag för att definiera skattebasen. Det kan upplevas frustrerande, eftersom det svenska skattesystemets påverkansmöjligheter på IASB torde vara ringa. Den grundläggande svenska skatteregeln för företagsbeskattning kan omsider övergå till att bli en ramlagsbestämmelse, som fylls med innehåll på utländska expertarenor. Diskussionen om denna grundbult i systemsambandet har hittills lyst med sin frånvaro, vilket möjligen kan förklaras med den tveksamhet som råder då det gäller att diskutera normgivares värderingar, dvs. etiska preferenser.

Det svenska nationella alternativet är utforma ett skattesystem som är uppbyggt på normer med skattesystemspecifika rättsfakta. Det skulle mer konkret innebära att skapa ett fristående skatterättsligt beskattningsunderlag, en form av vinstbegrepp, som är bortkopplat från den redovisningsmässiga vinsten. Till ett sådant vinstbegrepp kan kopplas någon form av schablonbeskattningssystem. Ett sådant kan sakna anknytning till företagets redovisning genom att bortse från de noteringar i företagets redovisning, som utgör underlag för den civilrättsliga resultatberäkningen.

Ett alternativt frikopplat skattesystem utgår från redovisningens grundnoteringar. Utifrån dessa noteringar formulerar och beräknar systemet ett specifikt beskattningsunderlag. Av pedagogiska skäl använder jag här termen beskattningsunderlag, eftersom termen vinst har en sedan lång tid tillbaka förankrad betydelse som automatiskt leder tanken till redovisningens vinstbegrepp.

Ett tredje alternativ skulle vara att bibehålla den kombinerade termen bokföringsmässiga grunder/god redovisningssed i skattesammanhang. Den europeiska termen rättvisande bild förbehålls den civilrättsliga redovisningen och faller inom redovisningsnormgivarnas verksamhetsfält. En konsekvens blir att den företagsbeskattningsspecifika dubbeltermen bokföringsmässiga grunder/god redovisningssed ges en helt annan innebörd än redovisningstermen rättvisande bild.

Det sistnämnda alternativet innebär ingen större principiell förändring för Bokföringsnämnden, som blir en än mer utpräglad remissinstans för skatteredovisningsfrågor, dvs. redovisningsfrågor med betydande skattekonsekvenser.

I de två förstnämnda alternativen är det mer ovisst vilken roll och funktion som skulle tilldelas Bokföringsnämnden. Om skatteaspekterna fördes bort från nämndens överväganden skulle en direkt konsekvens bli att man fick möjlighet att fokusera på redovisning i ett vidare perspektiv. Därmed skapas förutsättningar för en djupare teoretisk och praktisk ansats med en bredare konsekvensanalys än dagens skattefokusering, som döljer mer fundamentala värderingsfrågor av etisk natur. Nämndens sammansättning bör på ett bättre sätt än i dag spegla redovisningens faktiska betydelse i samhället. Tyngdpunkten bör förskjutas så att nämnden domineras av andra samhällsrepresentanter än företrädare för merkantila intressen.

Det skulle medföra ett tydliggörande av vilka perspektiv som framhävs och vilka som utesluts, vilka redovisningsintressenter som gynnas och vilka som missgynnas. Redovisning är en social aktivitet – inte enbart en presentation av vissa utvalda sifferuppgifter. Trots ämnets samhälleliga vikt uppehåller sig redovisningsdebatten hellre vid teknikaliteter än vid redovisningens sociala funktion i samhället. Kanske det förklaras av urvalet av redovisningsintressenter som hittills dominerat debatten och hur ämnet traditionellt har uppfattats. Var finns de debattörer som tar fasta på redovisningens kulturella betydelse för samhället och vill diskutera den etik som styr normgivarna?

Christer Westermark

är doktorand i företagsekonomi och arbetade under många år med redovisningsfrågor i olika befattningar och sammanhang, bl.a. vid Riksskatteverket. Han har också skrivit böcker. Han medverkade senast i Balans nr 2/2003.