Revisorer har anmälningsskyldighet vid misstanke om brott. Konkursförvaltare har det. Kronofogdemyndigheten har möjlighet, men underlåter att anmäla. Likvidatorer har ingen skyldighet. De borde kanske ha det.
Det skulle kunna sätta en värdefull press på hela systemet om skyldigheten att anmäla misstankar om brott också infördes för likvidatorer.
Det anser advokat Hans Elliot vid Advokatfirman Glimstedt i Göteborg. Han har mångårig erfarenhet både som konkursförvaltare och likvidator.
Och han menar att en anmälningsskyldighet skulle kunna vara motiverad både vid frivilliga likvidationer och tvångslikvidationer.
Ett mörkertal
Tvångslikvidation drabbar företag som är misskötta på ett eller annat sätt. De kan till exempel sakna registrerad styrelse eller revisor eller inte ha kommit in med årsredovisning och revisionsberättelse inom elva månader. Sådant slarv kan vara en fingervisning om att brottslighet kan ha förekommit.
En frivillig likvidation görs ofta av helt legala skäl. Någon vill helt enkelt avsluta en verksamhet. Det kan röra sig ett ytterst välskött bolag.
– Men här kan finnas ett mörkertal, säger Hans Elliot. Somliga kan ha valt att tvätta sin smutsiga byk i dessa bolag och försökt mörklägga förfaranden som inte tål närmare granskning, t.ex. obeskattade uttag, olika brister i bokföringen och annat som omfattas av de brottskataloger som gäller för revisorers och konkursförvaltares anmälningsskyldighet.
Finns revisorn?
I en del fall begärs tvångslikvidation därför att företaget saknar revisor. Men i övrigt finns det nästan alltid en revisor med vid en likvidation. Då skulle man kunna tänka sig att revisorns anmälningsskyldighet skulle vara tillfyllest för att misstänkta brott som upptäcks vid likvidationer ska leda till en anmälan.
Men så enkelt är det inte. För det första finns det kanske i praktiken ingen revisor även om en sådan är registrerad. Hans Elliot kan berätta om ett färskt fall av frivillig likvidation. Den registrerade revisorn, född 1916 och för länge sedan borta från yrkeslivet, hade ingen aning om att han var revisor i bolaget förrän Hans Elliot tog kontakt.
För det andra finns ett visst motstånd i revisorskåren mot att använda ”angivarbestämmelserna” i 10 kap. aktiebolagslagen.
– Den preventiva effekten av brottsbeivrande åtgärder vinner på att de sätts in så tidigt som möjligt i situationer av befarade betalningssvårigheter i näringsverksamhet, framhåller Hans Elliot. Reglerna ska då vara obligatoriska och inte fakultativa, ”skall” – inte ”bör”, för den som är ålagd anmälningsskyldighet. Det är då rimligt att det inte, efter beslut om likvidation, finns möjlighet till ”frivilligt tillbakaträdande” i enlighet med vad som gäller vid revisorsanmälan.
Straffrätt är svårt
Ett stort problem torde vara att även om det verkligen finns revisorer vid en likvidation så är det inte helt lätt för dem att hantera anmälningsskyldigheten:
– De saknar ju straffrättslig utbildning. Straffrätt är svårt för dem. Och just i likvidationssituationen är jag inte säker på att revisorerna tar sin anmälningsskyldighet riktigt på allvar. Det förefaller inte så, säger Hans Elliot.
Inte minst därför menar han att det kunde vara en fördel om även likvidatorerna var med i systemet för anmälningsskyldighet – inte bara revisorerna och konkursförvaltarna:
– En likvidator är oftast, främst vid tvångslikvidationer, en advokat och advokaten är väl skickad att ta reda på om det förekommit någon brottslighet och att göra en anmälan. Naturligtvis måste en förändring av likvidatorsrollen föregås av en utredning med avseende på rollen i främst frivilliga likvidationer. Det finns för närvarande inget hinder för styrelseledamot eller annan än advokat att vara likvidator. Den enda kategori som i princip inte kan ha likvidatorsuppdrag är revisorerna.
Tiden läker
Ett system där både likvidatorer och revisorer har anmälningsskyldighet skulle bli mer effektivt, menar Hans Elliot. Det är ett känt faktum att många likvidationer tar lång tid. Det händer inte så mycket. En ökad press på likvidatorer och revisorer skulle öka aktiviteten. Fler begravda hundar i likvidationsbolagen skulle kunna hittas.
Dessa skulle dessutom kunna hittas tidigare. Det vore bra eftersom tiden annars läker många sår – något som folk är väl medvetna om. Straffvärdet minskar med tiden. Preskriptionstider löper och löper ut. Bokföringsbrott av normalgraden preskriberas på fem år – om det inte sker preskriptionsavbrott, vilket kan ske på grund av konkursutbrott, erbjudet ackord, betalningsinställelse eller beslut om skatterevision.
Ju längre tiden går, desto mer ökar åklagarnas benägenhet att skriva av ärenden. Bevisningen bleknar, vittnen kan inte längre komma ihåg
Många bokföringsbrott
Det är inte helt ovanligt att likvidation används som ett uppehållande förfarande för att fördröja konsekvenserna av ett brottsligt handlande.
– Och min erfarenhet är att det finns bokföringsbrott i sex av tio likvidationer, säger Hans Elliot.
Men det kan vara fler. I fallen av tvångslikvidation på grund av att företaget inte lämnat in sin årsredovisning i tid är det inte alls säkert att likvidatorn – med tanke på någon brottsaspekt – går tillbaka och tittar på den bokföring som eventuellt finns.
Inte exakt samma regler
Konkursförvaltarnas och revisorernas anmälningsskyldighet ser inte exakt likadan ut.
Konkursförvaltare ska dels anmäla alla brott mot borgenärer, dvs. de som finns i 11 kap. brottsbalken, dels ”annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten”.
Revisorernas anmälningsskyldighet – som bara avser aktiebolag – omfattar alla elftekapitelbrott utom vårdslöshet mot borgenärer samt dessutom bedrägeri, penninghäleri, svindleri, förskingring, olovligt förfogande, trolöshet mot huvudman, bestickning, mutbrott, skattebrott, vårdslös skatteuppgift och försvårande av skattekontroll.
För både förvaltare och revisorer gäller den låga misstankegraden att brott ”kan misstänkas”.
I stort sett samma brott
– Konkursförvaltarnas anmälningsskyldighet är alltså formellt sett större men för det mesta hanterar vi i stort sett samma typer av brott, säger Hans Elliot, även om revisorerna i större utsträckning måste bekymra sig om skattebrotten. Dessa slipper konkursförvaltarna i regel. Vid konkurs kopplas vanligen skatteverket och skattebrottsenheterna in.
Hans Elliot har inte närmare funderat över hur en eventuell brottskatalog för likvidatorers anmälningsskyldighet skulle kunna se ut.
Utöver konkursförvaltarna finns det en liknande aktör som också har anmälningsskyldighet för brott. Det är företagsrekonstruktören vid ackord enligt tredje kapitlet i lagen om företagsrekonstruktion.
Om ackord begärs ska rekonstruktören bifoga en berättelse där det bland annat ska framgå om det finns skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer. Om så är fallet ska rekonstruktören, enligt förordningen om företagsrekonstruktion, underrätta åklagare.
När det inte gäller ackord utan vanlig företagsrekonstruktion finns ingen skyldighet att anmäla brott. Rekonstruktören skulle antagligen inte ha tid att iaktta någon sådan skyldighet. Antalet rekonstruktionsförsök är många men de lyckade försöken är få. I de framgångsrika fallen kan man räkna med att ordningen i bolaget trots allt är relativt god och att brott är sällsynta. I övriga fall försätts bolaget i konkurs och konkursförvaltaren, med sin anmälningsskyldighet, tar över. Konkursen är ett faktum långt innan någon skulle kunna ta sig tid att titta närmare på eventuell brottslighet.
Kronofogden ska anmäla
På kronofogdeområdet finns det några anmälningsskyldigheter som i praktiken inte fungerar. Två av dem gäller skyldighet att anmäla näringsförbud. Det sker sällan.
En tredje bestämmelse är 19 kap. 1 § utsökningsförordningen som säger att kronofogdemyndigheten bör göra anmälan om brott mot borgenärer, om den i mål om utmätning eller verkställighet av kvarstad på fordran eller betalningssäkring finner att en gäldenär kan misstänkas för sådana brott.
– Den bestämmelsen tillämpas inte och det är beklagligt, säger Hans Elliot. Det kan bero på att de som sköter förrättningarna hos kronofogdemyndigheten i regel – liksom revisorerna – inte har någon större utbildning i straffrätt. De har svårt att se brotten. Men det finns ändå ett brott som de lätt borde kunna hantera: det uppenbara bokföringsbrottet. Det är mycket lätt att se om det finns någon bokföring och om den i så fall är àjourförd. Möjligheten att upptäcka brott står till förfogande endast om verkställighet inte sker genom s.k. skrivbordsförrättning. Vid reell verkställighet bör kronofogdemyndighetens personal kunna ställa relevanta frågor för att uppdaga de uppenbara brotten mot borgenärer, särskilt bokföringsbrotten. För att detta ska kunna ske krävs omedelbara och ganska blygsamma utbildningsinsatser hos myndigheten.
– Det är inte meningen att landets kronofogdemyndigheter konsekvent ska underlåta att tillämpa en bestämmelse som sannolikt på ett påtagligt sätt skulle kunna förkorta tiden mellan brott och straff vad avser ekonomisk brottslighet, säger Hans Elliot.
Utbildning behövs
– Utbildningen är en stor fråga, säger Hans Elliot. Jag ser positivt på revisorernas anmälningsplikt. Men de behöver mer kunskap. Hur väl insatta är revisorerna till exempel i ett brott som svindleri – inte minst med tanke på hur det ordet brukas till vardags i massmedierna?
(Svindleri är ett ”stort bedrägeri”. Det brottet begår den som offentliggör eller sprider falska uppgifter till allmänheten för att påverka priser på varor, värdepapper eller annan egendom.)
– Den promemoria om revisorernas anmälningsskyldighet som Ekobrottsmyndigheten gjort i samarbete med FAR och SRS är en god startpunkt för utbildningsinsatser, säger Hans Elliot. Jag hoppas att alla revisorer har läst promemorian. Kanske borde den kompletteras med något så enkelt och handfast som en anmälningsblankett. Det klagas ju på att revisorerna gör för få anmälningar till åklagarna. Men de är inte vana vid att anmäla. De kan behöva lite extra hjälp i form av en sådan blankett.
Av Inge Wennberg