Basel II medför stora krav – och möjligheter för bankerna

Om två och ett halvt år gäller nya tvingande regler för banker och finansinstitut i hela EU. Det nya systemet kallas Basel II och ska möta nya behov efter bankkrascher och alla nya finansiella instrument. Det är förvånande att det inte har skrivits mer om detta omfattande regelverk, anser Jan Forsell och Per Lönnqvist i sin genomgång av förslaget.

Basel II avser det nya regelverket för kapitaltäckning som Baselkommittén för banktillsyn och EU-kommissionen parallellt arbetar med. Regelverket planeras träda i kraft den 31 december 2006 och blir tvingande regler i EU-länderna via nationell lagstiftning och tillsynsmyndighetens regler och förordningar. Med tanke på omfattningen av förslaget och vilka konsekvenser det får för såväl banker som kunder är det förvånande att inte mer skrivits om regelverket. Anpassningsarbetet pågår nämligen inom finansinstituten och konsekvenserna kan redan skönjas.

Varför behövs Basel II?

Basel II förutsätter ett Basel i vilket är det nu gällande regelverket från 1988 (och gällande i Sverige från 1990). Under den relativt korta tid som förflutit sedan det befintliga regelverket togs i bruk har utvecklingen inom bank och finans varit dynamisk. Nya finansiella instrument har utvecklats med kraftiga hävstångseffekter, finansmarknaden har globaliserats på ett sätt som innebär att verksamheten ständigt pågår genom att vandra över tidszonerna. Ett antal bankkrascher har också förekommit ofta till följd av dålig riskkontroll. Det är då lätt att inse att enkla schablonregler inte svarar mot marknadens behov av riskmätning och riskkontroll.

Det befintliga regelverket för kapitaltäckning kräver att bankerna har ett eget kapital motsvarande 8% av riskvägda tillgångar för att kunna möta eventuella oförväntade fallissemang. Förenklat uttryckt innebär detta att för varje 100-lapp som ett institut lånar ut krävs 8 kr i eget kapital. Man har då utgått från affärstransaktioner i en normalt fungerande marknad och således inte extrema konjuktursvängningar som i början på 90-talet då ju bankernas kapital i princip utraderades. Regelverket var i grund och botten bra för tiden från slutet av 80-talet men har sedan dess blivit obsolet.

Det finns så stora brister i det befintliga systemet att behovet är starkt att modernisera regelverket. Exempel på brister är att de nuvarande reglerna inte täcker alla risker, inte är en god måttstock på finansiell styrka och inte differentierar risker på ett tillfredställande sätt. Det skiljer inte tillräckligt väl på goda och dåliga risker, vilket också avspeglar sig i institutens raka prissättning. Dessutom saknas incitament till god riskhantering och styrning vilket är bland Baselkommitténs starkaste ambitioner i arbetet med förslaget till nytt regelverk.

Vad innebär Baselförslaget?

Baselkommitténs förslag är ett principbaserat regelverk, ett antal minikrav ställs upp som instituten måste infria. Instituten måste ha en process för bedömning av sitt totala kapital i relation till institutets riskprofil. Alltså måste instituten själva utarbeta modeller och system för att mäta och övervaka risker och på så sätt fastställa de riskvägda tillgångarna i enlighet med institutets ”riskaptit”. Kravet på 8% kapitaltäckning kvarstår men de riskvägda tillgångarna kan på detta sätt komma att väsentligt förändras jämfört med dagens.

Enligt studier (Quality Impact Statements, QIS, I–III) märks en kraftig omfördelning av kapitaltäckningen beroende på institutens inriktning. Institut med inriktning på hushållskrediter (Retail) gynnas. Den svenska marknaden är till stor del inriktad på hushållskrediter och kapitalkravet kan således komma att minskas. Baselkommitténs avsikt är dock att riskkapitalets storlek ska vara oförändrat på aggregerad nivå vilket innebär att vissa institut får en höjning av kapitalkravet medan andra får en sänkning.

Tabellen (nedan) visar förändringen i kapitaltäckning enligt QIS III för de tre olika anpassningsmetoderna och för stora (Grupp 1) respektive små (Grupp 2) institut. Som framgår är spannet stort huvudsakligen till följd av institutens inriktning.

Basel II-regelverket delas in i tre pelare:

Pelare 1 innehåller regler för beräkning av minimikapital relaterat till den risknivå institutet valt.

Pelare 2 behandlar främst tillsynsmyndigheten och den helhetsbedömning myndigheten skall göra av bankens riskkapital i förhållande riskerna i verksamheten.

Pelare 3 slutligen avser den s.k. genomlysningen eller upplysningsskyldigheten som skall tillgodose allmänintresset av att institutens beslutsmodeller skall vara förklarbara, också benämnd marknadsdisciplin då syftet är att skapa en disciplin bland instituten att lämna upplysningar och information om sina modeller och system till ledning för marknadens bedömning.

Pelare 1 – Minimikrav på kapital

Instituten fokuserar på Pelare 1 där tre olika typer av risk identifierats. Kredit-, marknads- och operativa risker. Den sistnämnda är ny såtillvida att den i förslaget brutits ut ur kreditrisk där den finns inbäddad i det befintliga regelverket. Instituten kan välja mellan några olika metoder för vart och ett av de tre typerna av risk. Antingen en schablonmetod där alla riskvikter är givna av tillsynsmyndigheten eller mellan två s.k. IRB-metoder (Internal Rating Based). Alltså metoder som baseras på interninformation, dvs. information om kundernas hantering av sina engagemang som skötselinformation och information om kundernas beteende, kreditaktivitet etc.

Även i den grundläggande IRB metoden är alla parametrar givna av tillsynsmyndigheten utom fallissemangsrisken det sk. PD:et, Probability of Default. I den avancerade IRB-metoden baseras institutens modeller uteslutande på intern information där PD tillsammans med LGD (Loss Given Default), EAD (Exposure at Deafault) och M (Maturity), bildar de fyra riskparametrar som fastställer kapitalkravet. På detta sätt erbjuds instituten möjligheten att välja den ansats som bäst svarar mot deras förutsättningar och ambitioner samt riskaptit. Mindre aktörer förväntas välja schablonmetoden åtminstone initialt för att i en framtid kunna välja en IRB-lösning, sannolikt av konkurrensskäl.

Det kan vara på sin plats att påpeka att IRB-metoden även ger möjlighet att använda externa data. Mängder av sådana s.k. generiska data finns att tillgå genom offentliga källor och från kreditinformationsföretagen. Den informationen kommer att behövas för att kreditbedöma nya kunder hos instituten där ingen interninformation finns att tillgå.

Erfarenheten visar dock att den s.k. prediktionskraften, förmågan att förutsäga fallissemang, är starkare vid utnyttjande av interna data jämfört med externa data redan efter sex månader. Alltså den information som en ny kund genererat under sex månader har bättre förmåga att förutsäga ett framtida fallissemang än externa data, som ju till stor del består av historiska data. Mycket talar dock för att IRB-instituten kommer att utnyttja båda typerna av information i sina beslutsmodeller.

Pelare 2 – Samlad kapitalbedömning

Det har tidigare påpekats att det nya regelverket är principbaserat och att instituten själva kan välja hur man uppfyller de minimikrav som regelverket ställer upp. Finansinspektionens uppgift blir att bedöma om institutens lösningar infriar minimikraven och är av den kvaliteten att regelverkets syfte infrias. Detta sker genom en helhetsbedömning av huruvida ett institut har allokerat tillräckligt stort riskbärande kapital för sin verksamhet.

Visar det sig att ett institut som tillämpar schablonmetoden skulle få ett större kapitalkrav om beräkningen istället sker enligt IRB-metoden kommer inspektionen att kräva att institutet ökar sitt riskkapital.

Det finns flera skäl till varför instituten nu bör öka sitt fokus på Pelare 2. Främst gäller det de långtgående krav som ställs på IRB-institutens styrelse och verkställande ledning. Finansinspektionen signalerar tydligt i sina första vägledande publikationer att man kommer att kräva att styrelse och ledning har god insikt i och förståelse för de modeller och system institutet söker godkännande för. Här krävs således en utbildningsinsats.

Vidare kräver inspektionen att systemen verkligen används på ett sådant sätt att det tydligt framgår att de är en integrerad del av beslutsprocessen och att processen ska användas i den ordinarie verksamheten. Resultat ska regelbundet rapporteras och metoderna ska regelbundet ses över.

Pelare 3 – Genomlysning

Syftet med Pelare 3 är att komplettera de båda andra pelarna genom att instituten åläggs att lämna information om sina modeller och system till marknaden. Detta för att det ska finnas möjlighet för marknaden att utvärdera institutens riskhantering, exponeringar och kapitaltäckning. Kommittén anser att det är särskilt angeläget att IRB-instituten lämnar sådan information då kapitalbedömningsprocessen hos dessa institut sker internt. Hur skall projektet bedrivas?

Basel II är, i likhet med IFRS, YK2 m.fl., gigantiska projekt som kräver uppmärksamhet inom organisationen. Enligt det webbaserade analysföretaget Data Monitor förväntas kostnaderna för att implementera Basel II i Västeuropa öka från drygt sex miljarder kronor 2002 till dryga elva miljarder kronor 2006. Den sammanlagda kostnaden under perioden 2002–2006 uppskattas till 52 miljarder kronor. Ca 25% av kostnaderna uppskattas avse extern support och rådgivning.

Baselreglerna påverkar många områden såsom kundsegmentering, produkter, prissättning, data, riskhantering, styrning etc. vilket gör att det måste finns engagemang. Det är därför viktigt att organisationen tidigt integreras i projektet och att förankringsprocessen snabbt kommer igång. Vi har en metodik som tagits fram inom europaorganisationen och som är väl beprövad i de mer än 100 Baselanknutna projekt KPMG genomfört i Europa.

I likhet med andra stora projekt och regelverksförändringar väntar många banker in i det sista med att genomföra projekten. Detta gäller även Basel II vilket visas i KPMGs undersökning som redovisas nedan. De institut som ännu inte startat sin anpassningsprocess är sent ute. Innan man trängt in i förslaget är det lätt att underskatta omfattningen. Godkännandeprocessen är också tidskrävande inte minst p.g.a. kravet på parallellrapportering. Det nya systemet ska under ett års tid köras parallellt med det befintliga.

Det är alltså hög tid att starta fas 1 i processen. En förstudie omfattar en GAP-studie som fastställer diskrepansen mellan vad institutet har och vad Baselförslaget kräver. Här analyseras institutets system och rutiner samt data i form av reskontrainformation. Kundstocken segmenteras på motparter och riskklasser. Redan här får man en ganska god uppfattning om institutet bör eftersträva IRB-metoden eller ej. Konsekvensanalysen är inriktad på en preliminär beräkning av kapitaltäckningen enligt förslagets olika ansatser. Med detta beslutsunderlag upprättas ett förslag till projektplan för ett anpassningsprojekt.

Efter den första fasen (”bedöma och planera”) handlar projektet sedan om att ”utforma och införa” (fas 2), ”prova och godkänna” (fas 3) och ”övervaka och kontrollera” (fas 4). Varje steg innehåller naturligtvis många delmoment på olika nivåer.

I projektarbetet är det viktigt att komma ihåg att anpassningen till Baselförslaget inte bara syftar till att skapa en rapportgenerator för rapportering till Finansinspektionen. Projektet syftar till att förbättra och utveckla institutets riskhantering och riskkontroll. ”Vinsterna” är inte primärt minskad kapitaltäckning utan effektivitetsvinster och vinster i form av bättre kreditbeslut och färre kreditförluster eller bibehållen fallisemangsnivå med större utlåningsvolym.

Vilka förändringar sker på marknaden?

Basel II innebär stora förändringar, krav och konsekvenser för hela den globala finansiella sektorn. För de institut som förstått att rätt utnyttja regelverket och fördelarna kommer detta att gynna dem med lägre kapitalkrav men även bättre möjligheter att styra verksamheten. För andra som saknar det stöd de avancerade systemen ger kan konsekvenserna vara förödande genom att man kan bli hänvisade till kunder/motparter av sämre kvalitet och kanske också kan komma att bearbeta fel marknader.

Basel II erbjuder lägre kapitalkrav och möjlighet att skapa en effektivare riskhantering. Möjligheterna finns således att bygga ett mer sofistikerat system för ekonomisk kapital som gör att instituten bättre kan kvantifiera risk och framför allt arbeta med riskjusterad avkastning. Man kommer alltså att få mycket bättre styrinstrument för verksamheten.

Genom att arbeta med riskjusterad avkastning kommer instituten att få en mycket bättre insikt i vad man tjänar pengar på och hur produkter och tjänster skall prissättas. Effekten av riskbaserad prissättning innebär att riskkapital ska allokeras till varje enskilt engagemang vilket kommer att höja priserna för dåliga krediter och sänka priset för goda krediter. Detta gör att kommuner och mindre företag med sämre rating (eller ingen rating alls) förmodligen kommer att söka andra marknader för finansiering då priset i den ”normala” bankmarknaden blir för högt. Vi tror att riskkapitalbolagen vädrar morgonluft.

De institut som snabbast blir godkända IRB-institut kan förväntas ta hand om de bästa riskerna och dessutom med utvecklade modeller bygga system för effektivare marknadsbearbetning som utvecklar engagemanget med de goda kunderna. På så sätt kan IRB-instituten få ett rejält övertag på schablonbankerna som då blir hänvisade till ett sämre klientel och mindre attraktiva marknader. Detta kan resultera i a- och b-institut där b-instituten ackumulerar dåliga risker som dessutom kan vara felaktigt prissatta eftersom b-instituten saknar system som differentierar risk.

En annan konsekvens som diskuteras är om det nya regelverket påskyndar konsolideringen av branschen. De finns ju redan en uppköpstrend, där institut som är mer sofistikerade köper upp andra institut. På samma sätt kan IRB- institut förvärva andra institut som inte orkar med anpassningskostnaderna eller tappat marknadsandelar till följd av att man är schablonbank.

Ytterligare en intressant konsekvens är återströmningen av det kapital som frigörs till följd av en lägre kapitaltäckning. EU-kommissionen uppskattar att kapitalkravet kan minska med 5,3% eller 90 miljarder euro. Pengar som kommer ut på marknaden och sannolikt kommer att påverka både räntor och kreditvolym. För att dämpa effekterna kommer instituten att successivt få tillägna sig effekterna över en treårsperiod.

Alla förstår nog att hela regelverket är mycket komplext och man kan inte undvika att fundera på hur myndigheterna kommer att klara av att bevaka instituten. Myndigheterna har krav på sig att förstå och bedöma om institutens lösningar infriar minimikraven och är av den kvaliteten att regelverkets syfte infrias samtidigt som de skall främja konkurrensneutral övervakning då skillnaderna mellan hur olika länder implementerar regelverken avviker kraftigt. Exempelvis USA har till stor del ställt sig utanför Basel II där endast de större instituten kommer att följa Basel II. Även inom EU kommer skillnaderna mellan länderna vara stora.

Var befinner sig instituten i anpassningsarbetet?

Under oktober/november genomförde KPMG för tredje året i rad en global studie i syfte att kartlägga hur långt bankerna kommit i sitt förberedelsearbete inför 2007 då det nya regelverket för kapitaltäckning, Basel II, förväntas träda i kraft. Studien ”Eight questions on Basel” besvarades av 294 finansiella institut från 38 länder.

Mer än 90% av de tillfrågade institutionerna svarade att de har startat ett Basel-projekt. En närmare granskning visar dock att projektens omfattning ännu är ganska blygsam. Sålunda har hälften av de tillfrågade en budget som är mindre än en miljon dollar och hälften av projekten befinner sig i en förstudie- eller utvärderingsfas. Färre än 20% hade startat implementeringen av kreditrisk och för operativa risker var det färre än 10% som startat implementeringsarbetet. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att 60% av deltagarna i studien anser att tidsfaktorn är ett av de mest kritiska momenten för anpassningsprojekten.

Vilka fördelar ser institutionerna med Basel II? De flesta anser att de får bättre kreditvärdering och förbättrade processer snarare än optimering av kapitalanvändningen som annars är fokus inom ekonomiskt kapital, som ju är det drivande synsättet bakom bankernas anpassning till det legala kapitalet.

Det största hindret för anpassningsarbetet ansågs entydigt vara kostnadsbegränsningarna. Institutionerna tycks ha insett att anpassningen till Basel kan utvecklas till något mer än bara rapportering till tillsynsmyndigheten vilket avspeglar sig i svaren från institutionerna. Baselkommitténs syfte är ju också att skapa bättre riskhantering inom de finansiella instituten för att på så sätt försvåra uppkomsten av finansiella kriser.

Vilka blir konsekvenserna för styrelse och VD?

Till sist vi vill gärna ta upp frågan kring om det är någon som vågar ta en styrelsepost i ett institut med tanke på alla skriverier om styrelsens ansvar kompletterat med alla nya lagar som ställer långtgående krav på institutens ledning och styrelse och reglerar hur den operativa verksamheten skall skötas.

Dessutom har Finansinspektionen nyligen publicerat en rapport om riskmätning och kapitalkrav med anledning av Basel II. Inspektionen konstaterar att styrelsen skall ”fastställa alla väsentliga antaganden i IRB-systemet” samt ansvara för att ”samtliga metoder i IRB-systemet är objektiva, väl dokumenterade och har god precision”. Styrelsens övergripande ansvar för systemets kvalitet förutsätter hög kunskap och stort engagemang.

Överhuvudtaget kommer kvaliteten på riskhanteringen och det ansvar som styrelse och ledning tagit, att få en avgörande inverkan på det framtida kapitalkravet. Om exempelvis en bank uppvisar brister härvidlag kan det i värsta fall innebära att banken åsätts högre kapitalkrav av Finansinspektionen som överstiger det lagstadgade kravet på åtta procent. Detta kan resultera i att bankens kapitalbas måste förstärkas, vilket är förenat med ökade kostnader.

Så nog är Basel II något som förtjänar större uppmärksamhet och vi kommer inom kort se flera institut som kommer att avkrävas mycket svett och tårar.

Jan Forsell , är chef för Financial Risk Management på KPMG. Han har skrivit artikeln tillsammans med

Per Lönnqvist , som är ”Basel Coordinator” på KPMG.