Uno Lindgren började på revisionsbyrå 1951

Uno Lindgren, 77 år, har sett revisorsyrket från insidan under längre tid än de allra flesta. Han började 1951 och är kvar ännu.

Den 7 maj i år har det gått 53 år sedan han gjorde entré på Leo Bredbergs Revisionsbyrå i Göteborg. Och han finns fortfarande på samma byrå – låt vara att den efter sammanslagningar nu heter Ernst & Young (se fotnot).

Så sent som i juni förra året fick han sin auktorisation förnyad.

Tre auktoriserade

Leo Bredbergs Revisionsbyrå låg i Thulehuset, en välkänd fasad i hörnet Norra Haningatan/Gustaf Adolfs torg i Göteborg.

På byrån arbetade 1951 ett drygt dussintal personer.

Tre var auktoriserade revisorer: Leo Bredberg, Ulf Thorén och Sven A Jönsson. Det fanns två sekreterare. Övrig personal var revisorsassistenter och de äldre av dessa fungerade som handledare åt de yngre. Exempelvis fick Uno Lindgren handleda Ulf Gometz när denne den 1 juni 1954 började på byrån. Viss hjälp fick assistenterna förstås också av de auktoriserade revisorerna, åtminstone av Sven A Jönsson och Ulf Thorén. Den sistnämnde betecknar Uno Lindgren som en av de kunnigaste revisorer han någonsin träffat.

Kvitto på arvodet – och så lunch

Chefen Leo Bredberg synes ha varit en effektiv person. Uno Lindgren exemplifierar kontakterna med honom bl.a. genom att berätta om revisionen av ett företag i Mellansverige år 1955:

”Jag var på plats och hade siffergranskat räkenskaper och bokslut som man gjorde på den tiden. Så dök Leo Bredberg upp en kväll. Han bjöd på en bit mat och bad mig redogöra för mina iakttagelser vid granskningen. Nästa dag stegade vi in till VD:n som fick lämna en redogörelse och svara på ett antal frågor. Den s.k. inventarieboken begärdes fram liksom årsredovisningen. Snart ordnades med kvitto på revisionsarvodet och det blev dags att äta lunch. Det gick undan i svängarna.”

Ett annat sätt att arbeta

– Det var ett annat sätt att arbeta, det var inte samma struktur på arbetet som i dag, konstaterar Uno Lindgren. Det fanns inga rekommendationer från någon bokföringsnämnd eller något redovisningsråd, inte heller någon RS (Revisionsstandard i Sverige).

Någon särskild högskoleutbildning i revision fanns inte heller.

– På Handelshögskolan i Göteborg fick vi en bok om revision att läsa och hade några timmar med professor Albert ter Vehn. Kunskaperna fick vi tillägna oss efter hand i det verkliga livet.

Enkla granskningsprogram

Och det var kanske inte så lätt det heller. Assistent Uno Lindgren släpptes ut på företagen med ett mycket enkelt granskningsprogram. Det gällde att pricka av verifikationer i dagböcker och att granska huvudbok, reskontror m.m. Till programmet fanns en likaledes enkel arbetsplan där man skulle ange de moment och de månader som granskats. På grundval av utförd granskning skrevs sedermera en bokslutspromemoria.

Revisionerna ägde också rum mycket senare på året. För bolag med kalenderår gjordes den ofta medan majsolen lyste som blidast.

Varför lockades Uno Lindgren egentligen av detta yrke? Jo, i botten låg ett mycket starkt intresse för matematik. Och hans stora intresse på Handelshögskolan var ämnena balansteknik och finansieringsanalys.

– Det var så intressant att för mig blev siffrorna efter hand som bokstäver – för att uttrycka det enkelt. Det intresserade mig att analysera siffror och ställa frågor. Och sedan kom en annons där Leo Bredberg sökte assistenter. Jag tvekade aldrig.

Som många andra revisorer, nu som då, fick han förfrågningar från olika företag om anställning.

– Jag tackade alltid nej. Jag tycker nämligen om självständigheten och oberoendet som ligger i revisorsyrket.

Konsultationer

Apropå oberoende – vilken är din inställning i den under så många år omdebatterade konsultfrågan?

– När jag tänker på rådgivning tänker jag i första hand på konsultation i redovisningsfrågor samt skattekonsultation. Det dröjde ganska länge innan vi fick några särskilda skattekonsulter på byrån. Och i dag har vi ganska många på ”Tax”, som det heter.

Stämmer det?”

När Uno Lindgren började i yrket var det inte så vanligt med rådgivning. Det var mest enstaka frågor av redovisningsteknisk karaktär som förekom.

Den allra vanligaste frågan som verkställande direktörer på 50-talet brukade kasta ur sig när de hastade förbi den granskande revisorn var:

”Stämmer det?”

När Uno Lindgren hörde den frågan för femtioelfte gången var det endast hans begränsade fysiska förutsättningar som hindrade honom från att hoppa upp i taket.

– Skattemässiga synpunkter, redovisningstekniska frågor inklusive tillämpning av gällande lagar, rekommendationer och uttalanden är sådant som jag anser höra till revisorns rådgivning. Men jag har aldrig gett mig in i en diskussion om förvaltningsåtgärder. Aldrig någonsin. Uppgiften är ju att granska förvaltningen. Allmänt sett ska man vara försiktig med rådgivning – inte minst med hänsyn till det ansvar rådgivare har. Det finns avskräckande rättsfall.

Goda kontakter

Genom åren har Uno Lindgren också följt den förändrade synen på hur revisorer får göra reklam. Han minns hur det var förr. Tio gånger om året fanns det på sista sidan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en annons med enbart namn och telefonnummer till de auktoriserade revisorerna i Göteborg.

– Jag är så pass konservativ att jag ibland tycker att en del byråer i dag går för långt med sin reklam. Själv har jag nog genom åren ansett goda kontakter med andra människor vara den bästa vägen att skaffa nya uppdrag, t.ex. kontakter med jurister som sitter i bolagsstyrelser.

Fasta arvoden

Hur ser du på detta att anbud på revision blivit så vanligt?

– Från klientens synpunkt är det fullt förståeligt att begära in anbud. När jag började i yrket var det vanligast att arbeta på löpande räkning. Men på 50- och 60-talen var det inte heller ovanligt att revisionsarvodena redan var fixerade och fastställda i bolagsstämmoprotokoll.

Sådana fasta priser skulle i grund och botten ha kunnat vara ännu mer kontroversiella än de anbudspriser som det långt senare blev så mycket diskussion om.

Revisionsofferter/anbud

– Dagens anbud ser jag som kostnadsförslag med reservation för de tillägg som krävs. Anbud är något vi får leva med. Det är klienterna som är aktiva och jag förstår dem. Sedan har man sett exempel på vad som kanske kunnat bedömas som underpriser, sannolikt med förhoppningar om att ta igen pengarna på extra arbeten. Att gå in med underpriser och sedan initiera extrautredningar, räkna med att själv få utföra dem och ta bra betalt – det upplever jag som mycket störande. Detta förfarande är mig främmande. Revisorer måste i varje ögonblick iaktta etik, det är i alla fall min inställning. Som faktureringsansvarig bedömer jag – efter att ha talat med mina medarbetare – om arvodena står i rimlig proportion till utfört arbete.

Fakturering

Uno Lindgren har alltid ansett att revisionsköpare ska ha specificerade fakturor. – Historiskt sett har det inte varit ovanligt med en enda rad på fakturan – årsarvodet. Jag anser att om någon köper en tjänst som omfattar olika moment så ska dessa återges. Jag skriver alltid ner (har ingen dator) alla väsentliga moment så att klienten ska kunna bedöma rimligheten i vad det kostar. Och fakturering ska ske månadsvis så att det arbete som utförts kan vara i färskt minne för klienten.

Många stora uppdrag

Uno Lindgren har genom åren haft många stora och intressanta uppdrag. I 43 år, från 1958 till 2001, var han exempelvis revisor i Pågen-koncernen (och dess föregångare). Han var koncernrevisor i Rottneros 1982–2003. Han har reviderat Hyltebruk tillsammans med Sten Nackstad. Han var revisor i Eurocard, både i Stockholm och Bryssel. Han har varit revisor i Skogs-sällskapet, hos handelshuset Elof Hansson och i läkemedelsbranschen bl.a. hos ab Leo ett flertal år. Han har reviderat Bohusbanken och varit bankinspektionsrevisor i ett flertal sparbanker. Bland mycket annat.

En hel del av uppdragen har inneburit utlandsresor i samband med revision av svenska företags dotterbolag i utlandet. Han har både reviderat, tillsammans med lokala revisorer, och gjort olika utredningar i Frankrike, Belgien, Spanien och Tyskland.

Hans största uppdrag i dag är Alufluor i Helsingborg – en av världens ledande tillverkare av aluminiumfluorid för aluminiumsmältverk – samt Reginkoncernen som tillverkar och säljer produkter för styrning och övervakning av inomhusklimat.

Avbrottssakkunnig

Han har en viktig specialitet. Ända sedan 1959 och fortfarande än i dag anlitas Uno Lindgren av de svenska försäkringsbolagen som avbrottssakkunnig. Det innebär att han är med om att beräkna och slutreglera avbrottsskador, i de flesta fall beroende på bränder. Han skriver utlåtanden på basis av undersökningar som han genomför. Dessa utlåtanden tjänar sedan som underlag för en diskussion med försäkringstagaren när avbrottsskadan regleras.

Sedan han började med den här specialiteten har Uno Lindgren hunnit med ungefär 150 uppdrag som avbrottssakkunnig och även i sådana fall suttit i skiljenämnder. Han har haft kurser i avbrottsreglering för alla större svenska försäkringsbolag och även skrivit kompendier i ämnet.

Nya kontakter

I de här sammanhangen har det ibland hänt att Uno Lindgren fått nya revisionsuppdrag. Försäkringstagare har hört av sig och undrat om han kunde äta sig deras revision – trots att han hade arbetat på uppdrag av försäkringsgivaren.

– De var kloka nog att aldrig fråga mig under pågående avbrottsskadeutredning. Då hade jag sagt nej direkt. Men det gick bra om de hörde av sig ett eller två år senare. Och det här ser jag – utan att vilja förhäva min egen person – som ett exempel på att man får goda kontakter och ”gör reklam” för sig genom att utföra objektiva utredningar.

När ska han sluta?

Det är nu tio år sedan han sålde sina aktier i Ernst & Young för att trappa ner och få in sina kunniga och kreativa suppleanter på uppdragen.

– Det har lyckats bra hittills, säger han.

Så nu ligger hans årsarbetstid på ”bara” cirka 600 timmar.

Hans nuvarande auktorisation går ut i juni 2008. Man kan undra om han tänker fortsätta i yrket så länge.

Hur blir det?

– Jag tänker definitivt inte fortsätta hela auktorisationstiden ut. Men jag kör på ett tag till.

Något exakt besked gives inte. Han antyder att det kan röra sig om ytterligare något år eller så.

Fotnot

Leo Bredbergs Revisionsbyrå fusionerades 1971 med tre andra byråer – Sven Hagströms, Bertil Janssons och Olle Magnussons – och fick namnet Hagström & Bredberg. 1976 tillkom John Wendlers byrå och namnet blev Hagström, Bredberg & Wendler för att 1978 bli bara Hagströms. 1981 tillkom Förenade Revisorer i Malmö. 1983 gick Hagströms samman med O Silléns Revisionsbyrå och blev Hagström & Sillén. 1988 gick byrån ihop med Bertil Olssons byrå och fick heta Hagström & Olsson fram till 1990 när man antog sin internationella partners namn Ernst & Young.

Av Inge Wennberg