FAR:s styrelse har på förslag av etikkommittén beslutat att komplettera FAR:s yrkesetiska regler med ett avsnitt om ledamöternas riskhantering. I denna artikel kommenterar Urban Engerstedt, Anders Fält och Anders Strömqvist de nya reglerna.

Enligt 1995 års revisorslag skulle revisorer och registrerade revisionsbolag teckna försäkring eller hos Revisorsnämnden (RN) ställa säkerhet för den ersättningsskyldighet som revisorn eller bolaget kunde ådra sig i sin revisionsverksamhet. Systemet förutsatte således att den tecknade försäkringen eller den ställda säkerheten skulle täcka inte bara skador som kunde uppkomma vid revision utan också skador som kunde uppkomma vid annan verksamhet som föll in under den dåvarande vidsträckta definitionen av revisionsverksamhet, till exempel rådgivning i redovisnings- eller skattefrågor.

I praktiken fungerade och fungerar alltjämt systemet så att det är innehavaren av revisionsrörelsen eller revisionsbolaget som tecknar försäkring kollektivt för samtliga som är sysselsatta i rörelsen eller bolaget. RN har i föreskrifter fastställt en skala som anger det lägsta försäkringsbelopp som ska gälla per år för revisionsföretag med olika antal verksamma revisorer.

Nya revisorslagen

I propositionen till den nya revisorslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 2002, föreslog regeringen att definitionen av revisionsverksamhet skulle snävas in till att omfatta endast revision och revisionsrådgivning. I fråga om dittills gällande krav på ansvarsförsäkring konstaterade regeringen att huvudsyftet med kravet på försäkring eller ställande av säkerhet var att täcka förmögenhetsskada vid revision. Regeringen menade att det visserligen för såväl revisorn som uppdragsgivaren kan vara värdefullt att ett motsvarande ekonomiskt skydd finns även i anslutning till annat slag av verksamhet, till exempel redovisningstjänster och skattekonsultationer. Från samhällssynpunkt ansågs emellertid behovet vara avsevärt mindre och det underströks att det inte förekommer någon försäkringsplikt när exempelvis en redovisnings- eller skattekonsult lämnar biträde av motsvarande slag. Slutsatsen blev att kravet på försäkring eller säkerhet borde begränsas till verksamhet som utgör revisionsverksamhet enligt den nya snäva definitionen. Regeringens förslag överensstämde med Revisionsbolagsutredningens förslag beträffande inskränkning av tillsynens omfattning och försäkringsplikten, vilka förslag också tillstyrktes av FAR.

Företagarnas Riksorganisation motsatte sig dock en begränsning av försäkringsplikten med hänvisning till att många revisionsklienter skulle komma att utgå från att revisorernas försäkringar gäller för hela verksamheten. Enligt regeringen utgjorde detta dock inte tillräckligt skäl att behålla en generell försäkringsplikt.

Efter den nya lagens ikraftträdande gjorde RN ett uttalande den 21 februari 2003 angående den nya ordningen och framhöll då bland annat att revisorer bör överväga att teckna en tilläggsförsäkring för sådan verksamhet som inte utgör revisionsverksamhet. RN underströk dock att lagstiftaren inte uppställt något formellt krav på sådan försäkring.

Komplettering av FAR:s yrkesetiska regler

Med anledning av bland annat RN:s uttalande har FAR:s styrelse på förslag av etikkommittén beslutat att komplettera FAR:s yrkesetiska regler i följande två avseenden.

  • I ingressen till avsnitt D har det införts ett nytt tredje stycke med följande lydelse:

Den verksamhet som revisionsföretagen bedriver handlar i stor utsträckning om att identifiera, bedöma och hantera de risker som är förknippade med såväl klienternas verksamhet som den egna verksamheten. Riskerna kan avse både enskilda uppdrag och revisionsföretagets verksamhet i stort. Vägledning för hantering av uppdragsrelaterade risker i revisionsverksamheten lämnas i första hand i Revisionsstandard i Sverige (RS) och i övrig verksamhet i särskilda rekommendationer och uttalanden. För att säkerställa en kontinuerligt hög kvalitet på utfört arbete samt en långsiktig tilltro till såväl ledamotens integritet och objektivitet i allmänhet som ledamotens opartiskhet och självständighet i revisionsverksamheten, krävs en genomtänkt riskhantering för alla de tjänster som ledamoten och revisionsföretaget tillhandahåller och för företagets verksamhet i stort.

  • I Regel 7 – Yrkesutövningen har det införts ett nytt fjärde stycke med följande lydelse:

En ledamot skall tillse att verksamheten bedrivs med tillfredsställande riskhantering.

I anvisningarna till regeln har det vidare lagts till ett nytt tredje stycke med följande lydelse:

En ledamot bör noga överväga vilka åtgärder som står till buds, och vidta lämpliga åtgärder, för att begränsa riskerna i sin yrkesutövning till en rimlig nivå. Enligt 27 § revisorslagen skall revisorer och registrerade revisionsbolag teckna försäkring eller ställa säkerhet för den ersättningsskyldighet som revisorn eller bolaget kan ådra sig i sin revisionsverksamhet. FAR:s regel omfattar även annan verksamhet än revisionsverksamhet och tar även sikte på andra åtgärder än försäkringar och säkerhet, t.ex. användandet av uppdragsbrev med tydlig beskrivning av uppdraget och ansvarsbegränsningar. Vad som är lämpliga åtgärder och en rimlig risknivå måste bedömas för varje ledamot och revisionsföretag för sig med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, såsom vilka risker som är förknippade med det enskilda uppdraget, revisionsföretagets tjänsteutbud och finansiella resurser, etc.

Skälen bakom kompletteringen av de yrkesetiska reglerna

Kompletteringen av de yrkesetiska reglerna syftar till att lyfta fram riskfrågorna i allmänhet och samtidigt bibehålla den flexibilitet som motiverar inskränkningen av försäkringskravet i revisorslagen. Någon särskild regel om tilläggsförsäkring har inte införts. Det starkaste skälet för en regel om tilläggsförsäkring är marknadsmässigt. Byråer som går omkull på grund av otillräcklig riskhantering skadar branschen. Det kan därför synas viktigt för branschen att mot marknaden säkerställa att alla delar av revisorns arbete är ansvarsförsäkrat. I stället för att låta försäkringsfrågan lösas av de enskilda byråerna, skulle FAR-kåren som kollektiv profilera sig som en kår som är försäkrad. Det är inte heller helt ovanligt att olika sammanslutningar av professionella yrkesutövare ställer krav på ansvarsförsäkring. För en sådan lösning talar också den uppfattning som Företagarnas Riksorganisation gav uttryck för i sitt remissvar över förslaget till ny revisorslag.

Även det faktum att en generell försäkringsplikt har funnits under lång tid fram till införandet av den nya revisorslagen samt att ändringen i lagen närmast är en konsekvens av att en tydligare åtskillnad görs mellan revisionsverksamhet och annan verksamhet, bland annat vad avser RN:s tillsynsansvar, talar för en sådan lösning. Det kan då hävdas att införandet av ett krav på tilläggsförsäkring inte skulle vara något i egentlig mening nytt krav, utan ett bibehållande av vad som gällt sedan gammalt, låt vara med ett kortare avbrott. Och hade det varit försäkringstagarnas marknad med många försäkringsgivare och rimliga premier och villkor i övrigt så hade kommitténs förslag eventuellt blivit att FAR borde ha en sådan regel och att den borde vara obligatorisk.

Införandet av en obligatorisk regel om tilläggsförsäkring skulle dock ge upphov till ett antal följdfrågor av teknisk natur som är av praktisk betydelse för FAR:s ledamöter. Bör regeln uppställas i stadgarna eller i de etiska reglerna? Bör FAR uppställa minimikrav på försäkringsbeloppen, maxgränser för självrisker och andra villkor, exempelvis avvecklingsskydd då verksamheten upphör? Hur ska verksamheten definieras i försäkringsvillkoren för att omfatta en byrås alla verksamhetsområden? Hur ska FAR kontrollera att ledamöterna lever upp till kravet? Vad blir konsekvensen om ledamoten inte lyckas finna något försäkringsbolag som är berett att erbjuda en sådan försäkring? Kan ledamoten då bli föremål för disciplinära åtgärder? Behövs det regler om dispens från kravet? En annan fråga är om regeln även ska omfatta försäkring för förmögenhetsbrott.

Brist på försäkringsgivare

Ett grundläggande problem i dag är att det på intet sätt är försäkringstagarnas marknad. Tvärtom, det råder brist på försäkringsgivare och försäkringar till rimliga premier och villkor i övrigt.

En bidragande orsak till denna utveckling är naturligtvis att revisionsföretagen i allt större utsträckning – såväl nationellt som internationellt – stäms på stora skadestånd, vilket i sin tur kan förklaras av bland annat den lagstadgade plikten att teckna ansvarsförsäkring (”deep pocket theory”). Det förefaller vara så att försäkringsbolagen numera tar ut väl tilltagna premier ”bara” för att de stora revisionsföretagen ska få teckna försäkring, vilket i så fall skulle innebära att de stora revisionsföretagen betalar väsentligt högre belopp i premie än vad försäkringsbolagen betalar ut i skadestånd. Att i det läget ställa krav på försäkring skulle kunna försätta många byråer i en situation där man inte kan leva upp till reglerna, jämför med år 2000-problematiken, eller tvingas att teckna försäkring på mycket oförmånliga villkor.

Allt detta har enligt etikkommittén och styrelsen talat emot en regel om tilläggsförsäkring eller i vart fall mot att regeln blir obligatorisk. En sådan regel skulle nämligen bli tandlös. Den skulle inte heller fokusera helheten i de frågeställningar som ligger till grund för bland annat överväganden om behovet av försäkring. En sådan regel utgör också en risk för ett mer slentrianmässigt köp av försäkring motsvarande obligatoriskt krav, utan aktiv riskbedömning av verksamheten. I dag krävs en mer allsidig och total riskbedömning och riskhantering inom byråerna, där försäkringen bara är ett av flera medel att begränsa risker. Sålunda använder många revisionsföretag, särskilt de stora byråerna, i ökande utsträckning ansvarsbegränsningar i uppdragsavtal, bland annat avseende belopp och reklamationsfrist.

Konsumentskyddsaspekter

Enligt FAR:s uppfattning finns det anledning att inte ha alltför stor tilltro till att krav på försäkring ger en effektiv ”konsumentskyddsfunktion”. Försäkringsvillkoren för annan verksamhet än revisionsverksamhet innehåller väsentliga undantag i försäkringsskyddet. Försäkringarna omfattar till exempel inte skadeståndskrav som orsakats genom grov vårdslöshet eller uppsåt. Ur ett konsumentperspektiv kan detta möjligen framstå som mer skyddsvärt än skada som orsakats genom ”normalgraden” av vårdslöshet.

Vidare har de försäkringar som gäller vid sidan av revisionsansvarsförsäkringen väsentliga begränsningar för skador som orsakats bakåt i tiden, så kallat retroaktivt skydd. Detta innebär att skada som orsakats genom annan verksamhet än revisionsverksamhet löper en inte oväsentlig risk att inte omfattas av försäkringsskyddet såvida inte skadan både orsakats och anmälts under försäkringstiden. Försäkringsbolagen strävar i dåliga tider också mot att inskränka försäkringsskyddet ytterligare i olika avseenden. Typiskt sett handlar det om att inskränka försäkringsbeloppen, höja självrisken och utöka undantagen – vilka i samtliga fall innebär att möjligheterna för att ett skadeståndskrav ska omfattas av försäkringen minskar och att konsumentskyddsfunktionen i motsvarande mån urholkas.

Det är tyvärr bara att konstatera att dessa tendenser även gör sig gällande i Sverige. Slutligen kan en ”konsument” i dagsläget inte rikta skadeståndskrav direkt mot ett försäkringsbolag, utan har att vända sig mot revisionsbolaget som sedan får överväga att – för egen del – ta försäkringen i anspråk. En skadelidande konsument har således ingen självständig rätt till ersättning ur revisionsföretagets ansvarsförsäkring. Det bästa konsumentskyddet förefaller i stället vara att revisionsföretagen har en sund ekonomi och därmed själva genererar den betalningsförmåga som är kärnan i konsumentskyddsintresset.

Sammanfattning

Omvärldsutvecklingen under senare år har medfört att FAR:s ledamöter och deras byråer i dag bedriver sin verksamhet i en mer komplex ”riskmiljö” än tidigare. Detta talar enligt FAR mot införandet av ett absolut krav på tilläggsförsäkring för rådgivande verksamhet och för en mer generell och flexibel regel avseende riskhantering i allmänhet. Den nya regeln ställer därför krav på ledamoten att bedöma och hantera hela sin ”riskmiljö”, inte bara försäkringsaspekterna. Detta hindrar emellertid inte att tecknandet av ansvarsförsäkring för rådgivningsverksamhet kommer att vara en betydelsefull riskhanteringsåtgärd även i fortsättningen.

Enligt FAR:s mening bör sålunda en FAR-byrå, som vid sidan av revisionsverksamheten bedriver fristående rådgivning, normalt ha ett rimligt försäkringsskydd för hela verksamheten. Ett beslut att avstå från försäkringsskydd bör föregås av noggranna överväganden för att säkerställa att riskerna, i avsaknad av sådant skydd, ligger på en rimlig nivå. För att vidmakthålla omvärldens förtroende för ledamoten – och FAR-kåren – är det viktigaste naturligtvis att arbetet utförs med hög kvalitet och integritet men det har också betydelse att ledamoten har förmåga att utföra sina uppdrag med kontinuitet och professionellt ansvar.

Anders Fält , KPMG och Anders Strömqvist , PricewaterhouseCoopers är ledamöter i etikkommittén. Urban Engerstedt är föreningsjurist på FAR.

Strömqvist medverkade senast i Balans nr 12/2003 och Engerstedt i nr 12/2004.