Att det har kommit igång en principdebatt i Balans om revisors tillsynen är något att glädjas åt. Att den debatten inte präglas av yrvakenhet, utan tvärtom är väl grundad på utvecklingen i Sverige och innehåller internationella utblickar, gör glädjen ännu djupare. Att argumenten är hövliga och delvis eleganta gör att man får en ny förståelse för texten på omslaget till Balans 11/2005: ”Fr.o.m. detta nummer har Balans nytt utseende”.
FAR:s presidium, kollegerna Träff, Clemedtson och Brännström, slår i Balans 10/2005 fast en viktig grundsats, även om de inte uttrycker den explicit: God yrkessed vilar alltid ytterst på yrkesutövarnas samlade kompetens, omdöme och samvete, och den låter sig aldrig kodifieras i annan form än som grundläggande principer, eventuellt med tillägg av specialregler för några vanliga situationer (som egentligen bara är exempel på tillämpningen av principerna). Vem som än gör kodifieringen måste acceptera den grundsatsen för att lyckas.
Själv fann jag presidiets uppräkning av självregleringens initiativ i Sverige slående: etiska regler 1977, oberoende disciplinnämnd 1985, revisorsexamen som inträdeskrav i FAR 1992 och obligatorisk kvalitetskontroll 1997. Att vissa av dessa steg togs under sårat grymtande från dåvarande tillsynsmyndighet nämns taktfullt nog inte i artikeln.
Författarna formulerar tre krav, nämligen
att Revisorsnämnden ska ta större hänsyn till den självreglering som genom tiderna har legat bakom den goda yrkesseden
att Revisorsnämnden i samråd med revisorskåren ska lämna revisorerna mer direkt vägledning i form av föreskrifter och uttalanden, snarare än i indirekt form, genom disciplinärenden
att Revisorsnämnden ska ta större intryck av internationella etiska ramverk
Jag lämnar därhän i vilken mån dessa krav riktar sig mot lagstiftaren respektive själva Revisorsnämnden. Det intressanta är innebörden.
Beträffande det första kravet påpekar Revisorsnämndens direktör Peter Strömberg i Balans 11/2005 att tillsynsmyndigheten har att ta hänsyn till ”hela intressentkollektivets intressen”. Jag har svårt att tro att någon kan invända mot det uttalandet. Däremot tror jag att Strömberg överskattar lagstiftarens djupsinne när han menar att det ”naturligtvis” var sådana överväganden som låg till grund för att självregleringstanken inte vann större insteg i revisorsrätten än den har fått. Skeptikern Axel Hägerström har behandlat detta fascinerande filosofiska problem i ”Är gällande rätt uttryck av vilja?” (1916), en skrift som jag inte önskar mina värsta fiender att behöva ta sig igenom (och till den kategorin hör dessutom inte Peter Strömberg). I likhet med Runebergs gamle fänrik var jag dock med när det hände. Det var Ny Demokrati som oväntat röstade emot den borgerliga regeringen, i en fråga som partiet sannolikt inte fann alltför upphetsande och därför ansåg lämplig för att statuera ett exempel. Respekten för de lagstiftande fädernas visdom behöver nog inte stå i vägen om man vill ifrågasätta den nuvarande tillsynsordningen.
Beträffande det andra kravet fäster Strömberg uppmärksamheten vid de nackdelar som är förknippade med detaljerade regler. Det är förstås en traumatisk upplevelse för en före detta generalsekreterare i FAR när jag upptäcker att jag håller med honom. Nu tror jag väl inte att det är en kokbok, eller ens en ”receptsamling” à la Strömberg, som föresvävar FAR:s presidium, men det vet jag förstås inte. Det som stör i vart fall mig är att Revisorsnämnden markerar nya ställningstaganden i pilotärenden genom att utdöma disciplinärt ansvar, även där utgången inte upplevs som självklar. Arbetsdomstolen har någon gång jämkat skadeståndet till noll i en dom, samtidigt som det görs klart att rättvisans svärd nästa gång faller med vass egg i kraft av det nya prejudikatet. Något i den stilen, givetvis med behållen besvärsrätt, skulle kanske kunna tillgodose rimliga intressen. Och när det gäller samråd med branschen: Visst är det en internationell trend att det räknas som en merit för tillsynsansvariga att sakna egen erfarenhet av ämnet, men nog vore det egendomligt om de sålunda meriterade inte kunde bättra på sin förståelse av de grundläggande principerna för god yrkessed genom att lära av de aktiva yrkesrevisorerna.
Vad till sist avser det tredje kravet säger Strömberg att han inte ser något behov av att verka för en lagändring i fråga om oberoendebestämmelserna. Själv känner jag en stor oro inför införlivandet i tjugofem medlemsstaters rättssystem av det nya åttonde bolagsrättsliga EG-direktivet om lagstadgad revision. Nationella politiker har lyckats åstadkomma en flexibilitet för medlemsstaterna som är ett klart hot mot tanken på en inre marknad i Europa. Flexibiliteten har intressant nog drivits igenom i direkt motsats mot en kanske ohelig allians av revisorsprofessionen och Europeiska kommissionen! Det krävs mycken god vilja av EU-länderna om drömmen om ett gemensamt revisionssystem ändå ska kunna förverkligas. Som det inte minst har framgått av Adam Diamants doktorsavhandling ”Revisors oberoende” skiljer sig nuvarande svensk lag påtagligt från den europeiska oberoenderekommendationen.
Ett sista besked från den gamle fänriken: Strömberg säger att ”FAR:s representanter i (Revisionsbolagsutredningen) godtog den modell som sedan blev lag”. Det är nog att sätta kärran framför hästen. Sanningen är att utredningen till en början utgick från en PM från Revisorsnämndens representant, som stadgade ett ovillkorligt jäv för revisorer i samma revisionsgrupp som någon som hade givit ett råd till klienten. FAR-representanten (vi var faktiskt bara en, låt vara att det fanns ännu en revisor med) förde då in utredningen på ett nytt spår genom att ”läcka” det arbete som pågick inom den europeiska revisorsfederationen FEE och som ledde fram till EU:s ”Threats and Safeguards Approach to Independence”. Detta fick de övriga i utredningen att ”godta” det som kom att kallas analysmodellen, dock först efter den svenska tvätt- & strykning som vände presumtionen och särbehandlade så kallade revisionsrådgivning jämfört med EU:s synsätt.
Återigen: Nu har vi fått ett embryo till en principiell debatt om revisorstillsynen. Måtte den få fortsätta i samma konstruktiva och utåtblickande anda som den börjat. Sverige är en del av Norden, Norden är en del av EU, och EU är en del av världen. Vi här uppe vid Nordpolen har inte råd att bli insulära.
Björn Markland är sekreterare i Nordiska Revisorsförbundet