Som bekant arbetar IASB och det amerikanska FASB mot en gemensam uppsättning av standarder. Flera delprojekt är på gång. Ett av dessa gäller redovisningen för segment, det vill säga rörelsegrenar och geografiska områden. Projektet diskuterades på IASB:s styrelsesammanträde i januari. Syftet var att fastställa huruvida IASB:s standard, IAS 14, eller den amerikanska, FAS 131, är den bättre och att därefter ta ett beslut om att införa vinnaren i båda regelverken.
Man kan förundras över metodiken. Standarder är omfattande dokument och det är osannolikt att det är möjligt att entydigt säga att en är bättre. Det är också svårt att avgöra vad som menas med bättre. Ändå måste man respektera IASB:s uppläggning. Vad det handlar om är att skapa en gemensam plattform och sen gå vidare.
Huvuddragen i IAS 14, som i Sverige motsvaras av RR 25, torde vid det här laget vara välkända. Grunden för IAS 14 är att den ska underlätta för läsarna att se information om företagets, normalt koncernens, delar. Ibland används uttrycket ”top-down approach”. Man utgår från helheten och gör en uppdelning på rörelsegrenar och geografiska områden med utgångspunkt från risker och möjligheter. Det primära är att det är skillnader i risker och möjligheter som ska styra uppdelningen. I standarden framhålls dock att det sätt på vilket koncernen är organiserad normalt speglar detta. Skulle så inte vara fallet, till exempel i de fall en koncern styrs med utgångspunkt från den legala uppbyggnaden, utan hänsyn till risker och möjligheter, föreskriver standarden att koncernen måste frångå sin egen rapportering och redovisa uppgifter baserade på standardens krav.
Konsekvenser av ”top-down”
En konsekvens av den ”top-down” ansats som kännetecknar IAS 14 är att de redovisningsprinciper som ska tillämpas i de enskilda segmenten ska vara desamma som för koncernen som helhet. Därigenom uppnås det som är standardens syfte, nämligen att underlätta för läsarna att göra bättre analyser av koncernen som helhet. De redovisningsprinciper som tillämpas för koncernen antas vara de som bäst lämpar sig också vid en bedömning av de enskilda segmenten.
FAS 131 å andra sidan brukar karakteriseras som en ”bottom-up approach”. Det krav som ställs är att segmentrapporteringen ska återspegla den information som rapporteras internt oavsett om den utgår från rörelsegrenar, geografiska områden eller den legala strukturen. Det här synsättet utgår från att det som externa intressenter är intresserade av är att se segmentupplysningar på samma sätt som företagsledningen. Det innebär bland annat att det inte finns någon skyldighet att konstruera segment i de fall koncernen är organiserad på ett sätt som inte återspeglar risker och möjligheter. Inte heller att de redovisningsprinciper som tillämpas ska vara desamma för alla segment. Det sägs att värdet av information som enbart tas fram för att redovisas externt kan ifrågasättas. Det som läsarna vill veta är hur ledningen ser på utvecklingen. Det ska därför inte finnas några krav på redovisning av uppgifter eller nyckeltal som inte används internt.
Mot bakgrund av ovanstående skillnader, vilken av standarderna är bäst? Det är ganska lätt att svara utifrån ett företagsperspektiv. Min tro är att de flesta företagsledningar anser att den amerikanska är bättre eftersom den så entydigt förordar en rapportering som utgår från den information som redan finns. Ur ett analytikerperspektiv är valet inte lika enkelt. När IAS 14 diskuterades inom IASC i mitten av 90-talet pågick en samtidig diskussion inom FASB. Redan på 90-talet fanns nämligen en ambition att harmonisera de standarder som utgavs av IASC och FASB. Segmentredovisning uppfattades som ett tacksamt område (liksom resultat per aktie) eftersom det inte handlade om svåra värderingsprinciper utan ”endast” om upplysningar.
FAS 131 ersätter IAS 14
IASC:s arbete leddes av en ledande amerikansk finansanalytiker. Hon talade vältaligt för det som sen blev IAS 14, det vill säga ”top-down” och enhetliga redovisningsprinciper för alla segment. Detta trots att det tidigt stod klart att FASB förordade sin managementansats i vilken rapporteringen bestäms utifrån den information som tas fram internt. När IASB nu ska ta ställning till vilken standard som är bäst verkar det vara andra analytiker som kommit till tals. IASB har nämligen intervjuat några och då bibringats uppfattningen att FAS 131 är ”bättre” i meningen att 131:an verkar ha lett till en marginell ökning av antalet redovisade segment. De två europeiska analytiker som intervjuats verkar inte ha hållit med. Det tycks dock inte ha påverkat styrelsen. Med stor majoritet beslöt den nämligen att IAS 14 ska ersättas av den amerikanska FAS 131.
Enligt min uppfattning innebär beslutet en försämring för oss som läser årsredovisningen. För mig är det självklart att syftet med segmentredovisningen är att dela upp koncerner så att man får ett bättre underlag för att bedöma utvecklingen. För en sådan redovisning är det naturligt att tillämpa enhetliga principer. Koncernredovisningen utgår ju från att alla dotterföretag ska redovisa på samma sätt. Visserligen är det sannolikt att skillnaden i synsätt mellan IAS 14 och FAS 131 inte är så stor som den kan verka. Jag antar att det mera är i undantagsfall som principerna skiljer sig åt mellan olika verksamheter. Allvarligare är den förlust som följer av att FAS 131 inte kräver redovisning av sekundära segment. Åtminstone i teorin borde det vara viktigt för läsare att se hur en koncerns verksamhet fördelar sig på regioner som skiljer sig åt med avseende på risker och möjligheter. Kanske är det dock så att med den grova uppdelning som görs i flertalet koncerner, så tillför informationen inte särskilt mycket.
Skatter
Ett annat av de projekt där IASB och FASB försöker harmonisera sina standarder är skatter. Ett av de beslut som fattades gäller redovisning av uppskjutna skattefordringar till följd av underskottsavdrag. Ett tidigare fattat beslut som bekräftades vid januarimötet var att en redovisning av sådana fordringar förutsätter att sannolikheten för att de ska komma att utnyttjas överstiger 50 procent (more likely than not). Som jag uppfattar beslutet kommer det att bli enklare för svenska företag att i framtiden redovisa uppskjutna skattefordringar.
Den fråga som diskuterades mest utförligt, och som kommer tillbaka i februari, gäller när ett företag ska beakta förslag till ändringar i skattelagstiftningen som inte fastställts (i Sverige) av riksdagen. IAS 12 tillåter i motsats till FAS 109 att man beaktar vad som i RR 9 betecknar som ”aviserade” skatteregler.
Av diskussionen framgår att enbart ”aviserade” inte räcker. Det krävs mer. Ord som diskuterades var ”nästan säker” (virtually certain) samt ”ceremoniellt”. Med det senare avsågs att alla sakfrågor är slutdiskuterade och att det som återstår innan skattereglerna ändras endast har med procedurfrågor att göra, till exempel en underskrift av statsöverhuvudet. Problemet i praktiken är att avgöra när den tidpunkten har nåtts. IASB har analyserat praxis i olika länder och kunnat konstatera att beslut om ändrade skatteregler fattas på olika sätt i olika länder. Även om det är mycket ovanligt att ett lagförslag ändras i sista stund finns ändå en sådan möjlighet. Särskilt USA verkar ifrågasätta en skrivning i standarden som innebär att man inför någon form av sannolikhetsbedömning huruvida lagförslaget ska antas eller ej. Det man kan säga för svensk del är att det definitivt inte räcker med ett utredningsförslag. Knappast heller en proposition även om regeringen skulle ha en stabil majoritet bakom sig.
IASB har tidigare tagit ett beslut som gäller en fråga som torde vara av större intresse för svenska företag. Det gäller redovisning av uppskjuten skatt vid försäljning till utländska dotterföretag. Den internvinst som uppkommer är skattepliktig. Det innebär att det kan uppkomma en uppskjuten skattefordran som ska beaktas i bokslutet. Som framgår av bilagan till RR 9 utgår IAS 19 från att den uppskjutna skatten ska beräknas med utgångspunkt från den skattesats som gäller i det land där köparen finns. RR 9 tillämpar samma synsätt trots att tidigare praxis i Sverige utgått från skattesatsen i säljarens hemland. I bilagan kommenteras också den amerikanska standarden. FAS 109 skiljer sig nämligen från IAS 19 genom att kräva att man använder skattesatsen för säljaren. Det preliminära beslutet från IASB innebär att man inte tänker göra någon förändring utan i stället uppmanar FASB att överväga om inte 109:an ska anpassas till IAS 19.
EU-förordning om IFRS 2
EU-kommissionen har den 11 februari gett ut en förordning enligt vilken IFRS 2, Share-Based Payments, ska tillämpas av noterade företag.
Redaktör: Rolf Rundfelt (e-post: rolf.rundfelt@kpmg.se)