För att få licens att spela i Allsvenskan krävs en ordnad ekonomi. Örebro SK har länge haft ekonomiska svårigheter liksom flera av de allsvenska fotbollsklubbarna.
I juni 2004 upprättades en kontrollbalansräkning som visade att det fanns ett positivt eget kapital, om än litet. Bakom det positiva egna kapitalet låg ett tillskott från ett sponsorbolag på 5,5 miljoner kronor. Tillskottet syftar till att möjliggöra inköp av nya spelare. Om klubben vill förvärva en spelare för exempelvis 1 miljon kronor, diskuterar klubben och sponsorbolaget om sponsorbolaget vill delta i finansieringen och i så fall med vilken andel av den totala köpeskillingen.
Om spelaren senare säljs ska försäljningssumman delas mellan sponsorbolaget och klubben i proportion till hur stor del av inköpet som finansierats med bolagets medel. En omständighet av viss betydelse är att avtalet mellan sponsorbolaget och klubben är daterat i slutet av augusti, dvs. efter det datum som kontrollbalansräkningen är daterad. Parterna synes dock ha enats om att det fanns en muntlig överenskommelse redan i juni. Det skriftliga avtalet bekräftade alltså enbart en omständighet som var känd redan vid bokslutstillfället.
Upplägget inte unikt
Ytterligare en omständighet som spelat roll är att tillskottet från sponsorbolaget fördelades på befintliga spelare i klubben. Skulle någon av dessa säljas hade alltså sponsorbolaget rätt till en återbetalning. Uppgörelsen kan synas märklig. Bakom ligger dock något enkelt, i vart fall som det förklarats för mig: De som skjutit till pengar till sponsorbolaget är alla fotbollsintresserade. Vad de önskar är att få delta i diskussioner om lagets sammansättning. Det här upplägget lär inte vara unikt för ÖSK utan tillämpas också av andra klubbar.
Den bedömning som Svenska Fotbollförbundets licensnämnd och senare appellationsnämnd gjort var att Örebro bort redovisa en avsättning för den återbetalning som kunde förväntas när en spelare säljs. Det är nämligen oomstritt att spelarförsäljningar är ett återkommande inslag i klubbverksamheten. Om en avsättning gjorts skulle det ha medfört att det egna kapitalet redovisats med ett negativt belopp. De båda nämnderna kom därför fram till att Örebros licens skulle dras in. Nämndernas beslut överklagades därefter till en nämnd inom Riksidrottsförbundet. Förbundet beslöt i februari att nämnderna hanterat ärendet korrekt och att Örebros överklagande därför skulle avvisas. Förbundets argument var dock delvis annorlunda än det som nämnderna åberopat.
Förbundets beslut föregicks av en förhandling liknande den i en vanlig skiljenämnd. Bland de dokument som behandlades ingick fyra expertutlåtanden skrivna av nuvarande eller tidigare ledamöter i Redovisningsrådet, nämligen Jan Eriksson, Per Thorell, Lars Östman samt undertecknad. I sitt beslut redogör Förbundet för de båda sidornas argument. Endast ett expertutlåtande omnämns dock, nämligen det som skrivits av Jan Eriksson.
Särskilda regler
Jan Erikssons argumentation utgår för det första från en av Fotbollförbundets regler, nämligen att det aldrig är tillåtet att värdera spelare till ett högre belopp än anskaffningsvärdet. Det gäller även kontrollbalansräkningar. Den normala regeln är annars att ta upp alla tillgångar till verkliga värden. Varför Fotbollförbundet satt denna ur spel är oklart. Som framför allt Lars Östman framfört är det egendomligt att den för fotbollsklubbar dominerande tillgången inte får värderas till ett beräknat försäljningsvärde. Vidare menar Jan Eriksson att avtalet mellan sponsorbolaget och klubben ska ses som att klubben gjort en partiell försäljning av spelare. I kontrollbalansräkningen ska spelarna därför värderas till summan av försäljningsbeloppet, dvs. 5,5 miljoner, och redovisat värde på de partiellt kvarstående spelarna. En sådan värdering menar Jan Eriksson, skulle inte strida mot uppskrivningsförbudet. Den skulle ändå medföra en nedskrivning med nära 2 miljoner i förhållande till kontrollbalansräkningen där man tagit med dels hela värdet av spelartruppen, dels hela tillskottet.
I sitt beslut hänvisar Förbundet till Jan Erikssons bedömning men lägger till att man också kan resonera som nämnderna gjort, nämligen att klubben borde ha redovisat en avsättning för den återbetalning som framstår som sannolik med hänsyn till frekvensen av spelarförsäljningar.
Min bedömning
Tillsammans med Lars Östman anlitades jag av Örebro och är självklart besviken över Förbundets beslut. Det gäller inte minst frånvaron av analys av de olika argumenten. Den fråga som är relativt enkel att ta ställning till är Förbundets uppfattning att en avsättning är erforderlig med hänvisning till kommande försäljningar. (Obs. att det handlar om att avsättningar på grund av att, som det står i Förbundets beslut, ”det föreligger mycket hög sannolikhet för att ett antal av de spelare som Bolaget investerat i kommer att försäljas”) I vart fall om man tillämpar Rådets rekommendationer torde det vara ovedersägligt att en avsättning förutsätter att en försäljning av spelare till en annan klubb ägt rum. Jag kan inte se att någon av de anlitade experterna framfört någon annan uppfattning. Jan Erikssons argumentation utgår emellertid inte från en kommande försäljning utan ifrån att en försäljning redan ägt rum. Det som klubben anses ha sålt bör enligt honom beskrivas som rätten till en del av ersättningen från en eventuell kommande spelarförsäljning. Det här bygger på en ganska teoretisk konstruktion som inte är helt lätt att följa. Enligt den är det som Örebro investerar i alltså inte fotbollsspelare utan ett paket av (immateriella) rättigheter. En av dessa är rätten att disponera spelaren för spel i laget. En annan är rätten att kunna överlåta spelaren till en annan klubb. Ytterligare andra kan finnas. Fullföljer man resonemanget leder det till att var och en av de här rättigheterna skulle redovisas var för sig. Så har dock inte skett. Det som redovisats som tillgång i Örebro är upptaget i en enda post. Enligt Fotbollförbundets regler ska denna fördelas linjärt över kontraktsperioden. Innebörden av regelverket måste därför tolkas som att den rättighet som förvärvats i allt väsentligt utgörs av rätten att disponera spelarens tjänster under kontraktsperioden.
Slutsats
Min slutsats blir därför att klubben inte är skyldig att göra en nedskrivning av det värde som spelarrättigheterna tagits upp till i redovisningen till följd av avtalet med sponsorbolaget. Det är hela anskaffningsvärdet som ska skrivas av. Det finns inget restvärde motsvarande en förväntad intäkt från försäljning. Det värde på spelarrättigheterna som redovisas återspeglar således enbart det värde som spelaren har som lagmedlem. Eftersom det värdet inte påverkats av uppgörelsen med sponsorbolaget är det enligt min uppfattning fel att kräva att uppgörelsen ger upphov till en nedskrivning.
Begreppet ”partiell försäljning” är svårt. Jag kan visserligen tänka mig att man kan resonera på det sätt som framgår ovan. Det framstår ändå som en konstruktion som inte på ett bra sätt beskriver den uppgörelse som träffats mellan sponsorbolaget och klubben. Värt att framhålla är också att det inte är på det här sättet som de båda första instanserna resonerat. Min tro är att om Riksidrottsförbundet bara haft att ta ställning till de argument dessa hade för att neka Örebro elitserielicens, skulle Örebro ha vunnit. Begreppet ”partiell försäljning” kom in i ett sent skede och blev enligt min uppfattning aldrig riktigt analyserat.
Oväntad konsekvens
En konsekvens som Fotbollförbundet förmodligen inte beaktat är den situation som uppkommit i Örebro under hösten när sponsorbolagets pengar finansierat 100 procent av ett spelarköp. I förlängningen kan man tänka sig att alla spelarna finansieras via sponsorbolaget. Betyder det att spelarna inte ska redovisas som tillgång i klubben trots att det är klubben som tecknat avtal och som avgör hur laget ska se ut samt som disponerar 100 procent av de biljettintäkter som laget spelar in?
En riktigare bild av det avtal som ingåtts tycker jag att man får om man ser de 5,5 miljoner som klubben erhöll som betalning för en option som förpliktigar klubben att göra en återbetalning om och när en spelare säljs. För klubben handlar det alltså om åtagande att göra en utbetalning. Detta ska värderas men värderingen blir aktuell först när den händelse som utlöser betalningen, det vill säga spelarförsäljningen, inträffat. Något behov av nedskrivning finns inte.
När man tar ställning till hur avtalet mellan klubben och sponsorbolaget ska bedömas är det också viktigt att förstå att bolaget inte drivs i vinstsyfte. De pengar som tillförts klubben är som jag förstår det i praktiken permanent investerade i spelartruppen. När en spelare säljs överförs visserligen en del av likviden till bolaget men pengarna återinvesteras därefter i nya spelare. Det är alltså inte så att eventuella vinster delas ut till aktieägarna.
I efterhand kan man konstatera att det förmodligen hade gått att formulera avtalet mellan bolaget och klubben på ett annat sätt som inte fått till konsekvens att klubben förlorat sin elitserielicens. Till bilden hör också att de ekonomiska problem som Örebro hade i fjol nu tycks ha lösts. När klubben höll sitt årsmöte den 1 mars kunde man redovisa ett bokslut där det egna kapitalet var drygt 1,5 miljoner.
Docent Rolf Rundfelt publicerade under 13 år boken ”Tendenser i börsbolagens årsredovisningar” tillsammans med Stockholmsbörsen och Bokföringsnämnden. Boken ges inte ut längre, men Rolf Rundfelt, som också är ledamot i Redovisningsrådet, fortsätter att studera börsbolagens årsredovisningar.
Redaktör: Rolf Rundfelt (e-post: rolf.rundfelt@kpmg.se)