Kravet på revision av svenska aktiebolags räkenskaper och styrelsens förvaltning slogs fast i lag redan 1895. Förhållandena var dock i högsta grad annorlunda jämfört med idag. Det fanns exempelvis inte några kvalificerade revisorer – i dagens mening. Det var inte förrän 1912 som Stockholms Handelskammare auktoriserade de första sex revisorerna och två år senare auktoriserades de första kvinnorna i kåren. Först 1983 infördes lagen om revisionsplikt i samtliga svenska aktiebolag. Lagen introducerades stegvis under ett antal år.
Revisionsplikten regleras i aktiebolagslagen (ABL). I 1944 års ABL krävdes auktoriserad revisor i börsnoterade företag med ett aktiekapital om två miljoner kronor eller mer. Kvalificerad (dvs. auktoriserad eller godkänd) revisor krävdes också ifall bolagsordningen så föreskrev eller om tio procent av ägarna så krävde.
Ingen het fråga
Nästan gång som revisionsplikten togs upp till allmän debatt var vid början av 1970-talet.
– Men det var inte någon het fråga, berättar Ulf Gometz om revisionsplikten. Han var först styrelseledamot i FAR på 1970-talet och senare ordförande 1980–82.
Enligt förarbetet till 1975 års aktiebolagslag så var det inte möjligt att kräva kvalificerade revisorer till alla aktiebolag eftersom det inte fanns tillräckligt många sådana. Detta hade Kommerskollegium utrett och klargjort för regering och riksdag. Denna brist på kvalificerade revisorer var av allt att döma det avgörande argumentet mot revisionsplikt för alla företag. I den utredning (SOU 1971:15) som låg till grund för lagen så förklarades dock att: ”För många små bolag med enkla affärsförhållanden kan ... revisionen utföras tillfredställande utan den teoretiska sakkunskap som auktoriserade revisorer och godkända granskningsmän besitter, och ett legalt krav att använda sådana revisorer skulle då kunna medföra en onödig kostnad för bolaget.”
I de allra första numren av Balans från 1975 förs en livlig debatt om den nya aktiebolagslagen som trädde i kraft 1 januari 1977. Revisionsplikt nämndes dock inte. Enligt den nya lagen krävdes kvalificerad revisor i företag med bundet eget kapital på en miljon kronor. Auktoriserad revisor krävdes i företag med nettotillgångar över 1 000 basbelopp eller fler än 200 anställda eller om företaget var börsnoterat.
– Stegvis blev frågan ett allt mer aktuellt debattämne, säger Ulf Gometz om revisionsplikten.
Debatten har ändrats
Att samhällsklimatet och debatten ändrats med årens gång råder det ingen tvekan om. 1970- och även 80-talet dominerades av diskussioner om löntagarfonder och medbestämmande – inte företagande och individens rättigheter.
På hösten 1982 skriver dåvarande socialdemokratiske riksdagsmannen Jan Bergquist i Balans att ”I våras fick riksdagen äntligen propositionen om att det ska finnas kvalificerade revisorer i alla aktiebolag”. Han fortsätter med att beklaga den långa övergångstiden eftersom: ”Den ekonomiska brottsligheten är sannolikt störst bland en del mindre bolag. Men många av de mindre bolagen som bäst skulle behöva den kvalificerade revisorn kommer i praktiken inte att påverkas av reformen förrän våren 1988.” När lagutskottet i riksdagen behandlade förslaget till ny ABL så förklarade man i samma anda att ”revisorn bör ges en mer aktiv roll i kampen mot skattebrott och skatteflykt”.
– Det var inte bara en fråga om kampen mot ekonomisk brottslighet utan även att det var angeläget att föra ut ekonomisk kompetens till företagen, förklarar Björn Markland som var ordförande i FAR på 80-talet och senare generalsekreterare.
Han påpekar att det var vid den här tiden som minimikapital i aktiebolag höjdes från 5 000 kronor till 50 000 kronor (1995 höjt till 100 000 kronor).
– Detta sammanföll med debatten om revisionsplikt i alla företag som drivs utan personligt ansvar. Med högre minimikapital var det lättare att kräva yrkesrevisorer i alla bolag, förklarar Björn Markland.
När regeringen år 2005 presenterade sitt förslag till ny aktiebolagslag så var tongångarna andra än ett par decennier tidigare: ”En av ledstjärnorna i reformarbetet har varit att förenkla för de små och medelstora företagen”, kan man läsa i ett pressmeddelande. Att revisionen ska vara ett vapen i striden mot ekonomisk brottslighet har man dock inte glömt bort och tillägger: ”En annan viktig aspekt har varit att reglerna ska utformas så att de förhindrar brottslighet och andra missförhållanden inom näringslivet.”
– Det var först vid mitten av 1970-talet som ekonomisk och organiserad brottslighet började diskuteras, berättar Urban Engerstedt, numera FAR:s föreningsjurist, och tillägger att det var ett antal reportage i främst tv som initierade debatten.
Ingmar Bergman hämtades
Det mest uppseendeväckande fallet av den tidens nyvaknade nit att sätta fast ekonomiska brottslingar var sannolikt händelsen när Ingmar Bergman hämtades från Dramaten, under pågående repetition, och felaktigt anklagades för skattebrott.
1976 tillsatte Rikspolisstyrelsen en utredning. I denna rapport påstods det bl.a. att ett antal auktoriserade revisorer systematiskt gav råd till den organiserade ekonomiska brottsligheten. Man hade också kommit fram till att den ekonomiska brottsligheten omsatte 20 miljarder kronor per år.
– Uppgifter som senare dementerades av BRÅ, säger Björn Markland och citerar:
”Arbetsgruppen har gått igenom vissa material som legat till grund för påståenden om revisorers medverkan i ekonomisk brottslighet. Enligt vad gruppen kunnat finna har de långtgående påståendena som framförts inte varit grundade”.
Ulf Gometz anser att visst var det debatten om ekonomisk brottslighet och den sneda och felaktiga bilden att det fanns en stor grupp korrumperade revisorer, som i första hand bidrog till att ge oss revisionsplikt i samtliga aktiebolag.
– Brottsförebyggande Rådet fick i uppdrag av riksdagen att se över lagstiftningen på området, säger Urban Engerstedt som då arbetade på BRÅ.
Brist på kvalificerade revisorer
”Revisors verksamhet – PM 1978:2” hette den rapport som blev resultatet. Här föreslogs bland annat att ”kvalificerad revisor på sikt skall krävas i alla aktiebolag”.
– Bristen på kvalificerade revisorer gjorde att man inte i ett slag kunde föreslå att sådana skulle finnas i alla aktiebolag, säger Urban Engerstedt.
Arbetsgruppen påpekade att det ”generellt sett inte är företag med kvalificerade revisorer som är mest utsatta när det gäller ekonomisk brottslighet. Det är istället frågan om aktiebolag med litet aktiekapital, som bildats för att ge den ende aktieägaren befrielse från personligt ansvar och för att ge denne en skylt utåt”.
Inför valet 1982 – under de föregående sex åren hade flera olika borgerliga regeringar suttit vid makten – presenterade socialdemokraterna ett förslag till bekämpning av ekonomisk brottslighet.
Man lovade bland annat att tillsätta en kommission i det fall partiet skulle vinna valet. Så blev fallet och en kommission tillsattes under ledning av konsumentverkets chef Sven Heurgren.
– I direktiven ingick att kommissionen skulle föreslå åtgärder för att få en effektivare företagsrevision, förklarar Urban Engerstedt som då var chef för Kommerskollegiums revisorsenhet.
Kommissionen förklarade i sitt slutbetänkande (SOU 1983:36) att det är ”ställt utom all tvivel ... att en effektiv och sakkunnig revisor har stor betydelse när det gäller att förhindra och motverka ekonomiska oegentligheter som kan förekomma i samband med näringsverksamhet”.
Elisabeth Precht