Balans nr 8–9 2005

Debatt: Genmäle till Anders Palm – Vad är rätt värdering av pensionsutfästelser?

Anders Palm tar i en artikel i Balans nr 5/2005 upp flera komplicerade frågor kring hur pensionsutfästelser bör värderas. Jag vill gärna balansera och komplettera hans framställning något.

Modeller för att hantera osäkerheter

När man ska värdera framtida pensionsbetalningar – som ska äga rum flera decennier längre fram i tiden, och där det inte är helt säkert om pensionsutbetalningen verkligen ska ske – därför att den anställde avlidit dessförinnan – och där det definitivt är osäkert hur länge pensionsutbetalningen ska pågå, måste osäkerheterna hanteras.

För hanteringen av dessa osäkerheter av framtida pensionsbetalningar finns matematiska (aktuariella) modeller som bygger på statistik och prognoser, och som är vedertagna och väl fungerande. Det är sällan som det uppstår diskussioner om just denna osäkerhet som handlar om människors livslängd.

Diskonteringsräntan

Det långa tidsperspektivet innebär emellertid också att det finns en annan viktig ingrediens i värderingen av pensioner, nämligen tidspreferensen.

Att beräkna värdet av ett pensionsåtagande innebär att med hänsyn till uppskattad livslängd diskontera de framtida pensionsutbetalningarna till beräkningstidpunkten, med användning av någon diskonteringsränta. Frågan är vilken diskonteringsränta som ska användas.

Med tanke på det långa tidsperspektivet för pensioner betyder små variationer i diskonteringsräntan stora variationer i pensionsåtagandets värde. Ju högre diskonteringsränta, desto lägre skuld och vise versa.

Med ett ”trygghetsperspektiv” på pensionstryggandet ligger det nära till hands att välja en lägre diskonteringsränta snarare än en högre, eftersom det innebär att en högre skuld redovisas.

Hittillsvarande regleringar

Traditionellt har vi haft en fast ränta som fastställts av Finansinspektionen (FI). Den tiden synes nu – dessbättre – vara förbi som en följd bland annat av tjänstepensionsdirektivets implementering.

Här finns det skäl att stanna upp och betrakta de olika situationer i vilka pensioner värderas. Förenklat kan man säga att pensionsutfästelser värderas:

  • i de tjänstepensionsinstitut (försäkrings bolag, pensionskassor) där de tryggas

  • i juridiska personer som lämnat direkt pensionsutfästelser (tryggade till exempel genom stiftelseavsättning eller kreditförsäkring) samt

  • i noterade koncerner som ska redovisa anställdas förmåner enligt International Financial Reporting Standard, IFRS – eller speciellt International Accounting Standard 19 (IAS 19).

Jämför man värderingsmetodiken för olika värderingssituationer ser man att försäkringsbolagen beräknar avsättningar enligt FRL/FFFS (försäkringsrörelselagen/Finansinspektionens författningssamling). Företag redovisar pensionsutfästelser enligt tryggandelagen eller enligt de internationellt anpassade regelverken RR 29/IAS19/IFRS. Skillnaderna i värderingsmetoder är väsentliga (se tabell nedan).

Dagens brister

Skillnaderna illustrerar bristerna i nuvarande regelverk, som dels innebär bristande transparens och dels innebär en felaktigt periodiserad pensionskostnad. Det är lätt att glömma bort att redovisningen av värdet av pensionsåtaganden också innebär en viss kostnadsperiodisering – eller en grund för beräkning av försäkringsavgifter till ett tjänstepensionsinstitut.

Förutom diskonteringsräntan är även inflationsantagandet en faktor som fungerar som en negativ diskonteringsränta, och som kräver sin särskilda diskussion eftersom pensioner oftast är indexerade med ett inflationsmått.

Reservering för framtida skattebetalningar är naturlig i ett tjänstepensionsinstitut men mer diskutabel i en koncernredovisning.

De anmärkningsvärt stora skillnaderna visar att det förelegat viss brist på insikter hos lagstiftaren, även med beaktande av utjämning över tiden och med beaktande av att lagstiftningen inte styr marknaden.

Något måste göras

Skillnaderna pekar också på att något måste göras åt regleringen av dessa frågor, och tillfället är nu när Tjänstepensionsdirektivet implementeras i svensk lag. Finansinspektionen har nu, med Tjänstepensionsdirektivets aktsamhetsprincip som grund, möjlighet att skapa konsistenta ramar för värdering av pensionsutfästelser.

En princip kunde härvid vara att det alltid går att göra en realistisk värdering av pensionsåtaganden, byggd på marknadens prissättning och på realistiska antaganden. Om det av något skäl krävs säkerhetsmarginaler, bör dessa uttryckas tydligt och explicit.

Men skillnaderna visar också på att den av Anders Palm önskade konservativa värderingsnormen egentligen aldrig funnits. Låt vara att det för cirka tio år sedan faktiskt råkade vara så att värderingsnormerna enligt Tryggandelagen sammanföll med Alectas grunder för inlösenpremier.

Realistisk fluktuation

Att basera värderingen av pensionsutfästelser på ett försäkringsbolags värderingsgrunder har dock uppenbara brister och den tiden torde vara förbi när pensionsförsäkringsbolag med stöd av FI:s reglering, satte normen för värdering av företagens pensionsutfästelser. Man kan möjligen förenkla diskussionen med att säga att värderingar av framtida pensioner kan pendla mellan ”realistisk fluktuation” å ena sidan, och ”betryggande stabilitet” å den andra. I de moderna tillsynsangreppssätten och enligt aktsamhetsprincipen i tjänstepensionsdirektivet, är den realistiska fluktuationen det dominerade synsättet, även om pensioner är så långsiktiga att de kortsiktiga realistiska fluktuationerna egentligen inte ger särdeles mycket väsentligt tillskott till bedömningarna. Med konsistens mellan olika värderingsituationer skulle vidare pedagogiska poänger stå att vinna.

Om man till exempel väljer att göra värderingarna realistiska och så långt möjligt anknytande till marknadens värderingar kan man vid behov lägga explicita och tydliga tillägg, exempelvis till skulderna, för att markera att här åläggs en extra marginal.

Ur fiskal synpunkt kan det finnas intresse av att begränsa en sådan marginal, eftersom den kan utnyttjas för att skjuta upp skattebetalningar i ”för stor” utsträckning.

Ur ett tjänstepensionsinstituts synvinkel kan marginalen fylla syftet att klara stresstesterna, dvs. att på ett explicit sätt minska risken.

Att införa en ökad grad av transparens, måste vara vällovligt oavsett vilket perspektiv man än granskar frågan ifrån. I det avseendet tror jag Anders Palm och jag är överens.

Björn Nilsson är seniorkonsult på Hewitt, Retirement & Financial Management.

Diskonteringsränta

Effekt av avkastningsskatt

Inflationsantagande

FRL/FFFS

2,75 %

0,65 %

1,25 %

Tryggandelagen

3,50 %

0,50 %

0,50 %

RR 29/IAS 19

4,75 %

0,00 %

2,00 %

1. Avsättningar enligt FRL/FFFS

För svenska livförsäkringsbolag och även pensionskassor föreskrivs genom Finansinspektionens (FI) föreskrift FFFS 2003:9, en begränsning av den högsta diskonteringsränta som får användas vid beräkning av försäkringsteknisk avsättning. Det näst senaste beslutet om räntesats (nov. 2004) innebär följande räntefot med verkan för nytecknade försäkringar fr.o.m. med 1 mars 2005:

Nominellt

Realt

2,75 %

1,5 %

Den reala diskonteringsräntan innebär att FI implicit föreskriver ett inflationsantagande om 1,25 %.

Diskonteringsräntan t försäkringsbolag minskas med effekten av avkastningsskatt. Avkastningsskatten beräknas som 0,15 gånger den genomsnittliga statslåneräntan föregående år. Den genomsnittliga statslåneräntan 2004 var 4,31 % vilket ger en effekt om -0,65 % på den nominella diskonteringsräntan. För den reala diskonteringsräntan skulle samma effekt kunna anses bli följden, det vill säga, med hänsyn till avkastningsskatt skulle diskonteringsräntan vara: (Efter skatt)

Nominellt

Realt

2,10 %

0,85 %

Den diskonteringsränta som de facto används vid diskontering av de framtida betalningsflödena är oftast belastad för framtida driftskostnader eller med säkerhetstillägg, genom en ytterligare sänkning, varigenom man i de försäkringstekniska avsättningarna reserverar för framtida driftskostnader och lägger in en ytterligare implicit säkerhetsmarginal.

2. Pensionsutfästelser enligt Tryggandelagen

Lagen hänvisar till FI:s föreskrift FFFS 2001:13 enligt vilken diskonteringsränta ska tillämpas för räkenskapsår som börjar under 2001 eller senare:

Nominellt

Realt

3,5 %

3,0 %

Enligt denna föreskrift från FI är det implicita inflationsantagandet 0,5 %. Föreskriften säger egentligen inte att hänsyn ska tas till avkastningsskatten, men om man gör det, ska följande procenttal användas: (Efter skatt)

Nominellt

Realt

3,0 %

2,55 %

Den effekt av avkastningsskatten som ska antas är här således angiven till 0,5 %vid nominell ränta och 0,45 % vid real ränta. Liksom i försäkringsbolag, kan man vid kapitalvärdesberäkning enligt Tryggandelagen göra en säkerhets- och omkostnadsbelastning genom en reduktion av diskonteringsräntan med - 0,0035. (0,003 för sjukpensionsutfästelser.)

3. Pension enligt RR29/IAS19/IFRS

De internationellt anpassade regelverken för företagens redovisning av ersättningar till anställda föreskriver att diskonteringsräntan ska väljas som marknadsräntan på balansdagen för företags- (eller stats-) obligationer med samma löptid som pensionsåtagandena.

RR 29/IAS19 säger att man i första hand ska använda marknadsräntan för förstklassiga företagsobligationer, men om en sådan marknad inte existerar ska marknadsräntan för statsobligationer användas. Bortser man från frågeställningen med durationsanpassning torde en lämplig diskonteringsränta i början av år 2005 vara 4,75 % (nominellt).

Redovisningsstandarderna förutsätter att explicita antaganden görs om inflationen – vilket är nödvändigt med tanke på att inte endast intjänad pensionsrätt ska värderas, utan också framtida höjningar som kompenserar för inflationen (och också framtida intjänande som beror på till exempel framtida löneökningar). Eftersom alla antaganden är långsiktiga kan det vara naturligt att i Sverige välja ett inflationsantagande som är det samma som Riksbankens inflationsmål om 2,0 %, vilket för RR 29 innebär diskonteringsräntan:

Nominellt

Realt

4,15 %

2,75 %

Redovisningsstandarderna innebär att man inte ska justera ned diskonteringsräntan med effekten av framtida betalning av avkastningsskatt. (Här föreligger en del olika uppfattningar, men i ett uttalande från Redovisningsrådets akutgrupp har dock detta sagts avseende tillämpningen av RR 29.)

Således blir effekten: (Efter skatt)

Nominellt

Realt

4,75 %

2,75 %