Den amerikanska föreningen för finansanalytiker, CFA Institute, har nyligen gett ut en liten bok, A Comprehensive Business Reporting Model: Financial Reporting for Investors, som sammanfattar deras önskemål när det gäller den finansiella rapporteringen. Skriften ersätter en tidigare liknande programförklaring från 1993. Ett motiv för att på det här sättet sammanfatta ett antal önskemål och krav är att de amerikanska analytikerna ofta deltar i utfrågningar och möten med såväl FASB som IASB och att det då är viktigt att de budskap som förs fram är konsekventa. Ett annat kan vara att flertalet analytiker i USA antagligen är lika okunniga om de diskussioner som pågår inom redovisningsvärlden som svenska och europeiska analytiker. Skriften kan därför tjäna rollen att bredda kunskapen om vad föreningen driver för frågor.
Inledningsvis räknar CFA I upp 12 grundläggande principer som sen utvecklas i ett efterföljande kapitel. Flera är okontroversiella såsom att redovisningen måste utformas med utgångspunkt från kapitalmarknadernas krav och att den ska vara neutral. Inte oväntat framhålls också att verkliga värden är den enda värderingsmetoden som är relevant när analytiker gör sina värderingar.
Vad som inte sägs men som diskuterats inom exempelvis den svenska föreningen är problemet med osäkerheten. Tillgångar för vilka det finns aktuella marknadsnoteringar är en sak. Fastigheter på mindre orter, skog etc. för vilka det verkliga värdet måste byggas på antaganden av ledningen är en annan. CFA I verkar emellertid inte ha några reservationer. De stöder till och med det kontroversiella förslaget att redovisa förvärvade företag utifrån det verkliga värdet och inte anskaffningsvärdet, det vill säga inklusive ”full goodwill” eller ett beräknat värde för den goodwill som belöper på en minoritet.
”Off balance”-transaktionema ska in i balansräkningen
Det kommer heller inte som en överraskning att analytikerna vill att transaktioner som idag är off-balance ska tas in i balansräkningen. Det gäller bland annat operationella leasad och alla derivat. Analytikerna går dock längre och kräver att också andra typer av avtal, så kallade executory contracts till exempel leveransavtal ska tas upp både som tillgång och som åtagande. RR 16 undantar för närvarande dessa eftersom den uppblåsning av balansomslutningen som blir följden inte uppfattas som meningsfull. Det här kan röra sig om stora poster i företag som regelmässigt tecknar långa kontrakt för att säkerställa flödet av exempelvis olja, komponenter eller annat.
Det finns ett antal ytterligare frågor som de amerikanska analytikerna länge drivit. En gäller redovisningen av rörelsens kostnader. En uppdelning på kostnadsslag ger enligt dem , väsentligt mer information än funktionsindelningen, något jag kan hålla med om. En annan gäller kassaflödesanalysen. De amerikanska analytikerna, och för den delen också FASB och IASB, förordar den direkta metoden framför den indirekta.
Enligt min uppfattning ligger lösningen dock inte i att förorda den ena eller andra uppställningsformen. Det som är viktigt är i stället att företagen verkligen redovisar alla betalningar, alternativt alla skillnader mellan intäkter/kostnader och betalningar. Något sådant krav finns inte i dag utan företag kan redovisa rörelsens kassaflöde utan någon egentlig specifikation av hur den beräknats.
Inget naturligt resultatbegrepp i traditionell resultaträkning?
En tredje fråga handlar om att alla intäkter och kostnader, inklusive omräkningsdifferenser, kassaflödessäkringar m.m., ska redovisas i en och samma resultaträkning. Det är en fråga som också diskuteras inom både FASB och IASB men som har stött på kraftigt motstånd framför allt från företagen. CFA I går ett steg längre än normgivarna och vill att resultaträkningen ska döpas om till Statement of Changes in Net Assets Available to Common Shareholders. Innebörden är att behovet av den rapport som beskriver förändringar i eget kapital skulle bortfalla. Bakom det här ligger en annan av CFA I:s käpphästar, nämligen att det inte finns något naturligt resultatbegrepp i en traditionell resultaträkning som kan ligga till grund för analyser eller för beräkning av resultat per aktie. Det är upp till analytikern att själv välja bland den nya rapportens poster och ta med dem som han anser relevanta. Vad företagen därför ska redovisa är samtliga förändringar i eget kapital utan att markera att ett urval av dessa ingår i årets resultat. Jag kan förstå ståndpunkten men känner ingen entusiasm. Även för en tränad läsare av redovisningar, för att inte tala om ekonomijournalister är det önskvärt med standardiserade uppställningar som underlättar rapportering av resultat och andra nyckeltal.
Förslaget till ny uppställning av resultaträkning är det mest intressanta i skriften. Tanken är att företag ska redovisa förändringen i eget kapital i fyra kolumner. Den första benämns ”Faktiska transaktioner under perioden”. Där återfinns de traditionella intäkterna och kostnaderna som försäljning, avskrivningar, pensionskostnader räntekostnader och så vidare. Den andra kolumnen betecknas ”Uppskattningar”.
Om jag tolkat skriften rätt handlar det om poster som inte härrör från transaktioner med utomstående. Som exempel anges avsättningar för osäkra kundfordringar och andra avsättningar inklusive den som görs för uppskjuten skatt, nedskrivningar av lager (men inte anläggningstillgångar), aktivering av utvecklingsutgifter m.m. I den tredje kolumnen redovisas orealiserade värdeförändringar i anläggningstillgångar (som alltså förutsätts värderas till verkliga värden), aktuariella vinster och förluster på tillgångar i pensionsstiftelser m.m.
CFA I håller alltså fast vid en idé som väcktes inom IASB för cirka fyra år sedan, nämligen att samla de orealiserade värdeförändringarna i en egen kolumn snarare än som rader i en traditionell uppställning. Förslaget, som senare drogs tillbaka av IASB efter en ganska massiv kritik från företagen ingick som bekant i projektet om Performance Reporting.
Den fjärde kolumnen, slutligen, utgörs av en summering av de övriga tre och betecknas ”Förändring i eget kapital”.
Får inte stöd av normgivarna
Jag känner mig ganska övertygad om att det här förslaget till ett nytt format för resultaträkningen inte får stöd från normgivarna. Samma bedömning gör jag inför ett önskemål från CFA I att införa en rapport som anger förändringen i samtliga enskilda tillgångar och skulder uppdelat på betalningar, uppskattningar och förändringar i verkligt värde. Jag kan förstå att en sådan här rapport har ett betydande förklaringsvärde för den läsare som verkligen vill förstå sambandet mellan resultaträkningen, kassaflödesanalysen och balansräkningen.
Det intryck jag får är dock att rapporten är svåröverskådlig. Dessutom kan man ifrågasätta hur många analytiker som verkligen är intresserade av en så detaljerad dissektion av förändringen på varje enskild tillgång/skuld. När det gäller kundfordringar för att ta ett exempel, startar sålunda rapporten med ingående balans varifrån i nästa kolumn avgår inbetalningar hänförliga till gamla fordringar. Sen tillkommer i en tredje och fjärde kolumn årets försäljning, uppdelad på kontant- och kreditförsäljning och inbetalningar avseende denna. Slutligen finns en kolumn för redovisning av avsättning för osäkra kundfordringar.
Långtgående önskemål
Det sista avsnittet i skriften gäller notupplysningar. Önskemålen är långtgående. Av noterna ska framgå hur de siffror som redovisas i de finansiella rapporterna har kommit fram tillsammans med information som gör det möjligt att tolka dessa eller med skriftens ord to fully understand and interpret the summary information in the financial statements. Det här handlar mycket om att förstå vilka antaganden som ligger bakom verkliga värden. Men det går längre än så; de flesta poster är behäftade med osäkerhet. En redogörelse ska därför lämnas om de bedömningar som ledningen gjort så att analytikern, om han så finner lämpligt, kan göra sina egna bedömningar.
Ett exempel som ges gäller intäktsredovisning, ett område där många svenska företag brister. Enligt CFA I bör företag informera om viktigare intäktsslag, utvecklingen av dessa över tiden, förekomsten av konkurrenter och andra risker, redovisningsprinciper, segmentinformation, förändringen av reserven för osäkra fordringar, villkoren för intäkter från leasing, de metoder som används för att fastställa intäkter för företag som tillämpar successiv vinstavräkning, intäkter från bytesavtal samt skillnaden mellan verkligt och nominellt värde på kundfordringar.
Rolf Rundfelt är docent i företagsekonomi
rolf.rundfelt@telia.com
Redovisning av skatt – Diskussion på IASB:s decembermöte
Ett av de projekt där man arbetar på att eliminera skillnader mellan IFRS och US GAAP gäller redovisning av skatt. På decembermötet togs bland annat följande två beslut. Det ena gäller beräkningen av uppskjuten skatt när ett företag säljer varor till ett annat koncernföretag i ett annat land men en annan skattesats. Antag att i säljarens hemland skattesatsen är 20 och i mottagarlandet 40. Försäljningen uppgår till 100. Enligt IAS 12 (och RR 9) redovisar säljaren en aktuell skatt på 20. Om varorna inte är sålda när koncernen upprättar sitt bokslut uppkommer en uppskjuten skattefordran. Denna ska värderas med utgångspunkten från köparens skattesats och uppgår följaktligen till 40. Härigenom uppkommer den för många märkliga situationen att koncernen faktiskt kan förbättra sitt resultat med 20.
USA däremot beräknar den uppskjutna skattefordran till 20 det vill säga den faktiskt erlagda skatten.
Det som IASB hade att ta ställning till gällde om man skulle ändra IAS 12 till förmån för den amerikanska modellen. Svaret blev ett kraftfullt nej. Uppenbarligen var det styrelsens uppfattning att den uppskjutna skattefordran uppkommer hos köparen och att det inte fanns anledning att frångå huvudregeln enligt vilken värderingen görs utifrån hans skattesats.
Den andra frågan kommer sannolikt att leda till (ännu större) opposition. I första hand gäller det redovisning av goodwill. Här finns ett undantag från huvudregeln enligt vilken uppskjuten skatt ska redovisas för alla temporära skillnader. Vad IASB är inne på är att slopa det här undantaget. Det betyder att om det uppkommer goodwill på 100 i samband med ett företagsförvärv ska posten redovisas med cirka 142 samtidigt som 42, eller 28 procent av 142 redovisas som uppskjuten skatt. Det är inte bara goodwill som berörs. En annan ganska vanlig post är icke skattepliktiga statliga bidrag. Även dessa ska alltså bruttoredovisas som om de vore skattepliktiga.
Motivet för ändringen är att eliminera undantag. För egen del föredrar jag en mer ofullkomlig värld där man accepterar att redovisningen blir mer meningsfull genom att frångå huvudregeln.
Rolf Rundfelt