Värdet av gammalt prejudikat ifrågasätts

Rundgång i rättskällorna?

I propositionen till 1975 års aktiebolagslag uttalas att aktietecknare ”... torde [ ] inte efter bolagets registrering kunna gentemot bolaget åberopa att hans aktieteckning tillkommit under sådana omständigheter som enligt allmänna regler föranleder ogiltighet bara i förhållande till ondtroende medkontrahent.”

Uttalandet kan nästan ordagrant härledas till ett uttalande i Stenbeck-Wijnbladh-Nial, Aktiebolagslagen, 6. uppl., Sthlm 1970, s. 54, till vilket hänvisas i aktiebolagsutredningens betänkande (SOU 1971:15 s. 138). Ensamutredaren var en av författarna till boken, Håkan Nial. Till stöd för uttalandet åberopas i sin tur uttalanden av Nial i hans arbete Aktiebolagsrättsliga studier från 1935.

I 1935 års arbete utgår Nial från – som om det vore en rättspolitisk självklarhet – att bolagets kreditbas inte bör undermineras av invändningar från aktietecknarnas sida.

Den av Nial antagna utgångspunkten är inte självklar. Det måste ju tvärtom anses diskutabelt att en investerare som svikligen förleds att ingå som delägare i ett aktiebolag bär samma risk som en aktieägare som inte svikligen förletts, men som drabbas av ett värdefall i sina aktier på grund av bolagets dåliga affärer.

Det kan således ifrågasättas om propositionsuttalandet från 1975 bottnar i djupare överväganden hos lagstiftaren. Det bör nog snarare ses som ett försök att sammanfatta den av Nial intagna ståndpunkten.

Rättsfallen

De tre i sammanhanget aktuella rättsfallen (NJA 1918 s. 398, 1935 s. 270 och 1936 s. 527) innehåller i allt väsentligt följande.

I 1918 års mål ansåg sig en aktietecknare förledd av oriktiga uppgifter i en av stiftarna till teckningslistan fogad handling. HD ansåg dock att, även om så var fallet, detta inte kunde påverka aktieteckningens bundenhet mot det därefter bildade aktiebolaget.

1935 års mål rörde möjligheten att, efter förvärv från tredje man av s.k. participating debentures (en slags vinstandelsförbindelser), rikta skadeståndsanspråk mot AB Kreuger & Toll som utgivit förbindelserna p.g.a. att Ivar Kreuger, bolagets ”verklige ledare”, lämnat falska uppgifter. HD fann, olika med rådhusrätten och nedre justitierevisionen men i likhet med hovrätten (dock med annan motivering), att bevakningarna avseende skadestånd skulle ogillas då ”innehavare av sådana förbindelser måste anses vara i väsentlig mån likställda med aktieägare och förty, oansett de omständigheter under vilka de förvärvat förbindelserna, icke kunna å dylikt förvärv grunda skadeståndsfordran mot bolaget” [kursivering

I 1936 års mål, åter, fann HD däremot att en person som med Ivar Kreuger (eller AB Kreuger & Toll) genomfört en bytesaffär och därvid erhållit aktier i AB Kreuger & Toll, ägde rätt att kräva skadestånd av bolaget p.g.a. att Ivar Kreugers inte bara svek utan även rättshandlande tillräknades bolaget.

Rättslitteraturen

Den i särklass viktigaste exponenten för den här diskuterade gängse uppfattningen är Karlgrens uppsats från 1938 som kommenterar både 1935 års och 1936 års mål.

Vad gäller 1935 års fall finner Karlgren att Högsta domstolens avgörande bygger på ett resonemang i två steg:

1) att en svikligen förledd aktietecknare/aktieförvärvare saknar rätt att göra gällande ogiltighet och

2) att man därmed inte har rätt att kräva skadestånd av bolaget.

I sin analys av det första steget finner Karlgren att det finns skäl både för och emot att låta avtalsrättslig ogiltighet inträda vid aktieteckning. Han menar att man då är hänvisad till att låta avgörandet fällas ”med ledning av tämligen fria och enligt sakens natur i viss mån subjektiva överväganden rörande det praktiskt sett mest ändamålsenliga el. dyl. [kursivering tillagd]”.

Enligt Karlgren innebär 1936 års mål att när en person förvärvat aktier i bolaget direkt från bolaget så har Högsta domstolen ansett att den ”aktierättsliga särbehandlingen” inte bör gripa in utan att ”allmänna rättsgrundsatser” ska tillämpas. Det är uppenbart att Karlgrens diskussion av båda avgörandena tar sin utgångspunkt i tyska idéströmningar, tysk rättspraxis och tysk rättslitteratur och att Karlgren söker hitta ett resonemang som förmår ”lyfta” 1935 års avgörande från de tyska ”konstruktionerna” till ett avgörande baserat på – som han uppfattar – ”konstruktionsneutrala” rättspolitiska avvägningar av berörda sakintressen.

Den svenske författare som senast uttalat sig i ämnet är Erik Nerep (Aktiebolagsrättslig analys, 2003, s. 168 ff). Efter en ingående analys av ovan angivna rättsfall och uttalanden i rättslitteraturen konkluderar Nerep (s. 186 f):

[- - -]

3. En bindande aktieteckning kan inte göras ogiltig på avtalsrätts liga grunder, åtminstone inte med hänvisning till s.k. svaga ogiltighetsgrunder (NJA 1918 S. 398). [- - -]

4. Av slutsatsen i 3. ovan synes följa att bolaget ej heller kan bli skadeståndsskyldigt på grund av fel i prospekt, årsredovisnings handlingar, etc. gentemot en aktietecknare (NJA 1935 s. 270).

5. Ej heller en förvärvare av aktier – där överlåtaren är annan än bolaget självt – kan enligt gällande rätt vinna framgång med en skadeståndstalan mot bolaget (NJA 1935 s. 270). [- - -] Utom obligatoriskt grundat skadestånd kan icke komma ifråga. [- - -]

6. Av NJA 1936 s. 527 synes emellertid följa att bolaget kan göras skadeståndsansvarigt vid bolagets egna överlåtelser (av egna eller andra aktier) som vid vilken försäljning av bolagets till gångar som helst. [- - -].

Vad gäller 1918 års mål ska erinras om att Karlgren troligen inte ansåg att detta var relevant i sammanhanget.

Nerep ifrågasätter om de angivna grundsatserna är ”kontextuellt koherenta med övriga normer i ABL” samt om de ”harmonierar med möjligheten att nedsätta aktiekapital eller bunden fond mot förlust”. Han framhåller ”som något av en anomali att en aktietecknare som svikligen förletts till aktieteckning av bolaget - - - inte har några remedier mot bolaget av borgenärsskyddsskäl - - - samtidigt som aktietecknares underlåtenhet att betala för tecknade aktier med i det närmaste automatik ska leda till en nedsättning av aktiekapitalet, samt underlåtenheten att avyttra aktier inom föreskriven tid eller otillåtna förvärv av egna aktier ska leda till akties ogiltighet och nedsättning av aktiekapitalet”. Nerep, liksom före honom Karlgren och en hel rad andra författare, förklarar rättsläget med konstaterandet att de nämnda grundsatserna inte är logiska utan avhängiga av en intresseprövning.

Kritisk analys

Enligt min uppfattning är argumentet om ”intresseprövning” svagt och har ett lågt förklaringsvärde vid analys av t.ex. varför aktieägarna ska ge vika till förmån för borgenärerna i 1935 års mål men inte i 1936 års mål. Avgörande för att kunna bilda sig en klar uppfattning om rättsläget på denna punkt är i stället, som jag ser det, att upprätthålla en klar boskillnad mellan, å ena sidan, den av Karlgren år 1938 tillhandahållna ”förklaringsmodeller” till utgången i 1935 års och 1936 års mål och, å andra sidan, Högsta domstolens faktiska avgöranden. Högsta domstolen hade ju inte i något av målen tillgång till Karlgrens flera år senare publicerade analys. Vi måste därför gå tillbaka och åter undersöka Högsta domstolens avgörande i NJA 1935 s. 270.

Att utgången i 1935 års mål inte var given från början framgår redan av det faktum att saken föll åt varsitt håll i de olika instanserna. Högsta domstolen fastställde det beslut som hovrätten kommit fram till men med motiveringen att innehavare av sådana vinstandelsförbindelser måste anses vara i väsentlig mån likställda med aktieägare. Högsta domstolens skäl innebär i förhållande till underinstansernas resonemang en fundamentalt annorlunda rättslig bedömning.

En viktig inspirationskälla till Högsta domstolens domskäl var ett av konkursförvaltarna ingivet rättsutlåtande av Karl Benckert (se Högsta domstolens revisionsakt 1935 nr 174).

Benckert åberopar, med stöd av Bergendal (Aktiebolagets författning, 1922), NJA 1918 s. 398 och menar att man kan utgå från att svek är irrelevant vid bedömningen av viljeförklaringar som är av omedelbar betydelse för aktiebolagets ”kapitalistiska grundval” – nämligen aktieteckning vid bildande och nyemission. Vad gäller frågan om en svikligen förledd aktietecknare kan kräva skadestånd av bolaget hänvisar Benckert till tysk praxis och litteratur.

Benckerts slutsats är att eventuella begränsningar för aktietecknare respektive aktieköpare – att göra gällande ogiltighet på grund av svek – inte kan motiveras med några rent logiska teorier eller konstruktioner: ”En lösning av det föreliggande problemet måste därför sökas genom att mot varandra väga de reala intressen, som här stå på spel [kursivering tillagd].”

Enligt Benckert omfattar inte avtalslagens ogiltighetsregler aktieteckning. Därför skulle domstolarna vara fria att avgöra i vad mån de angivna begränsningarna bör godtas.

Det finns skäl att anta att det är här, hos Benckert, vi hittar den ”fasta punkt” från vilken Högsta domstolen ansåg sig kunna nå avgörandet i 1935 års mål. En genomgång av de källor som Benckert hänvisar till visar dock att det finns stöd för tolkningen att vad Benckert betecknar som en vigning av ”reala intressen” i själva verket kan anses vara en upprepning av de från tysk rätt hämtade föreställningar som återgivits av Bergendal i dennes avhandling från 1922.

Bergendal framhåller att man skulle kunna beteckna hela rättsområdet som ”personrättsligt, då det ju är fråga om ett väsentligt moment i själva den juridiska personens uppbyggande”.

Med detta kan man, enligt honom, hävda att avtalslagen inte är tillämplig.

Därmed har vi kommit till den punkt där 1935 års avgörande, enligt min uppfattning, finner sin yttersta förklaring; nämligen i Bergendals tidsbundna och tyskinfluerade föreställningar om betingelserna för erkännande av aktiebolagets rättssubjektivitet. Dessa föreställningar har sedan genom förmedling av Benckert (under den något förledande beteckningen ”reala intressen” ) troligen kommit att i hög grad prägla de rättsliga överväganden i Högsta domstolen.

På Bergendals tid var aktiebolagets rättspersonlighet inte någon självklarhet. Bergendal framhåller visserligen att aktiebolaget, enligt svensk rätt 1922, erkänns som ett särskilt bildat rättssubjekt. Det framgår dock av Bergendals framställning att det faktum att aktiebolaget erkänns som juridisk person inte betyder något annat än att bolaget utåt erkänns som ett självständigt rättssubjekt. I förhållande till aktieägarna saknar rättspersonligheten självständigt intresse. Högsta domstolens avgöranden i 1935 och 1936 års mål kan, enligt min uppfattning, bättre förklaras med en tillämpning av de tyska föreställningar som Bergendal ger uttryck för än den förment reala ”intresseprövningen”.

Slutsats

Det är min uppfattning att mycket talar för att rättsutvecklingen har passerat de rättsgrundsatser på vilka Högsta domstolen avgjorde 1935 års mål. Avgörandet torde därför idag ha ett tveksamt prejudikatvärde. Vidare är det min uppfattning att Karlgrens tolkning egentligen inte säger något annat än att frågan ska underställas en fri och subjektiv prövning utifrån praktiska ändamålsskäl. En sådan tolkning kan inte hindra domstolarna (eller lagstiftaren) att gå i annan riktning än 1935 års avgörande.

Henrik Karlström är advokat verksam hos Ramberg Advokater KB i Stockholm.

För en mer utförlig diskussion i ämnet hänvisas till min artikel i Juridisk Tidskrift 2005–06 s. 469 ff.