Internationellt: BusCom II – Hur går det för IASB?

Successiva förvärv och full goodwill

En konsekvens av de antagna principerna ovan är att redovisningen av successiva förvärv kommer att ändras jämfört med IFRS 3. I IFRS 3, liksom i RR 01, värderas de övertagna nettotillgångarna till verkligt värde. Goodwillvärdet däremot bestäms residualt vid varje transaktion och redovisas till summan av vad som räknats fram. Det som både IASB och FASB tidigare enats om är dock att goodwill är en tillgång. Om syftet med koncernredovisningen är att ge information om alla de tillgångar som moderföretaget har kontroll över så måste, enligt de arbetspapper som kansliet tagit fram, den logiska konsekvensen vara att förvärvaren ska redovisa goodwill som om 100 procent av aktierna förvärvats även om det verkliga innehavet är lägre. Eller, som en styrelseledamot uttryckte det, hur kan man försvara redovisningen av förvärvad goodwill vid exempelvis ett 70-procentigt förvärv och samtidigt hävda att de övriga 30 procenten inte är en tillgång? En bra fråga som någon besvarade med att om förvärvad goodwill är en tillgång, måste väl samma sak gälla för internt genererad goodwill? Något direkt svar på den repliken kom aldrig mer än att någon pekade på att svårigheterna med att värdera internt genererad goodwill omöjliggör att ta upp den i balansräkningen.

Vad diskussionen visar är att det uppenbarligen är flera i styrelsen som inte vill acceptera principen om full goodwill. I provomröstningen var det endast 8 av 14 som stödde förslaget fast eftersom det räcker med enkel majoritet är beskedet till kansliet att de ska fortsätta att utveckla argumenten för full goodwill.

Ytterligare en förändring som styrelsen är överens om, om än också där med minsta möjliga majoritet, gäller omvärderingen av tidigare aktieförvärv efter det att förvärvaren fått ett bestämmande inflytande. Enligt IFRS 3 ska omvärderingen redovisas mot eget kapital, det vill säga på samma sätt som en uppskrivning av materiella anläggningstillgångar. Förslaget i utkastet till standarden var att omvärderingen skulle redovisas över resultatet. Bland andra Jan Engström väckte förslaget att omvärderingen i stället skulle redovisas som en del av other comprehensive income, det vill säga i resultaträkningen men nedanför den vanliga resultatraden. Det här väckte ingen entusiasm bland de övriga. Jans argument att det rör sig om en resultatpost som inte hör hemma i det vanliga resultatet bemöttes med att ingen ännu har kommit fram till vad det är som skiljer poster som redovisas ovanför och nedanför periodens nettoresultat. Och innan det är klart vill man inte lägga till ytterligare poster utöver de som redan finns. Röstsiffrorna blev 7 mot 5 för en redovisning över resultatet, FASB var betydligt mer positiva. Där blev röstsiffrorna 5 mot 2 och hela 6 mot 1 för förslaget om full goodwill. Så det ska mycket till för en ändring.

Anskaffningskostnader

En omröstning inom IASB som gav ett mycket tydligt utslag gällde förslaget att inte inkludera anskaffningskostnader i anskaffningsvärdet. Här blev nämligen utfallet 11 mot 2. Av remissinstanserna var det dock många som ansåg det här förslaget vara dåligt. Deras främsta invändning var att andra standarder, till exempel IAS 16 om materiella anläggningstillgångar, inkluderar olika kostnader i anskaffningsvärdet. De båda styrelseledamöter som röstade mot förslaget försökte också (förgäves) övertyga de övriga att var och en som gör ett förvärv beaktar alla förvärvskostnader. Med all säkerhet är det här en fråga som kommer att diskuteras vidare, kanske i samband med översynen av föreställningsramen.

”Negativ goodwill” och ”överpriser”

En fråga där styrelsen för en gångs skull var enig gällde det som ofta kallas för negativ goodwill men som nu i diskussionerna betecknas som ett förmånligt förvärv (bargain purchase). Enigheten gäller att om förvärvspriset är lägre än det verkliga värdet på förvärvade nettotillgångar ska mellanskillnaden redovisas som intäkt omedelbart, men först efter att förvärvaren gjort en ytterligare kontroll av hur de verkliga värdena fastställts. Diskussionen kom främst att gälla en kommentar från den kanadensiska normgivaren enligt vilken det verkliga värdet ibland kan vara svårt att fastställa. Hur beaktar man till exempel att en anläggning producerar varor på ett ineffektivt sätt eller att företaget ingått oförmånliga anställningsavtal? Med stöd av RR 1 skulle vi förmodligen ha svarat att företaget får redovisa negativ goodwill i enlighet med punkterna 69–70 som ska täcka framtida kostnader trots att kriterierna för att redovisa en avsättning inte är uppfyllda. Det är dock inte förenligt med de principer som ställts upp för den nya standarden. Styrelsen beslöt därför att komma tillbaka till frågan men att huvudlinjen ändå skulle vara intäktsredovisning precis som i nuvarande IFRS 3.

Lika väl som det är möjligt att göra ett förmånligt köp kan man tänka sig att en förvärvare betalar för mycket. Och baserat på akademiska undersökningar finns nog många som menar att det senare problemet är betydligt vanligare. Enligt både IASB och FASB borde det naturliga vara att kräva att ett överpris ska kostnadsföras vid anskaffningstidpunkten. I utkastet till standarden föreslogs dock att ett eventuellt överpris skulle beaktas efter anskaffningstidpunkten i samband med en vanlig nedskrivningstest eftersom det i praktiken torde vara omöjligt att fastställa huruvida ett företag betalt för mycket. Den här lösningen bekräftades vid sammanträdet.