Innehåll

Balans nr 10 2007

Debatt: Utan revisionsplikt kan revisorn göra mer för småföretag

I den globala ekonomin måste även småföretag allt oftare söka sig ut på världsmarknaden – valet kan stå mellan att expandera eller lägga ned. Sverige har också för få mellanstora företag.

Expansion kräver dock bättre grepp om administration och ekonomi. Att låta magkänslan styra lönsamhetsbedömningarna räcker inte – det krävs mer kvalificerad rådgivning.

Det kan här verka bäddat för en intressant symbios när revisionsplikten slopas: SME-företagen slipper en utgift och kan i stället betala revisorerna för mer kvalificerade råd som säkrar expansion och tillväxt i ekonomin. Utväxlingen på revisorskapaciteten ökar.

Men kommer detta att fungera i praktiken? Kan SME-företagare i gemen tillgodogöra sig revisorns kompetens? Har tillräckligt gjorts för att bokföring och redovisning verkligen ska kunna vara ett verktyg för företagaren själv?

Många försök till regelförenkling har gjorts genom åren, men hur god blir avkastningen på detta arbete, när företagaren inte ens har ett gott grepp om själva den grundläggande bokföringen? Detta med debet och kredit upplevs faktiskt av många som ohanterligt och därmed försvåras vidare ekonomisk förkovran.

Det är definitivt inte alltid tidsbrist som gör att många väljer att bara lämna över verifikationerna till en redovisningskonsult. Inte sällan kan man sedan varken tolka den bokföring som blir resultatet eller de rapporter som konsulten tar fram. Detta trots att företagare rimligen bör vara mer än genomsnittligt begåvade. Det finns också framgångsrika akademiker som erkänner att de står konfunderade inför den dubbla bokföringen.

Systemet rymmer faktiskt numera en pedagogisk svårighet som inte fanns i slutet av 1400-talet då det nedtecknades av bokföringens ”fader”, renässansmunken och vetenskapsmannen Luca Pacioli.

På den tiden fokuserade den löpande bokföringen enbart på balanssidan – syftet var att säkra att inga pengar försvann ur kassan, och att inga varor försvann från lagret utan betalning. Den underliggande plus- och minuslogiken var då lättbegriplig.

När aktieägande och fiskala intressen mot slutet av 1800-talet började driva fram löpande resultatbokföring blev däremot logiken svårare att följa. Att bokföra intäkter i minus och kostnader i plus tar emot psykologiskt – semantiskt sett betyder numera debet ibland plus, ibland minus, och kredit ibland minus ibland plus. Att bara ersätta de gamla latinska termerna med plus och minus (som datorn och vissa bokföringsprogram gör) ger därför bara en begränsad pedagogisk vinst.

I stället borde man enligt min uppfattning dra den fulla konsekvensen av att vi nuförtiden inte bara presenterar affärshändelserna i en enda bild utan i två bilder; vi bokför löpande både resurserna och resultatet. Dessa båda bilder ska ju berätta samma historia. Logiken blir då lättare att följa om vi låter debet betyda plus på både balanssida och resultatsida, och låter kredit betyda minus på båda sidor.

Tekniken för att möjliggöra detta är enkel.

Om vi vid konteringen summerar balanssidans noteringar för sig och resultatsidans noteringar för sig och kontrollerar att de väger jämnt, att vi får samma positiva eller negativa summa (eller noll då affärshändelserna bara berör balanssidan) på båda sidor, då kan vi bokföra intäkter i plus och kostnader i minus.

Konteringen av en affärshändelse som påverkar resultatet ger en positiv eller negativ summa; de ackumulerade konteringarna ger sedan ett slags råbokslut som indikerar vartåt det lutar. Lättare att begripa än traditionell kontering där debet och kredit hela tiden ”tar ut” varandra – hur kan det då bli någon vinst, kanske någon undrar.

Rent matematiskt innebär en sådan ”symmetrisk bokföring” en mycket liten förändring – pedagogiskt blir dock vinsten betydande. Symmetrisk bokföring ansluter också bättre än debet/kredit-kontering till både bokslutet och BAS-kontoplanen.

Om vi utan historisk ”belastning” skulle utforma ett nutida bokföringssystem från scratch, skulle det förmodligen anses tämligen långsökt att föreslå termerna debet och kredit och att bokföra intäkter i ”minus”.

Med dubbla, konvertibla gränssnitt i bokföringsprogrammen behövs dock ingen ”högertrafikomläggning”. Ingen med debet-kredit-systemet i ryggraden behöver lära om; alla kan föra in och plocka upp konteringarna på valfritt sätt.

Vi kan alltså bevara själva stommen och slå vakt om logiken i den traditionella dubbla bokföringen, samtidigt som vi skapar en extra, mer pedagogisk ”ingång”.

Om vi inte tacklar de pedagogiska hindren i dagens system och gör den dubbla bokföringen mer tillgänglig för dem som har svårt för debet och kredit, finns risken att vi i stället får se allt fler bokföringsprogram med parallella hjälpsystem med fråga-svar i ”klartext” – den ”riktiga” bokföringen blir i så fall, i än högre grad än i dag, något för experterna.

Den småföretagare som väljer att lita till dessa system utan att förstå traditionell bokföring får en hög tröskel den dag han vill expandera.

Flera programföretag är beredda att ta fram detta extra gränssnitt; tekniskt är problemen små. Svårigheten anses vara att få acceptans i branschen.

Ledningen för Redovisningskonsulternas Förbund (SRF) vill dock gärna få upp frågan till diskussion – i dag begränsar felrättning och elementära förklaringar debiteringsutrymmet för den mer kvalificerade hjälp som SME-företagen skulle behöva.

Den marginella förändring i konteringen jag föreslår berör inte lika direkt revisorerna, som ju kommer in senare i kedjan. Men kanske kräver problematiken av olika skäl ändå revisorskårens engagemang?

En intressant aspekt av många är för övrigt om de länder som ska bygga upp sin ekonomiska infrastruktur är betjänta av att ta över industriländernas bokföringssystem utan att onödiga pedagogiska komplikationer först reds ut.

Margareta Gandy var debattredaktör på Dagens Industri 1986–2007. Hon är författare till en bok om symmetrisk bokföring.