Riksrevisionen har funnit väsentliga fel och brister i 10 av 15 granskade biståndsprojekt, skriver Staffan Ivarsson. Han menar att det funnits signaler som hade kunnat mana revisorerna att ingripa. ”Vi vet att ersättningen för utfärdande av revisionsintyg är begränsad, men frågan är om inte de finansiella revisorerna i Sverige tydligare borde ha flaggat för att de egentligen inte har en aning om vad som gjorts eller vilken kvalitet den presenterade redovisningen har.”
Den 2 oktober 2007 offentliggjorde Riksrevisionen en stor granskning av det bistånd som Sida kanaliserar ut till samarbetsländerna via enskilda organisationer. Uppmärksamheten blev enorm. Orsaken var dels att det för första gången kunde visas hur det förhöll sig i verkligheten i ett antal projekt, dels att det rör sig om väsentliga förhållanden. Biståndet är viktigt för mottagarna och det rör sig om stora pengar varje år. Resultaten var dessutom nedslående. Riksrevisionen påvisade förekomst av väsentliga fel och brister i 10 av 15 granskade projekt, och detta trots att såväl de lokala revisorerna i samarbetsländerna som de svenska anlitade revisorerna flaggat grönt (utfärdat revisionsintyg utan anmärkning).
Även om resultaten inte är representativa för hela populationen av 6 000 projekt är det mycket oroande att det förekommer så pass mycket oreda och oordning i projekt som finansieras med svenska skattemedel. Detta är alla överens om. Sida granskar nu materien och ska avgöra om det finns skäl att vidta åtgärder. Riksrevisionen har redovisat sina iakttagelser, nu är det Sidas tur att agera. Självklart faller en del skugga på Sida för de iakttagelser vi gjort, men fullt så enkelt är det inte.
De revisorer som de svenska enskilda organisationerna anlitat för att granska projektrapportering m.m. har arbetat utifrån Sidas instruktioner. I dessa står det att revisorerna ska arbeta utifrån god revisionssed samt dessutom iaktta vissa ytterligare instruktioner. I dessa framgår det, något sammanfattat, att det i normalfallet är acceptabelt om revisionsarbetet utförs från Sverige. Det finns samtidigt några tillägg som delvis neutraliserar denna ”lindring” som alltså handlar om hur omfattande arbetet med granskning bör vara i normalfallet. Normalt bör inte betyda att man som revisor aldrig behöver göra fördjupande insatser, exempelvis efterfråga ytterligare material eller sådant.
De svenska revisorerna utgår i arbetet från den projektrapportering m.m. som den svenska enskilda organisationen skickar till den svenska revisorn samt det revisionsintyg som en lokalt anlitad revisor utfärdat i det aktuella samarbetslandet.
Riksrevisionen har funnit att de svenska revisorerna inte tagit några kontakter med de lokala revisorerna i de femton fall som granskats, och detta trots att det förekommit indikationer på problem i dessa. Exempelvis är 10 av de 15 sådana där rapporteringen varit sen från projekten. Sen rapportering anses av Sida vara en indikation på någon typ av problem. Till detta kan läggas att det funnits en del signaler i de svenska enskilda organisationernas interna akter rörande dessa projekt som skulle kunna utgöra signaler för revisorerna att ingripa. Men de har varit passiva.
Ytterst handlar detta om hur revisorer bör agera när de sätter sin tillit till kvaliteten i andra revisorers arbete. Är det OK att man som revisor inte har någon typ av uppfattning om kvaliteten i det arbete som den lokala revisorn utför?
Min komparativa fördel i detta sammanhang är att jag inte är finansiell revisor. Jag är effektivitetsrevisor. Jag kan således ställa de enkla och kanske bortglömda frågorna. En fråga är exempelvis hur det är möjligt för en finansiell revisor att skriva under ett intyg där de magiska orden ”god revisionssed” står utan att ha en aning om vem den där lokala revisorn man sätter sin tillit till är. Vi vet att ersättningen för utfärdande av revisionsintyg är begränsad, men frågan är om inte de finansiella revisorerna i Sverige tydligare borde ha flaggat för att de egentligen inte har en aning om vad som gjorts eller vilken kvalitet den presenterade redovisningen har. Det är ungefär som en läkare som får en patient som säger: ”Doktorn, jag undrar om jag är frisk. Min ersättning till er är fem kronor. Kan ni ge mig besked? ” Doktorn måste väl i rimlighetens namn i ett läge som detta säga något i stil med: ”Kära patient, för denna summa har jag ingen som helst möjlighet att uttala mig om ditt hälsotillstånd. Jag behöver mer tid för detta. För fem kronor kan jag endast säga att du ser hel och ren ut till det yttre.”
Att denna uttydning av god revisionssed har kunnat få pågå under sannolikt lång tid är enligt min uppfattning oacceptabelt. Ansvarsfrågan står i centrum. Revisorsnämnden har ett tillsynsansvar och det ska bli intressant att se efterspelet till allt detta.
Dar es Salaam den 19 oktober 2007
Civ. ek. Staffan Ivarsson är verksam som revisionsdirektör vid Riksrevisionen och projektledare för den nyligen avslutade granskningen ”Oegentligheter i bistånd”. Under oktober och november 2007 är han utsänd av Riksrevisionen för att bygga upp Forensic audit capacity vid Tanzanias riksrevision.