Innehåll

Balans nr 11 2007

Redovisning: Rättvisande redovisning – i princip?

I föregående krönika skrev jag om varför IFRS ser ut som det gör, och varför det kan vara nödvändigt med principbaserad reglering vid global tillämpning. Nästa fråga blir hur tillämpningen lokalt i Sverige går till. Detta har debatterats på senare tid. I Balans nr 10/2007, exempelvis, ställs frågan om IFRS (International Financial Reporting Standards) är en tickande bomb, med tanke på att redovisningen till verkligt värde kan ge kraftiga resultatfluktuationer och att notupplysningarna ofta är svåra att förstå.

Begreppet principbaserad redovisning är inte tydligt definierat, men jag kan se åtminstone två helt olika slags företeelser som skulle kunna kallas principbaserade:

  1. IASB (International Accounting Standards Board) anger prin ciper för redovisningen och de redovisande företagens roll blir att implementera IASB :s principer, samt att tolka hur standar derna ska omsättas i företagets egen situation.

  2. IASB lämnar vissa områden oreglerade, och företagen får själva bestämma hur de ska redovisa, det vill säga de får själva utveckla interna redovisningsprinciper.

De båda fallen kommer att få olika effekter i årsredovisningen. I det första fallet kommer redovisningen, i alla fall i teorin, att bli jämförbar mellan företag. Idén med detta sätt att reglera är att redovisningen ska avspegla företagens egen unika situation, men två företag som är i exakt samma situation bör komma till samma slutsats vad gäller redovisningen. De ska tillämpa en allmän princip på likadana situationer och då borde det inte uppstå någon skillnad i redovisningen. Det förutsätter dock att företagen gör likartade tolkningar.

I det andra fallet kommer det att kunna bli stora skillnader i redovisningen mellan företag och jämförbarheten försämras. Även två företag som är i samma situation kan välja att redovisa på olika sätt.

Båda fallen förekommer i IFRS, även om det första fallet är i särklass vanligast. Ett exempel på när företag ska tillämpa IASB:s principer är IFRS 3, punkt 45 och 46. Dessa handlar om identifiering av immateriella tillgångar i samband med företagsförvärv. Den allmänna principen är att samtliga immateriella tillgångar ska redovisas skilt från goodwill om vissa villkor är uppfyllda (att tillgången kan värderas tillförlitligt, samt att den antingen är avskiljbar eller baserad på juridiska rättigheter, såsom ett avtal). Tillämpning av de punkterna i IFRS 3 kräver många bedömningar hos de redovisande företagen. Men, om den principbaserade redovisningen fungerar så borde förvärv av liknande företag och inom samma bransch (som därmed har likadana tillgångar), resultera i identifiering av ungefär samma tillgångar i redovisningen.

Det finns ett antal exempel på att så förmodligen inte är fallet. Företagen kommer fram till mycket olika fördelning av övervärdet på specifika immateriella tillgångar, trots att det kan röra sig om förvärv i samma bransch. Inom en bransch borde de olika immateriella tillgångarna ha ungefär samma värde. Det kan naturligtvis vara så att de olika företagen befinner sig i olika situationer, men en troligare förklaring är att företagen helt enkelt har tolkat standarden på olika sätt. Detta ger intryck av att principbaserad redovisning inte fungerar som det var tänkt. Istället försvåras jämförbarheten mellan företag.

Ett exempel på ett oreglerat område är hur ränta på pensionsskulder ska presenteras i resultaträkningen. Räntan kan antingen ingå i rörelsekostnader eller i finansiella kostnader. Det som gör frågan intressant är att IASB uttryckligt anger i IAS (International Accounting Standards) 19, punkt 119 att frågan inte är reglerad, utan att företagen får göra som de själva vill och att IASB inte eftersträvar någon jämförbarhet på området.

Hur redovisar då svenska företag i ett sådant läge? En genomgång av några IFRS-årsredovisningar visar att flertalet inkluderar räntekostnader i finansiella kostnader. Förmodligen beror detta på att det överensstämmer med tidigare svensk praxis, snarare än på ett genomtänkt försök att tillämpa de allmänna principerna i IASB:s Föreställningsram eller IAS 1. Ett principbaserat resonemang skulle kunna vara att om vi ser räntekostnaden som en del av pensionskostnaden, så ska den inkluderas i rörelsekostnader. Ser vi däremot pensionsskulden som ett slags finansiering av företaget, så ska kostnaden visas som finansiell kostnad. Kopplat till denna fråga är en viktig aspekt av IFRS : Praxis har en betydligt svagare ställning än vad den har i svensk god redovisningssed. Snarare anges principer som primära tolkningsunderlag i både IAS 1 och IASB:s Föreställningsram.

Sammanfattningsvis finns det skäl att vara kritisk till hur IFRS implementeras i svenska företag. Det verkar inte finnas en beredskap hos svenska noterade företag för principbaserad reglering så som den tar sig uttryck i IFRS. Huruvida detta beror på att utformningen av IFRS är feltänkt och inte lämpar sig för praktisk tillämpning, eller om det beror på att det krävs en längre inlärningstid är något som framtiden får utvisa!

Jan Marton är ekonomie dr vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg jan.marton@kpmg.se