Det är positivt att Dan Brännström öppnar för möjligheten att utöka den substantiella informationen i revisionsberättelsen. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att utspelet görs ställd mot väggen, skriver Peter Öhman. Han menar att det kan ha haft en viss inverkan ”att flera forskare påtalat det paradoxala i att en yrkeskår som utför ett så viktigt arbete låter detta mynna ut i så intetsägande uttalanden.”
I två artiklar uttrycker FAR SRS generalsekreterare Dan Brännström en vilja att utöka informationen i revisionsberättelsen. I Balans nr 8–9/2007 skriver han att ”vi bör pröva om det går att utveckla revisorns rapportering”. I en intervju i Svenska Dagbladet (SvD) publicerad 25 oktober i år säger han mer bestämt att ”vi vill ha en tydligare rapportering i revisionsberättelserna”.
När Dan Brännström i den första av de två artiklarna skriver ”ibland hör jag ägare till olika slags företag säga att den nuvarande revisionsberättelsen är alltför ’digital’...” antyder han att det skulle röra sig om ett relativt litet och nyligen uppdykande problem. I själva verket visar samlad kunskap att intressenter i åtskilliga länder, däribland Sverige, länge varit missnöjda med den magra rapporteringen i revisionsberättelsen och att revisorerna betraktat detta missnöje som ett i första hand pedagogiskt problem. Följaktligen handlar ett av de största förväntningsgapen mellan intressenter och revisorer om just revisorernas rapportering.
Som initiativ är utspelet välkommet. Det är onekligen ett steg i rätt riktning att branschen visar en vilja att öka transparensen. Utökad information om revisionens utfall och inriktning kan förbättra beslutsunderlaget för investerare och övriga intressenter och stärka skyddet för framför allt de minst inflytelserika intressenterna. En inriktning på att utöka informationen i revisionsberättelsen, eller i kompletterande skriftligt material, är att föredra framför att informera om detta på bolagsstämmor och då enbart nå de där närvarande.
Med tillfredsställelse konstaterar jag att branschens nyvunna rapporteringsvilja går i linje med slutsatserna från ett mångårigt forskningsprojekt som jag medverkat i. I Balans nr 4/2007 gav jag bl.a. följande förslag för att få revisorer och intressenter att närma sig varandra: ”Att utforma riktlinjer för en rapportering med utökat innehåll om revisionens utfall och inriktning, i ordnade former och till verklig nytta för intressenterna, är ett exempel på samarbetsprojekt som revisorsprofessionen skulle kunna driva tillsammans med frågan om begränsat skadeståndsansvar för revisorerna.”
Trots att branschens initiativ är välkommet går det inte att frigöra sig från tanken att Dan Brännström agerar ställd mot väggen, när han nu är beredd att ge upp den tidigare hållningen att den ’digitala’ revisionsberättelsen räcker som kvalitetsstämpel. En viss inverkan kan det ha haft att revisionsforskningen i Sverige är i växande och att flera forskare påtalat det paradoxala i att en yrkeskår som utför ett så viktigt arbete låter detta mynna ut i så intetsägande uttalanden.
Långt större betydelse har vad medierna skriver och vad lagstiftaren kommer att göra. Den tiden är sedan länge förbi då allmänheten blint litade på revisorerna. I stället för att hänvisa till sitt förtroendekapital tvingas revisorerna inta något av en försvarsställning när deras arbete förs på tal. Svenska Dagbladet påpekar i ovan nämnda reportage att revisorerna allt som oftast befinner sig i skottgluggen i samband med företagsskandaler (Skandia, Fly Me, Custodia, Allmänna Kapital och Carnegie används som exempel) och att revisorerna gett upp tanken på att försöka behålla den obligatoriska revisionen i de minsta bolagen. Beroende på var gränsen dras beräknas detta leda till att mellan 40 och 94% av aktiebolagen slipper revisionstvånget.
Känslan av att utspelet om utökad information i revisionsberättelsen sker något motvilligt förstärks av att förslaget, åtminstone såsom det presenteras i Svenska Dagbladet, inte framstår som helt genomtänkt. De granskade bolagen ska rangordnas på femgradiga skalor utifrån fem områden (finansiella rapporter, bolagsstyrning, arbete med hållbar utveckling, intern kontroll samt risk för oegentligheter). Förslaget väcker fler frågor än det besvarar. Är skalorna tänkta att ersätta klassificeringen ren och oren revisionsberättelse eller ska skalorna på något vis representera denna klassificering?
Om det är det sistnämnda som ska gälla innebär då betyget ett på det området att de finansiella rapporterna inte når upp till en rättvisande och därmed acceptabel nivå? Och vad innebär betyget ett avseende arbetet med hållbar utveckling? Kan detta arbete, oavsett hur det utförs, anses utgöra grund för en oren revisionsberättelse? Varför är inte bolagets överlevnadsförmåga ett prioriterat område, då förbrukat eget kapital kan leda till en anmärkning i den nuvarande revisionsberättelsen? Varför ”vänds det på skalan” i fråga om risk för oegentligheter? Utifrån rubrikens ordalydelse måste ju betyget ett vara bättre än betyget fem, till skillnad från övriga fyra områden.
Listan kan göras längre, men uppräkningen i sig är mindre viktig. I det stadium där idéerna tycks befinna sig är det mer angeläget att lägga kraft på att skilja stort från smått och att utarbeta ett förslag som innebär att det rapporteras om det mest centrala utifrån vad som är relevant för intressenterna och vad som låter sig göras utan att revisorernas position blir alltför utsatt. Två av de mest prioriterade sakerna att rapportera om torde vara till vilken grad de finansiella rapporterna bedöms ge en rättvisande bild och vilken status företaget bedöms ha som going concern. Det förefaller önskvärt att ha kvar klassificeringen ren och oren och gradera de områden som ges grönt ljus. Detta ökar också informationen i de rena revisionsberättelserna (vilka är i klar majoritet och samtidigt minst informativa). Vidare behöver informationen presenteras på ett enhetligt sätt och det är önskvärt med få graderingar. Tre skalsteg för ”godkännande” framstår som tillräckligt. Siffran ett kan stå för godkänd, siffran två för väl godkänd och siffran tre för mycket väl godkänd. Nivåerna behöver preciseras så att de som ska använda informationen som beslutsunderlag ges goda förutsättningar att göra likartade tolkningar.
Om det visar sig värdefullt att även gradera områden som i sig inte kan ligga till grund för en oren revisionsberättelse, är det en fördel att utgå från samma utgångspunkter som för övriga områden. Antingen hissas varningsflagg eller också graderas området på skalan 1–3. Dessa områden bör dock väljas med stor försiktighet. Det är nämligen viktigt att inte låta pendeln slå för långt åt andra hållet och börja överinformera när man i eftertankens kränka blekhet försöker kompensera för att man alltför länge underinformerat intressenterna.
Att driva denna och andra viktiga frågor för att skapa alternativt återskapa förtroende kan markera en nystart för branschen kopplad till bildandet av FAR SRS. Knepet är då inte bara att driva frågor parallellt i syfte att förbättra för alla inblandade parter (som i det ovan angivna förslaget där utökad information i revisionsberättelsen kombineras med ett begränsat skadeståndsansvar för revisorerna), utan även att göra det tillsammans med andra. Det är därför lovande att Dan Brännström i SvD antyder att diskussioner ska föras med intressenterna. Genom att ta kontakt med akademiker kan parterna få tillgång till den samlade kunskap som finns i denna fråga.
Peter Öhman är ekonomie doktor och verksam som lärare och forskare vid Mittuniversitetet i Sundsvall.