Verkligt värde vid första redovisningstillfället?

En rapport som kan få stor betydelse

Som en diskussionsrapport är DP:n inte uttryck för IASB:s inställning. Å andra sidan är den inte en tillfällighet utan ett första steg i den process som ska leda till klarare regler om värdering i föreställningsramen. Och om det slutar med preferenser för verkligt värde inom den ramen kommer det att prägla IASB:s alla standarder, DP:n avgränsas till värderingsgrunden vid första redovisningstillfället (initial recognition) och behandlar alltså inte värderingsgrunden därefter (re-measurement). Med första redovisningstillfället menas den tidpunkt då en tillgång är klar att generera kassaflöden, genom att brukas eller säljas (DP p. 68 och 160). För en tillgång som det tar tid att tillverka menas tidrymden tills den är klar.

Ämnet låter omedelbart förhållandevis ”ofarligt”, men redan i DP:n framhålls att analyserna skulle kunna få betydande följder för efterföljande värdering (DP p. 17), eftersom analyserna och principerna lägger grunden för de följande stegen (DP S. 7)2. Eftersom DP:n alltså kan få stor betydelse finner vi det viktigt att pröva argumentationen.

Prövningskriterierna och tillvägagångssättet

Kriterierna för att pröva möjliga värderingsgrunder härstammar från IASB:s föreställningsram3. Närmare bestämt förs argumentationen utifrån det överordnade målet för finansiell rapportering, ramens kvalitativa egenskaper (särskilt relevans och reliabilitet) och definitionerna av tillgångar och skulder. Dessa kriterier används först i en generell analys, i stort sett utan själva värderingsgrunderna. Först långt fram i DP:n (kap. 7) undersöks de alternativa värderingsgrunderna närmare – dock endast så att det kort prövas om några särskilda förhållanden gäller för värderingsgrunderna, som ändrar konklusionerna av den generella analysen. Den generella analysen är med andra ord helt avgörande för DP:ns slutsatser. Man kan därför nästan säga att det stora slaget är avgjort innan värderingsgrunderna kommer ut på fältet.

Användbar information

IASB:s överordnade mål för finansiella rapporter är att dessa ska ge information som är nyttig för en bred krets av användare, när dessa fattar ekonomiska eller finansiella beslut. Dock fokuserar IASB på informationsbehovet hos investerare, de som tillhandahåller riskkapital, då IASB menar att det täcker behovet hos de flesta möjliga användare (IASB, 1989 p. 10). Detta påstående förefaller oss rimligt eftersom investerarnas nivå är högre då de ska bedöma om ett företags resultat och ställning är goda. Exempelvis långivarna är mer intresserade av om resultatet och ställningen är goda nog, så att de kan få betalt för sina fordringar och eventuell ränta. Med andra ord förmodas investerarna vara intresserade av den faktiska nivån – pekar mot neutral information – men långivarna av att nivån är hög nog – pekar mot försiktig information. IASB:s val av investerarnas informationsbehov framför långivarnas kan därför vara av betydelse för prövningen av olika värderingsgrunder.

I DP:n sägs inte uttryckligen att det är investerarnas informationsbehov som ska ligga till grund för prövningen av värderingsgrunderna – faktiskt signaleras att både investerarnas och långivarnas behov är beaktade (DP sista meningen app. B1). Men i stort sett behandlas i analyserna investerarna och långivarna som en enda grupp, implicit investerarnas informationsbehov. I ramrapporten4 nämns både investerare och långivare som primära användare (IASB, 2006. OB 12 och BC 1.16). I förhållande till den nuvarande föreställningsramen är det en mindre klar fokusering, i den mening att man också ska uppfylla långivarnas behov. Omedelbart verkar detta strida mot tillvägagångssättet i DP:n. IASB tillkännager dock i ramrapporten att långivarnas behov i grunden överensstämmer med investerarnas och pekar på att upplysningar i vissa :situationer kan tillmötesgå eventuella särbehov (IASB, 2006. BC 1.17). På detta sätt kan tillvägagångssättet i DP :n stämma med föreställningsramen. Vi tvivlar dock, som anförts ovan, på att investerarna och långivarna alltid har sammanfallande behov eller preferenser vid valet av värderingsgrund. I förhållande till detta tvivel kan IASB :s ramrapport kanske tolkas så att investerarnas behov tas som utgångspunkt men att långivarnas särbehov beaktas och tillmötesgås genom upplysningar.5

Marknadsvärdering

På en effektiv marknad möter säljare och köpare med skilda förväntningar och riskpreferenser varandra, och genom utbud och efterfrågan uppkommer ett jämviktspris, som avspeglar aktörernas förväntningar om den högsta och bästa användningen av en tillgång (DP p.102). DP:n härleder härur de element som måste föreligga för att det ska vara en marknad och därmed ett marknadsvärde (DP p.107): en församling av kunniga, handlingsvilliga, oberoende parter som genomför ett tillräckligt antal transaktioner för att ett jämviktspris som avspeglar marknadens förväntningar om att tjäna eller betala marknadsavkastningen för motsvarande risk ska uppstå, på värderingsdagen. När detta föreligger har en marknadsvärdering följande egenskaper (DP p.128):

• olika företags skilda förväntningar sammanvägs till ett enda pris

• detta pris avspeglar opartiskt eller neutralt all tillgänglig information på värderingstidpunkten

• värdet på tillgångar och skulder utgör nuvärden av deras förväntade framtida kassaflöden baserat på marknadens värdering av den högsta och bästa användningen

• i värdet ligger därmed en förväntan om att uppnå eller ge den aktuella marknadsavkastningen för motsvarande risk.

Företagsberoende värdering:

Det generiska uttrycket ”företagsberoende värdering” omfattar inte endast anskaffningsvärde utan också nyttjandevärde baserat på företagets egna förväntningar. Om det finns ett marknadspris för en tillgång eller en skuld men företaget ändå önskar värdera till ett annat värde förklaras det primärt med att företaget förväntar sig för- eller nackdelar som inte beaktats på marknaden vid dess värdering utifrån högsta och bästa användning implicit i marknadspriset. Argumenten för att använda företagsberoende värden är att ledningen vet mer om sin verksamhet än marknaden i allmänhet. Det är därför relevant (förutsägande värde) för användarna att få detta avspeglat i rapporteringen. Man kan säga att ledningen ger användarna ett löfte om att skapa framtida nettoflöden som bekräftar det företagsberoende värdet. Om löftet inte infrias kommer ledningen att hållas ansvarig i förhållande till sina egna planer eller förväntningar (bekräftande värde).

Nytta även för bedömning av förvaltningen

Att fatta ekonomiska beslut handlar om att allokera knappa resurser. För investerarna är detta ett spörsmål om att köpa, sälja eller behålla ägarandelar i ett företag, vilket pekar mot att de finansiella rapporterna bör informera om ett företags förmåga att generera framtida kassaflöden. Det blir med andra ord en orientering mot framtiden. Men ägarna har tillsatt en ledning för verksamheten, och den har ett förvaltningsansvar mot ägarna. De har därför ett informationsbehov för att bedöma hur förvaltningen utförs.

Frågan är om syftet att bedöma förvaltningen är en del av syftet att vara användbar för beslutsfattande eller ett syfte i sig. IASB ser bedömningen som en del av nyttan för beslut; de anser att ägarnas beslut om ledningen också är ett led i resursallokeringen (IASB, 1989 p. 14). Med en annan formulering: det sätt som ledningen utför sitt arbete på påverkar företagets förmåga att generera framtida kassaflöden, varför bedömningen av förvaltningen också är av intresse för informationsanvändarna när de allokerar resurser (IASB, 2006. OB 27). Andra har en annan syn: ”[The] emphasis on the ability to forecast the future does not fully capture the requirements of stezvardship, which is concerned with monitoring past transactions and events.” (IASB, 2006. AV 1.2)

Om bedömningen av förvaltningen uppfattas som ett särskilt syfte, likvärdigt med beslut i ekonomiska frågor eller kanske som det viktigaste syftet, eller ej kan vara av betydelse för valet av värderingsgrund. Som framgår av den citerade avvikande synen är bedömning av förvaltningen mera inriktad mot redan genomförda transaktioner – än mot framtida transaktioner och begivenheter, som mera naturligt följer av en fokusering på företagets förmåga att generera framtida kassaflöden. Vid bedömningen av förvaltningen kan det vidare finnas en preferens för värderingsgrunder som ledningen inte kan manipulera, dvs. mycket verifierbara och reviderbara värderingar som inte är bedömningar.

I DP :n hävdar IASB att bedömningen av förvaltning ingår i syftet beslutsnytta – och gör därför ingen djupgående analys av detta.6

Hierarkin av de kvalitativa egenskaperna

Argumentationen förs även utifrån ramens kvalitativa egenskaper. Dessa egenskaper skiljer mera nyttig information från mindre nyttig, varför de är viktiga för bl.a. beslut om värderingar i rapporteringen. Enligt den nuvarande ramen är de fyra väsentligaste egenskaperna begriplighet, relevans, reliabilitet och jämförbarhet (IASB, 1989 p. 24) – och de fyra presenteras som likvärdiga. I de enskilda fallen ska en avvägning göras (IASB, 1989 p. 45). DP:n följer emellertid inte detta, utan det är tydligt att den följer den brittiska föreställningsramen (DP p. 2027). I den ramen uppfattas inte reliabilitet och relevans söm likvärdiga vid en avvägning, utan relevans placeras överst8. Om reliabilitet sägs det: ”... reliability is a hurdle to be cleared (i. e. is the information sufficiently reliable?), not a competition that has to be won (i.e. is this information the most reliable?). This means that the approach to be adopted... will be the one that is the most relevant of those that are reliable. "9

I DP:n prövas därför först relevans utan beaktande av reliabilitet. Slutsatsen förs vidare till en reliabilitetsprövning: ”[...] Thus, if there can be agreement on the most relevant measurement basis on initial recognition, the question then becomes whether it can pass a reasonable reliability test; it does not also have to be the most reliable measurement basis.” (DP p. 202) Antagligen skulle man komma till andra slutsatser om man vände på ordningen, och började med att pröva och rangordna olika värderingsgrunder efter deras reliabilitet och därefter gjorde en rimlig relevansprövning. I så fall skulle man välja den mest reli-abla grunden av de som är relevanta.

Men är det inte naturligt att börja med relevans och sedan ta reliabilitet? Professor David Solomons skrev följande i ett centralt underlag till den brittiska ramen: ”Relevance must come first, for if information is irrelevant, it does not matter what other qualities it has.”10 IASB tillkännager i ramrapporten likaså att det är logiskt att börja med relevans, på den grund att första steget bör vara att bekymra sig om användarnas beslutssituation. Redovisningen bör rapportera om de ekonomiska fenomen i omvärlden som användarna fäster vikt vid, när de beslutar om resursallokering. Relevans handlar helt enkelt om att identifiera vilka ekonomiska fenomen som bör avbildas, så att information kan ges om det som gör en skillnad i en beslutssituation. Alltså logiskt att först överväga relevansen, då den avgör vilka fenomen som bör avbildas. I motsats till detta vore det ologiskt att bekymra sig om reliabiliteten före relevansen, då man i vissa fall kunde ta ställning till reliabiliteten hos information som användarna inte fäster vikt vid i sin beslutssituation (IASB, 2006. QC.43–44). IASB anser emellertid inte att reliabilitet därmed är underordnad relevans.

Definitionerna av tillgångar och skulder

DP:n härleder ett av sina kriterier ur definitionerna av tillgångar och skulder. Argumentationen börjar på avstånd: ett företag ska skapa värde, och redovisningens uppgift är därför att informera om företagets värdeskapande förmåga. Värde uttrycks monetärt, och til syvende og sidst handlar värde om kontroll över kassa och andra likvida medel. Redovisningens primära fokus är därför att informera om belopp av likvida medel som genereras av företaget, när det sker och med vilken osäkerhet (DP p. 47 och 48 med rötter i IASB, 1989 p. 15). Redovisning av tillgångar och skulder är relevant eftersom de ytterst förväntas medföra in- eller utbetalningar. Därför menas i DP:n att en prövning av värderingsgrunder för tillgångar och skulder också bör härledas ur hur väl de olika grunderna avspeglar förväntade in- eller utflöden av likvida medel (DP p. 48). Implicit ger det en preferens för framåtblickande grunder, vilket märks på att det på flera ställen påpekas att det är endast de grunder som baserar sig nära på nuvärdet vid värderingstidpunkten av framtida kassaflöden som kan sägas uttrycka värdet av det som mottas eller avlämnas (se exv. DP p. 282 och 322). Detta anses i DP:n vara mycket viktigt – vilket särskilt följer ur analysen av relevans.

Sättet att pröva värderingsgrunders relevans

Informationens relevans avgörs som bekant, i föreställningsramen, av om den kan göra en skillnad i en beslutssituation, genom att hjälpa användarna att värdera företeelser i gången tid, nutid och framtid, eller bekräfta eller motsäga användarnas tidigare bedömningar (IASB, 1989 p. 26). Med andra ord ska informationen ha förutsägande värde eller bekräftande värde.

Vid prövningen av olika värderingsgrunders relevans vid första redovisningstillfället görs ett mycket avgörande val: istället för att undersöka de enskilda grundernas förutsägande värde och bekräftande värde, exempelvis genom att relatera dem till olika slag av tillgångar eller skulder, till företagets olika användning av tillgångar eller skulder eller till olika avsikter med anskaffningen av dem, klargörs de fundamentala källorna till att det finns olika värderingsgrunder i redovisningen. Med andra ord identifieras de avgörande faktorer som fungerar som vattendelare. Detta görs till ett överordnat tema för frågan om relevans, och två källor till skillnader mellan värderingsgrunder vid första redovisningen identifieras:

1. huruvida värderingsgrunder ska ha marknadssyfte eller företagsberoende syfte

2. skillnader vid bestämning av de värdepåverkande egenskaperna hos tillgångar och skulder (DP p. 97 (a) och s. 8).

I (ii) behandlas exempelvis anskaffnings- eller avyttringsvärden, inräkning av företagsberoende delar (som transaktionskostnader), värderingsobjektets omfattning (lägsta nivå eller aggregering), påverkan på marknadspriser av stora bestånd och möjlighet att utnyttja vissa marknader. Undersökningen enligt (ii) ser dock i DP:n mera ut att fungera som begreppsförklaring än en analys, som leder till en slutsats om olika värderingsgrunders relevans.

Marknadssyfte mot företagsberoende syfte

Det är undersökningen av (i) som är grunden för DP:ns slutsats att verkligt värde är att föredra som värderingsgrund vid första redovisningen. DP:n idenfierar en grundläggande skillnad mellan värderingar som syftar till att avbilda marknadsvärden och sådana som syftar till att avbilda företagsberoende värden. Avbildning av marknadsvärden har som mål det pris på en tillgång eller skuld till vilket en transaktion på marknadsvillkor kan ske – dvs. ett pris som avspeglar förväntningarna på marknaden beträffande tillgångens eller skuldens framtida kassaflöde (belopp, när flödet sker och med vilken osäkerhet). Vidare ska det framtida kassaflödet diskonteras med en marknadsränta som avspeglar en risk motsvarande tillgångens eller skuldens. Avbildning av företagsberoende värden har som mål det pris, på en tillgång eller skuld, som baseras på företagsledningens egna förväntningar och riskpreferenser (DP p. 99 och s. 8). Värderingsgrunden verkligt värde uppfyller marknadssyftet men är ett vidare begrepp än marknadsvärde, i meningen att den grunden också kan användas då det saknas observerbara marknadsvärden. I sådana fall görs uppskattningar av vilket marknadsvärdet skulle varit om det hade funnits en marknad (DP p. 92).

Det anses alltså vara i grunden två olika syften som de alternativa värderingsgrunderna utger sig för att uppnå med redovisningen. I DP:n menas att man kan bedöma värderingsgrundernas relevans var för sig genom att undersöka karakteristika hos de två syftena (avgöra om grunden representerar ett marknadssyfte eller ett företagsberoende syfte med värderingen). Utifrån en sådan analys bör följande fråga kunna besvaras: ”Assuming that each objective can be measured with acceptable reliability on initial recognition of an asset or liability, should a rational investor or other financial statement user be expected to prefer measurement on the basis of the market objective or the entity-specific objective?”(DP p. 126).

Analysen tar avstamp i prisbildningen på en effektiv (kapital-) marknad. De som gör den vet mycket väl att det inte finns effektiva marknader för allt. Syftet är att fastslå hur marknadskrafter fungerar med tanke på att kunna definiera de avgörande elementen i verkligt värde. Detta värde anses vara relevant genom att det bildats av marknadskrafter.11 De avgörande elementen i en prisbildning baserad på marknadskrafter ställs därefter mot karaktäristika hos företagsberoende värderingar.

Är kvaliteterna hos en värdering till marknadsvärde (se faktaruta sid. 42) eftersträvansvärda? Ja, är det entydiga svaret i DP :n. Förutsägande värde är baserat på att företaget kan uppnå en riskjusterad marknadsränta, och ledningen är ansvarig i förhållande till detta. Synsättet är alltså en tro på marknaden. Om ett företag har andra förväntningar än marknaden har, avvaktar man tills dessa förväntningar antingen realiseras eller marknaden finner att företaget hade rätt i sina förväntningar. I så fall uppstår orealiserade vinster eller förluster. Syftet att ge återföring uppfylls därmed. Samtidigt är värderingen jämförbar och konsekvent: värderingen uttrycker alltid marknadens förväntning på tillgångens eller skuldens framtida kassaflöde, diskonterat med den aktuella räntan, och det spelar ingen roll hur en tillgång eller en skuld anskaffades.

Är då kvaliteterna hos en värdering till företagsberoende värde (se faktaruta) eftersträvansvärda? Tja, är svaret. Å ena sidan medges att företagsberoende värderingar kan vara relevanta – dock mest som supplement till värdering till marknadsvärde (DP p. 123). Å andra sidan menas att beroendet av företagets förväntningar och förutsättningar är problematiskt, bl.a. eftersom ledningen, avsiktligt eller oavsiktligt, kan förvränga bilden. Bl.a. försvåras jämförbarhet härvid (DP p. 128).

Frank Thinggaard, Ph.d.professor Aalborg Universitet och Sven-Arne Nilsson, ekonomie doktor, Deloitte och Ekonomihögskolan i Lund.