Balans nr 4 2007

Blir IFRS globalt redovisningsspråk?

Frågorna är många – både om inriktning och innehåll

Mot bakgrund av IFRS nuvarande ställning på kapitalmarknaden, förutsätter jag att IFRS är den lämpligaste kandidaten till att bli det globala redovisningsspråket, skriver Jan Buisman. Han menar att IFRS inte är perfekt i alla avseenden men att utvecklingen går i rätt riktning. Han ställer ett antal strategiska frågor och anser att dessa behöver besvaras för att främja utvecklingen av IFRS.

International Financial Reporting Standards (IFRS), har utvecklats till ett globalt redovisningsspråk. Utvecklingen startade i början av 1970-talet som en vision om harmonisering av världens olika redovisningsnormer, och sedan har det tagit drygt 30 år att uppnå den acceptans som IFRS nu har. EU:s och andra länders beslut att IFRS ska användas av noterade företag har lett till ett uppsving för IFRS, och IFRS och us GAAP är idag de två största redovisningsspråken på den globala kapitalmarknaden. På båda sidor om Atlanten har arbete påbörjats, med målet att dessa två språk ska anses vara likvärdiga (equivalent) år 2009.

Revisionsbranschen har, inte minst i de nordiska länderna, alltid spelat en viktig roll när det gäller utveckling och främjande av god redovisningssed. Sedan IASC grundades av redovisningsbranschen har normgivningen utvecklats från ett tredelat samarbete mellan revisorer, företag och användare, till det nuvarande IASB med en oberoende styrningsstruktur och med oberoende medlemmar som är engagerade på heltid. Även om vissa fortfarande ser revisorer som drivande när det gäller utvecklingen av redovisningsnormer, överensstämmer detta synsätt inte med verkligheten. Inte desto mindre har revisionsbranschen ett intresse av en väl fungerande (global) kapitalmarknad och kommer också i fortsättningen att spela en roll när det gäller att främja god redovisningssed.

Varför behövs en global standard?

Ekonomisk tillväxt och det (hållbara) välstånd som följer av denna ses vanligen som de viktigaste fördelarna med marknadsekonomi. En rättvis fördelning av marknadens resurser till företagen bygger på att det finns transparent och tillförlitlig information när beslut ska fattas om denna fördelning. Revisorer spelar en viktig roll i utvärdering och kvalitetssäkring av informationen i denna informationskedja. Kvaliteten i den information som lämnas av företagen, såväl de största börsnoterade företagen som det lokala nystartade företaget som söker finansiering för sin utveckling, är av avgörande betydelse. Med en alltmer global konkurrens om kapital och resurser, är globala normer för redovisning och för revision av den finansiella informationen nödvändiga för att säkerställa denna önskade kvalitet. Revisionsbranschen har därför ett legitimt intresse av att redovisningsregler, som både är till nytta för marknadens beslutsfattande och möjliga att revidera, upprätthållas och utvecklas.

Några strategiska frågor

IFRS kritiseras av företag som upprättar redovisning, användare, tillsynsorgan och revisorer. Kritiken avser bland annat:

  • Konvergens med us GAAP

  • Standardernas komplexitet

  • Användandet av verkligt värde

  • Princip- kontra regelbaserade standarder

  • Lämpligheten av IFRS för icke-noterade företag

Konvergens med US GAAP

Många icke-amerikanska företag, däribland stora svenska, är av olika anledningar noterade på de amerikanska börserna. Det kan inte förnekas att kapitalmarknaden i usA har varit och fortfarande är en viktig aktör på den globala kapitalmarknaden, där dess storlek och likviditet resulterar i lägre kapitalkostnader. Det är från denna starka position som us GAAP, trots att dessa redovisningsprinciper utgör en ”lokal” redovisningssed för usA, har nått globalt erkännande. EU:s beslut att använda IFRS som språk för den europeiska kapitalmarknaden, måste ses som ett av stegen för att motverka usA:s hegemoni. SEC och EU har, tillsammans med IASB och FASB, kommit överens om en aktivitets- och tidsplan som ska leda till att us GAAP och IFRS kan användas likvärdigt. Detta arbete ska resultera i att det inte krävs någon avstämning mellan regelverken när de används på endera sidan av Atlanten. På kort sikt anpassas ett antal befintliga standarder så att tillräcklig överensstämmelse uppnås, och nya standarder utvecklas gemensamt av de två normgivarna. Långsiktigt bör det sistnämnda bli det normala arbetssättet.

Det finns olika argument mot konvergens, inte minst eftersom de första konvergeringsresultaten tycks vara att IFRS rör sig från sin ”principbaserade” utgångspunkt mot us GAAP:s ”regelbaserade” (se avsnittet om princip- och regelbaserade standarder nedan). Vidare är endast cirka 1200 EU-företag noterade i USA, så varför skulle de övriga 8000 noterade företagen inom EU betala priset for att ta bort avstämningskraven för denna ändå relativt sett lilla grupp? Ny statistik visar att börserna i USA riskerar att förlora sin konkurrensfördel allt eftersom andra börser (London, Kina, Hong Kong och Mellanöstern) tar en större del av marknaden. På dessa börser är IFRS det primära regelverket. Med exempel som samgåendet mellan New York Stock Exchange och Euronext, eller, mer närliggande, utvecklingen av börserna i de nordiska länderna, blir det tydligt att marknaderna kommer att bli mer globala. Detta ökar behovet av gemensamma redovisningsnormer. Ska det bli IFRS eller us GAAP som tar överhanden, eller ska båda fungera parallellt? Det troligaste är, åtminstone på kort sikt, att båda kommer att finnas. USA har fortfarande en betydande kapitalmarknad med många (lokala) aktörer som vill se finansiell information på sitt ”språk”, vilket är en viktig faktor vid bedömning av de nuvarande konvergeringsansträngningarna.

Vad innebär konvergens?

Syftet är att komma fram till en ”bästa möjliga standard”, som kan vara gemensam för båda regelverken. För att ta hänsyn till önskemålet att konvergera så snabbt som möjligt, bygger det kortsiktiga konvergensprojektet för IASB och FASB på antagandet att den senast utgivna standarden sannolikt är den bästa. Detta bestämmer om FASB- eller IASB-standarden ska vara modell Denna modell kan resultera i snabba framsteg men garanterar inte nödvändigtvis att vi till slut har den bästa standarden. Vad som är en bra eller den bästa standarden ska mätas mot målen för den finansiella rapporteringen. Måttet är därför, enligt IASB:s ramverk om finansiella rapporter, att informationen som tillhandahålls är användbar för en bred krets av användare nar dessa ska fatta ekonomiska beslut.

De senaste ändringarna i IFRS under konvergensprocessen har kritiserats för att de innebär att många detaljer i us GAAP har importerats till IFRS samt för att det finns skillnader kvar mellan de standarder som varit föremål för konvergering. Exempelvis har IFRS 5 och FAS 146 om avvecklade verksamheter, liksom IFRS 2 och FAS 123R om aktierelaterade ersättningar, kommit närmare varandra. Fortfarande leder de emellertid till olika redovisningsresultat, bland annat beroende på skillnader i tillämpningsområde. Med detta i åtanke kan man ifrågasätta om konvergeringen av standarderna är värd besväret. Olika bakgrund och miljö (inte minst rättsordningen i USA) kommer sannolikt att leda till olika nivåer på den detaljerade vägledningen. Frågan skulle därför kunna uppstå om konvergeringsansträngningarna borde vara mer inriktade på att uppnå samma ramverk för de olika regelverken, där principerna på hög nivå kan och ska vara desamma. IASB:s och FASB:s påbörjade framework-profekt för att ta fram ett sådant gemensamt ramverk eller framework för redovisning är därför viktigt för att uppnå konvergens, även om det kommer att ta tid.

IFRS: International Financial Reporting Standards US

GAAP: Generally Accepted Accounting Principles in the United States

IASC: International Accounting Standards Committee

IASB: International Accounting Standards Board

FASB: Financial Accounting Standards Board

SEC: [U.S.] Securities and Exchange Commission

Så länge både IFRS och us GAAP används på kapitalmarknaden kommer det att finnas behov av överensstämmelse mellan regelverken. Många anser att överensstämmelse bäst kan uppnås genom att ett ramverk som är gemensamt för IFRS och us GAAP (och andra lokala redovisningsnormer) utvecklas, med kravet att enskilda standarder sedan ska utvecklas i överensstämmelse med ramverket. Accepterar man denna ståndpunkt, är det ett strategiskt val att påverka IASB och FASB så att de tar sina nuvarande prioriteringar till förnyad prövning och lägger alla, eller det mesta av, sina krafter på att utveckla ett gemensamt ramverk.

Standardernas komplexitet

De senaste IFRS-standarderna anses komplexa av både dem som upprättar finansiell information, revisorer och användare – även om användarnas röster hörs mindre i detta avseende. Svaret från normgivarna är vanligen att denna komplexitet inte kan undvikas, eftersom de transaktioner som ska speglas är komplexa. Detta är uppenbart om man exempelvis jämför intäktsredovisningen för några decennier sedan för ett fast telefonabonnemang (fast månadsavgift och rörlig avgift för utnyttjad tid) med den för en mobiltelefon idag (gratis telefon, rabatter baserade på bindningstid, fritt nyttjande eller fritt nyttjande vid uppkoppling till vissa abonnenter men inte till andra, osv.). Ett annat exempel är förändringarna inom industrin, från en situation där all verksamhet bedrevs inom företagets ram till dagens situation där många viktiga delprocesser har lagts ut på andra parter (outsourcing). Användningen av komplexa finansiella instrument och användarnas krav på mer transparens, såsom att särskilja immateriella tillgångar vid rörelseförvärv (enligt IFRS 3), är ytterligare exempel.

Man hävdar också att en orsak till komplexiteten är själva standarderna. Det finns många olika principer för värdering och för redovisning och borttagande från balansräkningen, vilket inte gör det lätt att intuitivt komma fram till rätt slutsats. Där standarderna är regelbaserade struktureras ibland transaktioner i avsikt att uppfylla formkraven enligt standardens paragrafer, samtidigt som redovisningen resulterar i en rapportering som inte återger den ekonomiska innebörden av transaktionen (till exempel för att kunna undvika redovisning i balansräkningen). En mer principbaserad standard skulle sannolikt vara mindre komplex och möjligen ge en mer rättvisande redovisning.

Bortsett från möjligheten att förenkla innehållet i standarderna, bör också utformningen beaktas. Användningen av ibland kortfattade begrepp på engelska och relativt långa meningar gör det besvärligt att förstå standarderna. Det försvårar också översättningen till andra språk, vilket i sin tur ökar risken för missförstånd.

Aktiviteter såsom clean English- och claity-projekten för International Standards on Auditing (ISA), visar att komplexa frågor kan presenteras på ett mer lättförståeligt sätt. Det pågående projektet att utveckla ”IFRS for SME:s” är också baserat på förenklade formuleringar.

Jag tycker därför att IASB och FASB bör engagera sig i projekt som medför att standarderna skrivs på ett språk som är lättare att förstå. På kort sikt bör man även överväga om de förenklingar som föreslås i IFRS för SME:s också kan användas för att minska komplexiteten i IFRS-standarderna.

Användningen av verkligt värde

IFRS leder till att verkligt värde ökar som värderingsgrund. Redan idag finns verkligt värde som värderingsgrund för förvaltningsfastigheter, biologiska tillgångar, aktierelaterade ersättningar och finansiella instrument, och utvecklingen tycks peka i riktning mot en ytterligare utvidgning till andra områden. Detta är förståeligt i de fall då användning av anskaffningskostnaden inte resulterar i relevant information om ett företags resultat och finansiella ställning. Verkligt värde är för de flesta förknippat med marknadsvärdet eller med ett objektivt pris på en transparent marknad. Verkligheten är dock annorlunda, eftersom en stor del av verkligt värdeberäkningarna är baserade på bedömningar som gjorts antingen av experter eller av företagsledningen och som kräver indata som till sin natur är subjektiva. Standarderna kompenserar denna brist på objektivitet genom upplysningskrav, men i praktiken resulterar dessa krav i sammanslagna uppgifter som kanske inte innebär tillräcklig information om hur det verkliga värdet bestämts. Det finns också tydliga signaler att läsare av finansiella rapporter inte läser eller förstår information på denna detaljeringsnivå.

Det finns både teoretiska argument (är verkligt värde det rätta måttet för vissa eller alla tillgångar och skulder vid beslutsfattandet) och praktiska argument (subjektivitet, hur man ska värdera, hur man ska revidera) som skulle behöva uppmärksammas innan användningen av verkligt värde utvidgas ytterligare.

Verkligt värde är ett aktuellt ämne. IASB har publicerat ett diseussionpaper om beräkning av verkligt värde (i allt väsentligt en diskussion om huruvida FAS 157 skulle vara acceptabel som IFRS-metod). Det ovannämda framework-projektet kommer också att beröra verkligt värde när man når fram till avsnittet om värdering.

I denna fråga bör utgångspunkten vara att en utvidgning av verkligt värde som värderingsgrund ska vara resultatet av en noggrann analys av fördelarna med att beslutsfattande sker på denna grund. Dessutom behövs det utbildning om verkligt värde, eftersom begreppet för närvarande inte har samma innebörd för alla inblandade parter (de som upprättar redovisningen, användare, revisorer och värderare).

Princip- kontra regelbaserade standarder

Debatten om konvergens mellan IFRS och us GAAP underblåses av uppfattningen att IFRS är principbaserat och us GAAP regelbaserat. us GAAP:s storlek, dess komplexa struktur och hierarkin inom regelverket underbygger denna slutsats. Fler och fler tycks eniga om att ett principbaserat regelverk är att föredra. Representanter för båda normgivarna och för tillsynsmyndigheter på båda sidor om Atlanten har, i likhet med globala revisionsföretag, med jämna mellanrum uttryckt en sådan åsikt. Ändå finns det inte någon allmänt accepterad definition av vad som menas med en principbaserad standard eller av hur en sådan ska se ut. För vissa betyder principbaserad att de kan följa sin egen bedömning eller intuition, i motsats till en metod där redovisningen verifieras med checklistor och förkryssningar. Det första leder till en risk för att önskvärd jämförbarhet inte uppnås, det senare till att reglerna följs men att resultatet kanske inte speglar verkligheten.

En kortfattad definition skulle kunna vara att principbaserade standarder är normer på en högre nivå som inte har några undantag för specialfall. En sådan definition skulle emellertid vara svår att använda i praktiken och en beskrivning av utmärkande drag skulle sannolikt vara till större hjälp. I en sådan beskrivning kan följande ingå:

  • Täcker ett brett redovisningsområde

  • Lätt att kommunicera och förstå

  • Identifierar en tydlig tröskel för tidpunkt för redovisning och borttagande från balansräkningen

  • Tillhandahåller en tydlig värderingsgrund

  • Speglar ekonomisk innebörd så långt det är möjligt

  • Överensstämmer med standarder som tillämpas för liknande transaktioner

I en principbaserad standard ska också normgivaren tydligt formulera grunden för sina slutsatser och påvisa att dessa är konsekventa med ramverket. Huvudregel för framtidens redovisningsstandarder borde vara att de ska vara principbaserade och lätta att förstå. Då minskar även risken för frågor efter förtydliganden, en process som i sig kan resultera i ett mer regelbaserat system. Kanske borde remissinstanser uppmana normgivarna att utveckla de principbaserade standardernas kännetecken och tillämpa dessa på alla standarder. Remissinstanserna kan också själva använda sådana kännemärken när de utvärderar förslag från normgivarna och tar fram sina remissvar.

Lämpligheten av IFRS för icke börsnoterade företag

IASB arbetar för närvarande med IFRS för SME. Projektet har efterfrågats eftersom det finns en uppfattning att IFRS inte lämpar sig för icke-noterade företag. Detta projekt syftar till att utfärda en förenklad version av IFRS för de vanligaste transaktionerna, där de fullständiga IFRS-standarderna utgör ett komplement vid mer komplicerade transaktioner och situationer. Det stora problemet med detta projekt är att definiera ett SME. Nuvarande utkast definierar preliminärt ett SME som ett företag som publicerar finansiella rapporter som kan användas av flera (till exempel ägare som inte ingår i ledningen, kreditgivare och kreditvärderingsinstitut) och som inte är ett företag av allmänt intresse. Det senare kravet begränsar omfattningen till företag som inte är börsnoterade och som inte hör till den finansiella sektorn (banker, försäkrings- eller fondbolag).

Nyligen har EU signalerat att utkastet IFRS:s for SME:s inte bidrar till EU:s mål att förenkla redovisningsreglerna och minska företagens administrativa börda. EU kommer därför snarare att fokusera på ändringar i redovisningsdirektiven, för att åstadkomma denna förenkling. Direktiven innehåller två gränser för indelning av företagen i små, medelstora och stora. IASB har kvalitativa gränser (noterade, finansiell sektor) och har som utgångspunkt att varje land ska besluta om den storleksgräns som avgör vilka företag som tillåts använda IFRS för SME.

Var man än drar gränsen kommer det att finnas vissa stora onoterade företag som är mycket större än en del noterade företag. Detta tyder på att det inte finns något” en storlek passar alla”-svar på frågan hur onoterade företag ska redovisa. International Federation of Accountants publicerade nyligen ett dokument om informationsbehoven hos de allra minsta företagen – mikroföretag1. Dokumentet anger var man ska börja, nämligen med att fastställa vilket informationsbehov som finns. IASB:s SME-projekt saknar tyvärr denna ansats.

En annan iakttagelse är att det i de flesta länder finns ett nära samband mellan redovisning och beskattning och med en generalisering kan man säga att ju mindre företaget är, desto närmare är sambandet mellan redovisningen och beskattningen. Det ligger då nära till hands att dra slutsatsen att de minsta företagen skulle dra störst nytta av att rapporteringskraven begränsades till krav på att lämna in en skattedeklaration. Bokföringsnämndens pågående K-projekt har denna ansats, men når inte fullt ut.

Förenklingsansatserna ovan tycks föra rapporteringen längre bort från IFRS och det kan ifrågasättas om detta är rätt väg att gå. Ett nära släktskap med IFRS medför vissa fördelar. Utbildningen behöver endast hantera en grund för redovisning och möjligheterna ökar för ekonomer och revisorer (!) att arbeta gränsöverskridande. Ett nära samband mellan nationella redovisningsnormer och IFRS skulle också göra det lättare för företagen att övergå till kompletta IFRS om de till exempel i ett senare skede måste söka extern finansiering (kravet på IFRS framkallas av att både investerare och långivare kommer att fordra IFRS, eftersom analytiker och kreditbedömare kommer att ha IFRS som bedömningsgrund).

IFRS är i sin nuvarande form inte den mest lämpade uppsättningen principer för onoterade företag, även om det kan vara det för de största företagen i denna grupp. Utvecklingen av redovisningsprinciper för onoterade företag bör dock ske så nära IFRS som möjligt med tanke på användarnas olika behov, där de minsta företagen inte ska påtvingas krav som inte passar deras storlek och karaktär. För att komma dit krävs redovisningsregler som baseras på en korrekt analys av behoven hos olika grupper av användare, eftersom användargruppen sannolikt kommer att vara olika för företag av olika storlekar och karaktär.

Micro-Entity Financial Reporting: Perspectives of Preparers and Users.

Var står du?

Jag tror på IFRS och tycker att IFRS svarar upp mot behovet av ett globalt redovisningsspråk. Utvecklingen av IFRS måste emellertid gå vidare och både inriktning och innehåll behöver utvärderas. Jag har här belyst ett antal strategiska frågor som vi alla (företag, normgivare, användare och revisorer) bör fundera över. Mina synpunkter framgår av denna artikel. Var står du?

Jan Buisman är ordförande i FAR SRS redovisningskommitté och Senior IFRS technical partner hos Öhrlings PricewaterhouseCoopers.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...