Stockholms tingsrätt meddelade den 28 maj 2007 dom i ett skadeståndsmål (T20297-01) mellan VTB Bank Europe Plc (käranden) och KPMG Bohlins AB (KPMG) samt en auktoriserad revisor vid samma revisionsföretag (svarandena). Domslutet innebar att käromålet ogillades och käranden förpliktigades att ersätta svarandena deras rättegångskostnader med närmare 12 miljoner kronor.
I mars 1994 inledde VTB Bank Europe Plc (före 2006 benämnd Moscow Narodny Bank Ltd) affärsförbindelser med ett svenskt aktiebolag vars huvudsakliga verksamhet bestod av inköp av metaller från smältverk i Ryssland för vidareförsäljning till köpare i väst, bl.a. i Sverige och USA. Den auktoriserade revisorn hos KPMG registrerades i augusti 1994 som bolagets revisor (personval). Bolagets första räkenskapsår omfattade tiden 16 november 1993–31 december 1994. Revisorn granskade bolagets årsredovisning, räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning för det första räkenskapsåret. Revisionsberättelsen, som var ren, undertecknades av revisorn den 2 maj 1995. Årsredovisningen och revisionsberättelsen tillställdes banken i maj 1995. Bolaget försattes i konkurs i juni 1997. I december 2001 väckte banken skadeståndstalan mot KPMG och revisorn.
Yrkanden
Banken yrkade förpliktande för KPMG och revisorn att solidariskt till banken betala skadestånd med drygt 25 miljoner USD jämte ränta från den 14 januari 2002.
Till grund för sitt yrkande angav banken:
Banken hade gett lån till bolaget under perioden juli – november 1995 med sammanlagt 21 800 000 USD1 – alternativt, om avtalen (vilka upprättats på engelska och ska bedömas enligt engelsk rätt) mellan bolaget och banken skulle anses utgöra köpeavtal, hade lämnat kredit i form av förskott på köpeskillingen, varemot avtalat gods (nickel och koppar) ej levererats och banken hade därmed lidit skada. Bolaget hade försatts i konkurs den 24 juni 1997 och bankens kredit- och ränteförlust utgjorde skada, vilken vållats banken av revisorn genom att denne genom vårdslöshet upprättat en ren revisionsberättelse för räkenskapsåret 1993/94 när han i stället inte borde ha tillstyrkt bolagets resultat- och balansräkning eller borde ha lämnat en särskild upplysning i revisionsberättelsen om bristande intern kontroll. Hade så skett skulle bolaget avstått från ytterligare affärer med banken eller så hade banken inte lämnat lånen, alternativt inte betalat ut förskotten, och därmed heller inte lidit skada. 2
KPMG och revisorn bestred bankens yrkande, sammanfattningsvis:
dels på grund av att banken inte lidit någon förlust i bolagets konkurs eftersom banken inte haft någon fordran mot bolaget på grund av att bolaget fullgjort sina åtaganden enligt de köpeavtal som reglerade eller låg till grund för parternas rättsförhållanden,
dels på grund av att det inte varit fel av revisorn att tillstyrka fastställandet av bolagets resultat- och balansräkning, eftersom det inte förelegat några relevanta fel i bolagets redovisning. Enligt svarandena förelåg det inte heller några relevanta fel i bolagets interna kontroll. Dessutom hade svarandena inte orsakat den skada som banken påstod sig ha lidit, eftersom banken inte lagt årsredovisningen och revisionsberättelsen eller bolagets finansiella ställning till grund för besluten att träffa avtal med bolaget eller besluten att göra utbetalningar till bolaget.
Till detta belopp tillkommer förlust av ränta om ca 6 600 000 USD samt avgår utdelning i konkurs m.m. om ca 2 700 000 USD.
Att också KPMG skulle göras ansvarigt för revisorns vårdslöshet menade banken bl.a. berodde på att KPMG hade ett med revisorn parallellt uppdrag vilket manifesterades bl.a. i att KPMG låtit revisionsberättelsen skrivas ut på papper med sin firma och logotype. Detta parallella ytterligare uppdrag vilade enligt banken på allmänna sysslomannamässiga grunder vilka innefattade ansvar för vårdslöst utfört uppdrag.
Domskäl
Tingsrätten har mot bakgrund av de sakkunnigutlåtanden som lämnats i målet angående innebörden i engelsk rätt funnit att avtalen mellan banken och bolaget är att bedöma som avtal om köp och inte som avtal om lån. Tingsrätten har vidare funnit att avtalen inte innebär att banken lämnat kredit i form av förskott för metalleveranserna eller att avtalen, som banken hävdat, är ”hybridavtal” med inslag av såväl köp som lån. Bankens påstående om att metallen inte existerat och inte levererats, för vilket påstående banken har haft bevisbördan, har inte heller styrkts i målet.
Av utredningen i målet har framgått att både banken och bolaget, utan framgång, gjort efterforskningar för att få klarhet i vad som hänt med metallen. Banken har inte lagt fram någon bevisning som kunnat styrka att bolaget inte fullgjort sina åtaganden enligt de mellan parterna ingångna avtalen. Enligt tingsrätten innebär detta att det inte har visats att metallen inte existerat och levererats. Bolaget har, såvitt framkommit, tillställt banken de dokument banken krävt för att betala köpeskillingen. Därmed har äganderätten och risken övergått till banken, dvs. bolaget har fullgjort sina åtaganden enligt avtalet. Vid sådant förhållande kan enligt tingsrätten, när därefter en risk uppenbarligen förverkligats, banken inte få någon fordran mot bolaget eller bolaget någon skuld till banken. Banken har då inte heller, enligt tingsrätten, lidit någon förlust i bolagets konkurs, vilket medfört att någon ersättningsgill skada inte förelegat.
Redan på denna grund har bankens talan inte kunnat bifallas. Tingsrätten har emellertid ansett att omständigheterna i målet varit sådana att det förelegat skäl att därutöver pröva om det förelegat adekvat kausalitet mellan den skada och den skadegörande handling från svarandenas sida vilka påståtts i målet. Tingsrätten har i detta avseende uttalat att det av bevisningen i målet kan konstateras att årsredovisningen och revisionsberättelsen, på vilka banken grundat sin talan, inte har haft någon som helst betydelse för bankens beslut att träffa nickel- och kopparavtalen med bolaget och att göra utbetalningar till bolaget.
Sammanfattningsvis har tingsrätten funnit att bankens talan ”i prövade och tillika väsentliga avseenden är ogrundad”. Käromålet har därför ogillats.
Kommentar
Som framgår av domsreferatet ovan har tingsrätten ogillat käromålet redan på den grunden att banken inte förmått styrka att den lidit någon ersättningsgill skada i bolagets konkurs. Till följd av detta har tingsrätten saknat anledning att pröva dels om bolagets redovisning varit i överensstämmelse med lag och god redovisningssed, dels om revisorn utfört sin granskning av bolagets årsredovisning, räkenskaper och styrelsens förvaltning enligt god revisionssed. En detalj att notera i sammanhanget kan vara att tingsrätten gått på svarandenas linje när det gäller bevisbördans placering. Tingsrätten har sålunda bedömt att svarandena inte har bevisbördan för att bolaget fullgjort sina åtaganden enligt avtalet. Istället har det enligt tingsrätten ankommit på banken att visa att bolaget inte fullgjort dessa åtaganden.
Tingsrätten uttalar sig mycket kritiskt om bankens processföring. Sålunda sägs i anslutning till bedömningen av de betydande rättegångskostnaderna i målet följande:
”Vad som förekommit under målets handläggning ger enligt tingsrättens uppfattning vid handen att banken, innan ansökan om stämning ingavs och under målets handläggning, inte tillräckligt analyserat de rätts- och bevisfrågor som kunde bli aktuella i målet.”
Enligt tingsrätten har detta bl.a. fått till följd att banken både under förberedelsen och huvudförhandlingen kommit med nya ståndpunkter, något som medfört att svarandena nödgats lägga ned ett omfattande arbete för att klarlägga händelseförlopp och ta fram relevanta omständigheter. Detta arbete har enligt tingsrätten, bl.a. mot bakgrund av storleken på det omstämda beloppet, framstått som naturligt och försvarligt. Tingsrätten har därför funnit att svarandena bör tillerkännas ersättning för ombudsarvode med ett högre belopp än det banken vitsordat.
Mot bakgrund av vad som upptagits i tingsrättens dom och vad som i övrigt framkommit under målets handläggning är det svårt att frigöra sig från tanken att banken försökt att kompensera sig för lidna affärsförluster genom att i efterhand konstruera ett händelseförlopp som skulle göra det möjligt att utfå ersättning från revisorns ansvarsförsäkring. Det är välgörande att tingsrättens genomskådat detta. Nu återstår det att se om hovrätten gör samma bedömning. Banken har nämligen överklagat tingsrättens dom.
Urban Engerstedt