Ett samtal: EU måste ha bättre kontroll

Uttalande om korrekthet

Han pekar på vad som hände hösten 2006 då Revisionsrätten som vanligt gjorde sin revisionsförklaring (DAS; declaration d’assurance som utgör cirka hälften av Revisionsrättens arbetsinsatser) och uttalande huruvida EU:s räkenskaper är korrekta och riktiga.

– Kommissionen gick i polemik med Revisionsrätten och vi var illa förberedda på att ta den debatten.

Kommissionen kritiserade bland annat Revisionsrättens granskningsmetodik.

– Vi granskar system men åker också ut på fältet och gör stickprovskontroller. Granskningen av transaktionerna görs genom ett representativt urval av de euro som unionen betalar ut. Större projekt har större risk att granskas. Jag tror att detta i dagsläget är det rimligaste sättet att granska. Och även om vi skulle ändra vår metodik så skulle knappast den stora felfrekvensen försvinna.

Lars Heikensten säger att det exempelvis inom jordbruksstödet – som utgör nästan hälften av EU:s budget – kan vara frågan om att kontrollera hur många kor man deklarerat eller hur stor odlingsareal som uppgivits när man sökt finansiellt stöd. Han säger att visst förekommer misstankar om fusk och bedrägerier – som lämnas vidare till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – men vanligtvis är felen av annat slag, exempelvis som rör administration eller upphandling.

Många gånger är det svårt att att få fram en rättmätig analys, förklarar Lars Heikensten. Ett exempel är en rapport från Revisionsrätten som publicerades i början av detta år. Det gäller ett gemensamt transiteringssystem för EU-länderna: ”Bedrägerier i anslutning till transiteringssystemet ledde till förlorade inkomster på uppskattningsvis 320 miljoner ecu för gemenskapsbudgeten i början av 1990-talet.” 1997 presenterade EU-kommissionen en åtgärdsplan och 2001 upprättades ett nytt regelverk. Trots detta så skriver Revisionsrätten i den nu aktuella rapporten att ”de uppgifter om bedrägeri vid transitering som Kommissionen har tillgång till är varken tillräckligt tillförlitliga eller fullständiga för att fastställa om reformen av bestämmelserna ... verkligen har minskat bedrägerierna...”

Viktigt att komma ihåg är enligt Lars Heikensten att det är medlemsländerna som förvaltar ungefär 80 procent av EU:s utgifter.

– Kommissionen använder ibland detta som en ursäkt, men det är ändå de som har huvudansvaret. Kan de inte får ordning på systemet borde de gå tillbaka till Rådet (medlemsländerna) och kräva mer grund läggande förändringar i systemet.

Ett antal medlemsstater – däribland Sverige – anser att granskningen i större utsträckning bör ske på nationell nivå och att medlemsstaterna borde avge någon form av nationell deklaration.

Mer att säga till om

Rent generellt menar Lars Heikensten att medlemsländerna bör ”få större ansvar för hur pengarna används” men att EU ska följa upp med effektiv kontroll.

– Om medlemsstaterna tar ett större ansvar kommer förhoppningsvis felen att bli färre. En bättre internkontroll kan också förenkla vår granskning om vi kan använda det revisionsarbete som görs.

Sverige har sagt att man diskuterar att införa en nationell deklaration. Hur en sådan deklaration ska revideras är ännu inte klart. I andra länder där man beslutat att införa nationell deklaration är det motsvarigheten till svenska Riksrevisionen som agerar revisionsmyndighet.

Vad gäller Revisionsrättens egen granskning har Lars Heikensten en rad idéer hur förändringar och förhoppningsvis förbättringar skulle kunna genomföras. Det gäller bland annat att definiera målsättningar:

– I många EU-program är målen inte tydligt definierade. Då blir det svårt att revidera.

Ofta mäts fel saker:

– EU satsar mer och mer på forskning. Traditionellt ska en forskare som fått finansiellt stöd redovisa hur stor del av dagen han spenderar på EU-projektet. Det här är tidskrävande. Samtidigt har vi ett dåligt utvecklat system för att mäta resultat. Det här är inte enkelt men jag tror ändå att vi måste försöka komma dithän. Att mäta resultat är också rätt ur incitament synpunkt.

Synlighet i tiden

Lars Heikensten tror att hans egen syn på Revisionsrätten – att den bör bli mer synlig och villig att delta i den offentliga debatten – kommer att vinna terräng.

– Öppenhet ligger i tiden, menar han. Man kan anta att utnämningen av honom till ansvarig för Revisionsrättens interna och externa kommunikation är en reflexion av hans vilja till ökad transparens. Han hamnar därmed också i den av Revisionsrättens fem undergrupper som ansvarar för DAS och metodfrågor.

– Det är roligt att tillhöra denna grupp eftersom jag får en överblick över hela verksamheten.

Övriga fyra grupper ansvarar för: jordbrukspolitik (44 procent av EU:s budget), strukturell- och internpolitik (bl.a. näringsverksamhet och forskning), utrikespolitik (främst bistånd) samt en ”restgrupp” som ansvarar för övriga EU-organ samt inkomster.

– Inom Kollegiet [med en ledamot från varje medlemsland] träffas vi ungefär var fjortonde dag. Där diskuteras övergripande frågor och olika rapporter. Där godkänns de fem gruppernas arbetsplaner och slut rapporter. Men grupperna arbetar i hög grad självständigt.

Lars Heikensten har för sin egen del två medarbetare, varav en tidigare arbetat på svenska Riksrevisionen.

Hur får Revisionsrätten kännedom om frågor som granskas i särskilda rapporter?

– Det kan vara konstigheter som visat sig i DAS:en eller i tidigare rapporter. Grund principen är annars att vi granskar områden där vi genom vår omvärldsbevakning misstänker att det finns risk för effektivitetsproblem. Vi kan också titta närmare på områden med särskilt omfattande verksamhet eller där Revisionsrätten inte varit på länge.

Lars Heikensten ser inte bara sådant som behöver rättas till med EU:s styrning och kontroll. Han säger att en del redan har blivit bättre bland annat efter skandalerna vid slutet av 1990-talet med den franska kommissionären Edith Cresson som huvudperson. Ekonomiska oegentligheter och nepotism innebar slutet för ett antal EU-potentater och början till en självrannsakan inom EU.

– Det var i efterdyningen av detta som man beslutade och förra året genomförde övergången från ett kontantbaserat ekonomiskt system till ett bokföringsmässigt sådant. Eftersom EU har många utestående åtaganden, ger det nya systemet en bättre och mer rättvisande bild av Unionens ställning. Implementeringen av systemet var ett stor jobb som genomfördes väl.

Lars Heikensten säger att numera har chefen för varje generaldirektorat inom kommissionen ekonomiskt ansvar för sitt område och måste gå i god för att finanserna är i sin ordning. Man har också byggt upp en internrevision inom EU.

– I hela denna process har Revisionsrätten spelat en roll.

Vari ligger Europeiska Revisionsrättens makt? Den har ju inga rättsliga befogenheter.

– Formellt liknar den nationella organ som Riksrevisionen, dvs. är oberoende under de organ som representerar folket. I Revisionsrättens fall innebär detta dels Europaparlamentet, dels Rådet – med medlemsländernas regeringar.

– Men, tillägger Lars Heikensten, makten ligger nog mycket i direktkontakten med den man reviderar. Att man i kraft av sin kompetens kan övertyga om behovet av förändringar. När vi på Riksbanken fick kritik av revisorerna följde vi nog direkt rådet i 75 procent av fallen, eller så. När det gällde resten övertygade vi granskarna att de hade fel.

Han säger att detta till stor del är ett jobb utanför offentlighetens rampljus, att det är en balansgång med risk för politisering – för Europeiska Revisionsrätten liksom nationella granskningsorganisationer.

– Eftersom mycket av resultaten nås i direktkontakt med den som revideras kan processen försvåras om man ständigt går ut och predikar på gator och torg. Samtidigt är det viktigt att ge medborgarna och deras representanter en tydlig bild av vad som pågår och vad som behöver förbättras. Här finns det väldigt mycket att göra för Revisionsrätten.

Olika kulturer

Flera gånger under samtalet återkommer Lars Heikensten till hur ”spännande det är att jobba med människor från olika kulturer” . Det gäller också viljan att granska och på vilket sätt en granskning ska ske:

– I norra Europa finns en vilja att ta sig an effektivitetsrevision. Att ställa sig större frågor, närmare politiken, om systemen som helhet är ändamålsenliga.

– I Central- och Sydeuropa är man traditionellt mer försiktig i detta avseende. Fokus ligger mer på laglighet och finansiell revision.

Hur ser du på revisorns roll i samhället i allmänhet och i näringslivet i synnerhet?

Lars Heikensten säger sig tro att revision är en tillväxtbransch.

– I och med att vi får mer och mer komplexa strukturer och samtidigt välutbildade medborgare så ökar behovet av att ha goda granskare som hjälper till att kontrollera att systemen fungerar bra.

Han nämner Enron och andra företagsskandaler. Han påminner om att man i USA först fattade beslut om att införa mycket sträng kontroll för företagens rapportering, men att diskussionerna idag handlar om att man gått för långt.

– Det här visar att man inte kan se kontrollfrågorna isolerat. Det handlar alltid om en avvägning. För mycket kontroll kan bli för dyrt och kan stoppa en önskvärd utveckling. Man får kanske acceptera en del fel, eftersom det blir för dyrt att sätta stopp för allt.

Rapporter från Revisionsrätten