Lagstiftning är den procedur genom vilken regeringen tillsammans med riksdagen bestämmer nya regler: ”Rätten och packen Eder därefter” som Gustav Vasa lär ha uttryckt det. Nutidens regeringar har en svårare uppgift. Följsamhet mot nya regler vinns främst genom visad förståelse, inte genom direktiv som tillkommit i hast. Fri etableringsrätt för företagande inom den växande europeiska unionen gör uppgiften än svårare.
Med krönikörens rätt väljer jag nu det pågående lagstiftningsärendet på skatteområdet avseende ”räntesnurror” för att skärskåda hur den svenska regeringen hanterar sin svåra uppgift. Det hela började i december 2006 när Skatteverket ville vägra ett stort antal svenska företag avdrag för räntebetalningar till utlandet – med tillämpning av skatteflyktslagen. Mångmiljardbelopp stod på spel. Tidningsintervjuer visade att finansdepartementet stod bakom utspelet och det hela väckte så klart stor uppståndelse. Frågor väcktes också om hur lång och kostsam processen skulle bli för de svenska företag som ”angreps”.
Regeringsrätten slog fast redan år 2001 att räntebetalningar inte kunde underkännas som skatteflykt bara för att de betalades till en skattebefriad mottagare, exempelvis en kommun. Att avdragsrätten skulle bero på av vilket skäl betalningsmottagaren var befriad från skatt föreföll långsökt. Det var för väl att Regeringsrättens dom i november 2007 avseende ett investmentföretags påstådda räntesnurra fick Skatteverket att hålla med om detta och dra tillbaka angreppet. I stället skulle ett lagförslag tas fram.
Det lagförslag som togs fram tidigare i år kom att kritiseras för att sakna grundläggande förståelse för hur svenska koncerner hanterar kapital. Sommarens remissomgångar för tankarna till ”Hela havet stormar”. Och snart ska det navigeras efter det nya sjökort som värkts fram.
”Lagrådet anser att det inger betänkligheter att införa de nu föreslagna bestämmelserna, eftersom de torde kunna kringgås utan större svårighet. Vad nu sagts bör tas i beaktande i det fortsatta lagstiftningsarbetet.” Med de påfrestningar som stormen medfört måste det kännas frustrerande för regeringen att Lagrådet ser förslaget närmast som en utprickning av en farled som man inte behöver bry sig om.
Hur kunde det bli så fel? Var finns syndabockarna?
Till frustrationen kommer nesan för regeringen att i ett sent skede av detta mycket hastiga lagstiftningsärende behöva förlita sig på den tidigare så förhatliga lagen mot skatteflykt.
En av svårigheterna med ”skatteflykt” är att det är svårt att precisera – inte beroende på olika uppfattningar utan på att det helt enkelt verkar vara omöjligt att beskriva hur regler ska förstås på ett annat sätt än vad regelförfattarna faktiskt skrivit. Esaias Tegnérs snart 200 år gamla ord känns riktigt moderna: ”Vad du ej klart kan säga, vet du ej; med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
Med lagförslaget mot räntesnurror har man visserligen tagit ett steg bort från det dunkla, men bara ett steg. När man upptäckte att en del var för svårt att lagreglera valde regeringen, i all hast, att formulera någonting som närmast ser ut som ett redan framställt andrahandsyrkande till domstol: ”... bör reglerna, när det rör sig om rena kringgåenden av den nya lagstiftningen, i andra hand kunna underkännas med stöd av skatteflyktslagen...”.
Så sent som i februari i år såg Skatteutskottet skatteflyktslagen som ett nödvändigt ont som kan avskaffas först när regeringen gett företagen tydliga och förutsebara skatteregler (2007/08:SkU22). Denna tidigare så förhatliga lag ser alltså ut att bli den genväg som ska spara tid och resurser. Men Lagrådets uttalade skepsis tyder på att genvägen kan bli en senväg.
Det förslag som togs fram visar också hur man brottats med ”problemet” med den fria etableringsrrätten inom EU. De svenska reglerna om svensk skatt på svenska företags lågbeskattade verksamheter utomlands (Controlled Foreign Company, CFC) sades vara ”svåra att effektivt upprätthålla inom EU” . Försvaret för att nu, avseende räntesnurrorna, kräva antingen beskattning med minst 10 procent eller väsentligt mer än en enbart artificiell etablering i annan medlemsstat visar att det är långt kvar till att visa samma omsorg om rätten till fri etablering inom EU som om den svenska skattebasen. ”Kan regeringen tolka regler till sin egen fördel så kan väl jag det med” kan medborgarna så klart börja tänka. Med en njugg inställning till den fria etableringsrätten i det nya Europa gör regeringen det nog helt enkelt bara onödigt svårt för sig.
Min slutsats blir: kräv av varje förslagsställare att alla parter och viktiga intressenter fått komma till tals och att förslag utformas så att vi alla känner att regeringen leder oss rätt i det nya Europa!
Sven-Erik Holmdahl är skatterådgivare hos Öhrlings PriceawterhouseCoopers i Göteborg. Representanter för FAR SRS skattesektion skriver i varje nummer av Balans under denna vinjett.