I de flesta sammanhang ses kreativitet som något positivt. I en kunskapsbaserad ekonomi är det viktigt för länder och städer att locka till sig den ”kreativa klassen” som ska komma med nya idéer, och generera ökat välstånd. Kreativitet är dock något som vanligen inte förknippas med förtroendeskapande redovisning, eller ses som en fördel i samband med redovisning. Snarare är begreppet associerat med företag som försöker lura sin omgivning genom alltför ”smarta” redovisningslösningar.
Är det så att redovisaren inte kan vara kreativ? Är redovisaren förpassad till en grå tillvaro, som domineras av att läsa regelverk i tjocka, dammiga böcker, och sedan slaviskt tillämpa reglerna? Som forskare i redovisning får man ibland frågan: ”Hur kan du forska i redovisning? Det är ju bara att tillämpa de regler som finns. Där finns inget att forska om.” Ni som redovisar i praktiken kanske har fått liknande kommentarer.
Jag skulle hävda att kreativitet är viktigt för redovisaren, om vi med kreativitet menar förmågan att utföra professionella bedömningar. Redovisning i dag är definitivt inte en aktivitet som enbart går ut på att automatiskt tillämpa ett existerande regelverk, utan det är i allra högsta grad en aktivitet som kräver mycket bedömningar av kunniga människor. Detta gäller särskilt för de som ska redovisa enligt IFRS!
Skälet till behovet av bedömningar är att målet med IFRS är att avspegla ekonomiska händelser och tillstånd. Detta gäller i större utsträckning för redovisning enligt IFRS än i redovisningen för ickenoterade företag. En IFRS-baserad resultaträkning ska, idealiskt sett, avspegla ekonomisk prestation under en period. Balansräkningen ska avspegla ett ekonomiskt tillstånd på balansdagen, vilket i princip kan tolkas som verkliga värden. Nu kommer detta mål aldrig att uppfyllas fullt ut i praktiken, eftersom det finns stora problem med tillförlitlighet hos ekonomiska mått. Detta hindrar dock inte att målsättningen finns.
Ekonomiska mått är genuint osäkra, eftersom de är baserade på framtida händelser. Exempelvis är verkligt värde av en tillgång eller skuld beroende av nuvärdet av framtida kassaflöden som tillgången eller skulden ger upphov till, vilket kan vara mycket svårt att bestämma. I praktiken används därför verkliga värden främst i redovisningen i de fall där man kan ta hjälp av en marknad för att bestämma verkligt värde (exempelvis för finansiella instrument och förvaltningsfastigheter), i stället för att göra en egen nuvärdesberäkning. Snarare än att beräkna nuvärdet av framtida kassaflöden tillhandahåller marknaden detta, vilket vi kan relatera vår värdering till.
I vissa fall är det dock nödvändigt att göra svåra beräkningar. Nedskrivningsprövning av goodwill ska göras, trots de svårigheter det medför. Förvärvade immateriella tillgångar i dotterföretag ska redovisas till verkligt värde, vilket inte är helt enkelt.
Hittills har vi tagit upp situationer kopplade till värdering i balansräkningen. Liknande svårigheter finns även när ekonomisk prestation ska mätas i resultaträkningen. Prestationen utgörs av utförda prestationer (intäkter) minus förbrukade resurser (kostnader). Om vi lämnar intäkterna för tillfället kan vi fokusera på förbrukade resurser. Hur mycket kostar de anställda, till exempel? Lönen är ofta enkel att redovisa, men hur stor är kostnaden för de pensionsskulder som anställda tjänat in under året? Eller för de optioner som anställda erhållit? Även till synes enkla områden innehåller krav på bedömningar. Hur förbrukas exempelvis en materiell anläggningstillgång, det vill säga vilken är nyttjandeperioden?
Som vi kan konstatera kräver IFRS mycket bedömningar, i syfte att redovisningen ska närma sig ekonomiska mått. I de fall det är stor osäkerhet i bedömningar krävs omfattande upplysningar för att läsaren av årsredovisningen själv ska kunna bilda sig en uppfattning om företagets ekonomiska situation och prestation. Detta krävs exempelvis i IAS i om utformning av finansiella rapporter och i IAS 36 om nedskrivningar. Den exakta utformningen av upplysningarna lämnas däremot till redovisaren, vilket i sig innebär ytterligare bedömningar.
Lägg till detta att många redovisare och revisorer inte kan göra dessa svåra bedömningar under standardiserade former. I stället förväntas särskilt revisorer snabbt kunna ställa om och göra bedömningar i vitt skilda företag och branscher. Detta om något borde kunna benämnas att det ställs höga krav på kreativitet och anpassningsförmåga.
För att summera leder både de bedömningar som en redovisare ska göra, och de skiftande situationer vari bedömningarna ska göras till att följande kan sägas till redovisare: Ni tillhör i allra högsta grad den kreativa klassen! Ni är viktiga för att bygga den nya kunskapsbaserade ekonomins välstånd!
Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg jan.marton@kpmg.se