Att analysera den pågående ekonomiska krisen är lite som att försöka rita en karta mitt under en jordbävning. Det enda man vet är att terrängen kommer att se helt annorlunda ut lite senare.
Kriser beror ofta på en sak, och utlöses av en annan. Den svenska krisen 1989-94 brukar karaktäriseras som en fastighetskris. Och visst var den en fastighetskris. Men i själva verket berodde den främst på illa skötta avregleringar och vikande svensk konkurrenskraft. Det som blev utlösande var problemen på fastighetsmarknaden som slog in i Gota och Nordbanken.
Den nuvarande krisen utlöstes av de amerikanska subprimelånen, dvs. att finansinstitut lånat ut pengar till människor som inte kunde betala tillbaka. Samt att de fördelat riskerna i komplicerade instrument som i sin tur paketerats i andra instrument och sålts vidare. När den första byggstenen rasade föll hela bygget.
Incitamenten har – lätt att konstatera efteråt – varit felaktiga. På samma sätt som bankernas lokalkontor fick poäng för att öka sin utlåning i slutet av 80-talet i Sverige tjänade amerikanska lånesäljare pengar på varje underskrift. Minns någon LO-lånen? LO-medlemmar fick hem en färdigtryckt blankett, behövde bara sätta kryss för lånebeloppet och skriva under så fanns pengarna några dagar senare på kontot. Kreditvärderingen ”LO-medlem” var nog trots allt något bättre än den som gjordes för många av dem som tecknade lån för att köpa hus – första tiden ränte- och amorteringsfria.
Fastighetslånen utlöste krisen. Men den grundläggande orsaken är en annan: USA:s konsumenter har drivit världsekonomin på lån. I årtionden har USA haft stora bytesbalansunderskott – men har i stort som smått – från statens krig till individens nya bil – lånat till konsumtion. Sparkvoten har varit negativ. I längden är det ohållbart. Och det höll heller inte.
Det finns en massverkan i besluten, snabbt etableras nya normer för vad som är säkerhet och rimlighet. Detta är sannolikt förklaringen till varför exempelvis inte revisorer slagit larm. Nu etableras snabbt nya normer och en ny rimlighet. När väl överriskerna på husmarknaden kom upp i dagen började alla kreditgivare över hela världen omvärdera alla risker. Och därmed gick kreditsystemet i baklås.
Jag förmodar att vi i skuggan av giganternas fall får se stora problem vad gäller kontokortsskulder och leasing. Amerikanerna har fler kreditkort än människor i andra länder och dubbelt så stora underskott på dessa som konsumenterna i Europa. Det har varit möjligt att gå in i en amerikansk bilaffär, skriva på ett papper och köra ut med en fulltankad bil – låne- och amorterings-fritt de första åren.
Finanskrisen löser rimligen upp sig så småningom. Men i dess spår kommer konsumenternas reaktion – som är att minska sina lån och dra ner på sin konsumtion. Även om kreditinstituten börjar vilja låna ut så kommer det att dröja innan brända medborgare vill öka sina lån på nytt. Och låg konsumtion leder till låg produktion – och därmed också minskande beställningar från exempelvis Indien och Kina. Den nedåtgående spiralen har börjat.
Systemet i USA stimulerar dock till snabb återhämtning. Viktigt är att det inte finns en generell borgen. Den som överbelånat sitt hus mister huset, men blir inte kvar med skulden. Bristen på skyddsnät – som är socialt och ekonomiskt negativt – tvingar människor att snabbt ta nya jobb, med lägre lön eller på en annan ort. I Europa bromsar oftast konjunkturen något långsammare, eftersom arbetslöshetsförsäkring och sjukpenning fungerar som ”automatiska stabilisatorer”; människor kan behålla sin standard och ta lite tid på sig att söka nytt jobb. I USA tvingas människor reagera snabbt, byta bostad, flytta dit jobben finns. Därför verkar det sannolikt att USA reser sig relativt snabbt.
Den ekonomiska krisen började i USA. Förmodligen startar också återhämtningen där.
Olle Wästberg är generaldirektör på Svenska institutet och medlem i regeringens Globaliseringsråd. Han har varit svensk konsul i New York och statssekreterare i finansdepartementet under den förra finanskrisen i Sverige.