”Tre lik framgrävda av revisor!” skrev tidningarna innan historien var över. Då hade revisorn Cissi hunnit med både wienerbröd, smörrebröd och hade siktet inställt på tapenade på rökt aubergine. Kristina Anderson, som är auktoriserad revisor och verksam vid BDO Nordic i Lund, skriver i denna sommarnovell om värdet och emellanåt vådan av att vara revisor. Redaktionen önskar trevlig läsning i hängmattan!
Detta var ju den bästa av världar! Nyss hade hon kört genom ett lapptäcke av knallgula rapsfält och skirt gröna åkrar med spirande sockerbetor. Genom bilens framruta avtecknade sig nu de silverfärgade pylonerna på Öresundsbron. De var en slående vy mot den djupblå himlen, och på båda sidorna kunde Cissi se ner i vattnet, där det gick gäss på vågorna, och de vita seglen från några morgontidiga båtfarare guppade lätt. På väg norrifrån såg hon ett fraktfartyg, som måste ha passerat Hven på öns västra sida. Inte ett moln fanns på himlen, både Skåne och Själland badade i solsken, och det glittrade i pyloner och vattenyta.
Revisor – det måste vara det roligaste jobbet man kunde ha! Man lärde känna så otroligt många människor, både kunder och andra kontakter, och man fick en unik inblick i en mängd företag, ofta i branscher som man inte hade en aning om att de ens fanns. Dessutom låg det i sakens natur att entreprenörer och företagare ofta var starka personligheter, med de upp- och nersidor som det innebar, och bekantskapen med dem kunde innehålla många dimensioner. Cissi tyckte att hon hade hamnat på precis rätt plats i livet.
Mobilen ringde, och hon kände igen numret från Karin på kontoret. Karin brukade vara bland de första på plats på morgonen.
”Ja, det är Cissi!”, svarade hon.
”God morgon, det är Karin”, hördes Karins pigga röst i öronsnäckan. ”Är du på väg till Kotsinas?”
”Ja”, svarade Cissi, ”och jag kör snart ner i tunneln, så om samtalet bryts så ringer jag dig när jag kommit igenom. Men de har visst fixat så att det finns täckning hela vägen?”
”Jag tror det”, sa Karin. ”I alla fall, jag sitter här med Båtsman AB. De har ju en ny ekonomichef, och hon har gjort bokslutet och ett första utkast till årsredovisning. Inger heter hon, förresten. Hon har fått till det ganska bra faktiskt, det kan nog bli ett lyft för företaget att ha fått henne på plats. Det är lite smågrej or i noter och så som hon får fila på – men så är det en annan sak av lite större betydelse som seglat upp: De har i flera års tid anlitat en konsultfirma som underleverantör, som bl.a. gör konstruktionsritningar till dem. Nu hade Inger läst i Nytt från Revisorn att man kan kolla sina leverantörers VAT-nummer på EU-kommissionens hemsida, och blivit nyfiken och gått in för att se hur det går till. Så ville hon ju testa något, och hade fått tag i en faktura från konsultfirman och knappat in deras nummer – och fick upp att det är ogiltigt! Det här var igår eftermiddags, hon ringde mig direkt och var väldigt upprörd. Båtsman gör ganska stora affärer med den där konsultfirman, och om det verkligen stämmer att den inte betalar sina skatter så är det ju inget bra.”
”Nej, det är det ju inte”, instämde Cissi. ”Men låter det inte konstigt – det är ju en väletablerad firma?”
”Jo, det är det, och det verkar underligt. Vi kom överens om att jag ska kolla upp dem lite hos Bolagsverket och genom vårt upplysningsabonnemang. Jag ska låta dig veta vad som kommer ut av det.”
De avslutade samtalet, och Cissi tänkte på vad Karin berättat. Om det verkligen stämde att Båtsman under flera år betalt stora summor till ett företag som inte skötte sina åtaganden så var det ingen hit – men nog lät det märkligt.
Nu var Cissi nästan framme i Dragör. Hon tog fram vägbeskrivningen hon fått, och hittade snart Kotsinas skylt i ett litet industriområde inte långt från Kastrup. Kotsinas var ett familjeföretag som importerade delikatesser från Grekland och andra medelhavsländer till den skandinaviska marknaden. Kontoret låg i Malmö, men man hade funnit det praktiskt att sköta lagerhantering och logistik från Dragör. Företaget hade grundats av Stavros och Ana, som kommit till Sverige från Grekland som nygifta och nu var i 6o-årsåldern. Kontakter med leverantörer sköttes till stor del av grekiska släktingar, och sedan barnen börjat komma in i verksamheten hade Kotsinas delikatesser funnit vägen till nya kunder och marknader bortom Malmö och Skåne.
Redan när Cissi parkerade bilen öppnades dörren till byggnaden av yngste sonen Theo, som efter studier i Lund och några års arbete hos ett par av Kotsinas leverantörer i Grekland och Italien nu jobbade i företaget som controller.
”Halloj Cissi!” ropade han glatt. ”Inga problem att hitta hit va?”
”Nej, jag hade ju fått en perfekt vägbeskrivning!” skrattade hon tillbaka. Hon lyfte ut datorn och väskan ur bilen och gick in. ”Vad ljust och fint här är! Danskt gemyt med stil här inne! Utvändigt är det ju en plåtlåda, om du ursäktar.”
”Visst! Men det var för insidan vi tog lokalen!” sa Theo. ”Kom ska jag visa dig runt!”
När de kom tillbaka från rundvandringen på lagret kände Cissi doften av nybryggt kaffe, och på bordet i personalrummet låg en påse med wienerbröd. ”Ta dig en kopp och ett wienerbröd så går vi in på mitt rum” sa Theo. Cissi satte tänderna i ett fräsigt wienerbröd som kändes alldeles nygräddat. ”Mmm! Underbart!” ”De kommer varje morgon från bagaren nere på Krudttårnsvej!” sa Theo.
”Det är toppen att jobba här i Dragör!” fortsatte Theo när de satt sig tillrätta inne hos honom. ”Jag tar bussen hemifrån strax efter sex varje morgon. Tåget går från Svågertorp halv sju, och så är jag här sju! Sista biten från stationen cyklar jag. Lotta, min sambo, jobbar i Helsingborg, och hon har längre resväg. Och så är det en speciell känsla att komma till Danmark varje dag, det är lite internationellt!” Cissi log mot Theo, samtidigt som hon plockade fram sin dator. ”Du sprudlar av entusiasm!” Han skrattade. ”Jo – visst är det så! Det här med bron är fortfarande så nytt att vi pendlare har någon sorts pionjärkänsla!”
Theo tog ett bett av sitt wienerbröd. ”Jaha, men då är det väl bäst att vi börjar titta lite i systemen här. Vilken ordning ska vi ta det i?” ”Ta det i den ordningen sakerna händer!” svarade Cissi. ”Ni börjar få slut på den tärnade fetaosten i rosmarinkryddad olivolja med kalamataoliver. Hur vet ni att den börjar ta slut, och vad gör ni?”
”Just det. Hmm.” Theo letade i datorn. ”Här! Det är den här osten! Förpackningarna finns i två storlekar, 100 och 225 gram, och de har olika artikelnummer. För varje artikel kan vi lägga in vid vilken restkvantitet systemet ska varna och säga till att det är dags att beställa. När vi har 500 kg kvar av den lilla förpackningen kommer det upp på bevakningslistan, och 800 kg av den stora.” ”Hur vet ni att det finns en bevakningslista som ni ska titta på?” sa Cissi. ”Det är ett intelligent system!” svarade Theo. ”Det vet att det ska skriva ut vissa listor, bl.a. bevakningen, varje vardag klockan 16!” ”Kan vi ta fram några exempel”, undrade Cissi, ”och följa hela kedjan från order och bekräftelse till leverans, följesedel, faktura, bokföring och betalning?” ”Visst!” sa Theo, och drog ut några pärmar ur bokhyllan.
De fortsatte analysera system och rutiner under förmiddagen. Tiden flög, och plötsligt var det dags för lunch. ”Vi kör bort till Dragör Bistro nere i byen”, sa Theo, ”där har de goda smörrebröd i den gamla klassiska stilen!” En stund senare parkerade de bilen i Dragörs centrum, och promenerade mot serveringen. Intill de ockragula husfasaderna, där värmen samlade sig, hade de första knopparna på stockrosorna i rosa, cerise och svartblå börjat visa färg. Snart satt de i solen redo att börja äta. Cissi tittade på tallriken framför sig med sina tre fint upplagda smörrebröd: Pillede rejer i trängsel, Dyrkegens natmad med leverpastej och saltkött, och så osten: Gamle Ole. ”Man blir bara glad när man ser mat serverad så här!” sa hon. ”Livet är för kort för att äta dålig mat” sa Theo, och stoppade en räka i munnen.
”Förresten, Cissi, det var en sak jag tänkte fråga dig om.” Theo såg ut att fundera lite innan han fortsatte. ”Du vet ju att vi inte har någon svart kassa i bolaget – sedan den där historien med Skatteverket för många år sedan, när jag var liten, och pappa till och med hamnade i finkan några månader, så har vi bokfört varenda krona både som vi fått in och lagt ut i företaget.” Cissi nickade. ”Det var ju före min tid, men jag har hört talas om det.” ”Jo. Vi har varit trogna kunder på byrån sedan dess. Men du vet ju också att vi verkar i en bransch där det finns mycket pengar utanför bokföringen. Ja, det är kanske inte precis ICA jag menar nu, men vi säljer ju även mycket till restauranger, och det kan väl inte förvåna dig om jag säger att vi ofta får – vad ska jag kalla det – 'erbjudanden' av olika slag.”
Theo tystnade och tog några tuggor av sitt smörrebröd innan han fortsatte. ”Jo, för en tid sedan så var det en restaurang i Malmö som ringde, som inte handlat av oss förut, och som ville boka ett möte för att få veta lite mer om vad vi hade att erbjuda. Det var förresten Restaurang u, ett rätt hyfsat ställe inne vid Lilla Torg. Han som kom visade sig vara ägaren, och det var min syster Melina han pratade med. Det var alltså på kontoret i Malmö. Det verkade som om han hittade en hel del varor i vårt sortiment som han skulle vilja köpa, men det framkom också att han ville 'betala med andra pengar', som han sa. Melina svarade som vi brukar göra, att vi gärna skulle se restaurangen som kund men att vi inte gör några affärer utanför bokföringen, och att om det inte stämde med hans önskemål så måste vi tyvärr avstå från samarbetet. Melina tyckte att det såg ut som om han inte gillade vår hållning, men han sa ändå att det var okej, och några dagar senare fick vi den första beställningen från restaurangen, det var ganska mycket varor.”
Cissi skar en tunn skiva av den stelnade buljongen som dekorerade Dyrlaegens natmad, och draperade den runt lite leverpastej. Hon hade hajat till när hon hörde namnet på restaurangen, och hon undrade vad som skulle komma. Theo fortsatte: ”Vi hade tagit kreditupplysning och så, som vi brukar, så restaurangen fick sina varor mot faktura, det är ju det gängse. Efter en vecka kom en ny beställning, och vi levererade igen mot faktura, den första var ju inte ännu förfallen. Sedan efter ett par dagar ringde det på dörren till kontoret ganska sent en eftermiddag. Det var receptionisten, Gitte, som öppnade. Utanför stod en propert klädd man som sa att han ville betala några varor. Gitte blev lite osäker, och det fanns ingen kvar på kontoret som var insatt i rutinerna, men hon kom ihåg att det hade hänt att kunder kom in och betalade kontant. Det var ju vanligare förr, då användes ju en hel del checkar också. Hon trodde kanske att det skulle röra sig om en liten summa, men det visade sig vara de två fakturorna till restaurangen, som tillsammans var på drygt 16 000 kr. Mannen hade pengarna klara i ett kuvert. Gitte kontrollräknade beloppet, och kvitterade fakturorna. Sedan låste hon in kuvertet i kassaskåpet innan hon gick hem. Nästa morgon berättade hon för min syster om det udda besöket, och tillsammans blev de överens om att mannen som kommit med pengarna inte var densamme
som varit och träffat Melina. De tog fram kuvertet ur kassaskåpet. Gitte hade redan dagen innan lagt märke till att sedlarna såg väldigt smutsiga ut, och nu kände de även att det luktade unket om dem – som en blandning av jord, källare och mögel. På lunchen gick Gitte och satte in pengarna på banken. Kassörskan tittade väl lite extra på sedlarna, men de var okej.”
Theo hämtade andan. ”Jag och Melina har tyckt att det kändes olustigt, och undrat om vi kan klandras för att ta emot kontanter, som vi kan ana kommer från ljusskygga affärer?” Cissi tänkte till. ”Nej”, sa hon, ” det kan jag inte tänka mig. Kontanta pengar är ju trots allt ett giltigt betalningsmedel, och penningtvättlagen gäller bara vissa, som t.ex. advokater och oss revisorer. Sedan är det ju en annan sak att det kan kännas knepigt, och att det blir bökigt för er att behöva hantera kontanter. Har ni skickat fler fakturor till restaurangen?”
”Ja”, svarade Theo, ”det finns två stycken utestående, som förfaller nästa respektive nästkommande vecka. Melina har instruerat Gitte att om mannen återkommer så ska Gitte kalla på Melina, och skulle hon inte vara där så ska Gitte göra som sist, men be mannen att i framtiden betala räkningarna över bankgirot, eftersom hanteringen av kontanter leder till merarbete för oss.” ”Det låter väl bra”, sa Cissi.
När Cissi senare på eftermiddagen gjorde returresan över bron funderade hon på vad Theo hade berättat. För Kotsinas del var hon inte särskilt orolig, men hon var ganska säker på att Restaurang u hade hennes kollega Kalle som revisor. Hon lyssnade av sin mobil. Där fanns ett meddelande från Karin, och Cissi slog hennes nummer. Hon hörde direkt att Karin hade svårt att hålla sig för skratt.
”Nu ska du få höra”, kvittrade hon. ”Idag tyckte Inger att hon måste prova det där VAT-nummertestet igen. Hon började med konsultfirmans nummer en gång till, och fick samma resultat. Så tog hon några av deras andra leverantörer – och det blev samma resultat för dem! Då började hon tycka det var konstigt. Så provade hon med Båtsman AB:s eget nummer. Det var också ogiltigt! Då tog hon vårt, alltså revisionsbyråns nummer, och det var lika ogiltigt som de andra. Alla var ogiltiga! Då insåg hon att något måste vara fel, och tog fram den där artikeln i Nytt från Revisorn igen. När hon då läste lite mer noga insåg hon att VAT-numret är ju inte bara organisationsnumret utan det ska vara ett tillägg efter. I Sverige är det 01. När hon provade med det så gick det bättre, och alla de testade företagens nummer var i sin ordning!”
”Så då har vi alltså inte något problem med Båtsmans underleverantör.?” sa Cissi. ”Nej”, svarade Karin. ”Det är väl ändå en lisa för själen att ibland kunna tänka på vilka problem man inte har!” De skrattade tillsammans och avslutade samtalet.
Efter några timmar på kontoret med diverse telefonsamtal, mail och signerade arbetspapper för en kund i fastighetsbranschen gjorde sig Cissi klar att åka hem. Hon hörde att Kalle pratade med en assistent längre ner i korridoren, och bestämde sig för att det var lika bra att prata med honom direkt. ”Kalle, har du tid några minuter?” undrade hon när hon kom fram till dem. ”Ja, jag tror vi är klara?” svarade han, vänd mot Johan, som jobbat på byrån sedan förra hösten. ”Ja”, svarade Johan. ”Jag ringer kunden och säger som vi sa, och om det inte fungerar så ber jag att få komma tillbaka till henne, så får vi konferera igen.” ”Bra!” sa Kalle.
Cissi följde efter Kalle in på hans rum. ”Johan är en duktig assistent, och bra med kunderna”, sa Kalle. ”Han har en intuitiv känsla för att få kommunikationen med människor att fungera.” ”Det var väl han som hade sommarjobbat i tre år på Tosselilla Sommarland?” sa Cissi. ”Just det, det har du rätt i. Kommer väl till pass här!”
De slog sig ner i Kalles besöksgrupp. ”Jo, för att gå rakt på sak”, sa Cissi, ”så var jag på besök idag på Kotsinas danska anläggning, och där fick jag höra en del inte alltför smickrande saker om Restaurang u. Hur är det, du är fortfarande restaurangens revisor?” Kalle nickade, och Cissi berättade vad hon fått veta. Kalle satt tyst och lyssnade, och snurrade en penna mellan fingrarna. När Cissi var klar kastade han med eftertryck pennan i väggen. ”Shit pommes frites! Jag är både förvånad och inte. Ibland har jag haft på känn att det kunde finnas något utanför, i alla fall något som inte stämde, men jag har aldrig kunnat sätta fingret på det. Bruttovinsten har varit rimlig, om än inte lysande – men det är ju få restauranger som går lysande. Omsättningen har varit rimlig mot antalet stolar, och när skattmasen gjorde flygande kontroll av personalliggaren så var den okej.”
Cissi reste sig ur stolen. ”Du får väl tänka ut hur du ska angripa problemet. Jag tyckte att jag ville tala om för dig vad jag fått höra.” ”Ja, det var bra”, sa Kalle.
Nästa dags förmiddag kom Kalle in till henne. ”När man talar om trollen!” sa han. ”Anton, som sköter bokföringen på Restaurang u, ringde just och sa att han var klar så vi kunde komma dit. Ja, de har aprilbokslut. Han hade några dagar på förslag när ägaren, Ronald, också skulle vara där, och jag bokade in mig och Johan till på tisdag.” ”Se där”, sa Cissi. ”Vad tänker du göra?”
”Ja”, sa Kalle, ”jag har tänkt en hel del på det här. Bland annat så tycker jag egentligen inte att grekiska specialiteter är vad jag skulle ha väntat mig att hitta bland varuinköpen. Det är inte riktigt det stuket på restaurangen, i varje fall inte som någon stor sak på menyn. Och jag fick intrycket att det rörde sig om ganska stora och återkommande leveranser?” ”Jo”, sa Cissi, ”det fick jag också.” Hon funderade lite. ” Så det här är en så att säga annan rörelsegren, tror du?” ”Det är ju en möjlighet”, svarade Kalle. ”Men det kan förstås finnas många andra förklaringar också. Jag får väl börja med att ställa lite enkla frågor till Ronald, och se vart det leder. Jag har också kommit på vem av dem jag sett på restaurangen som skulle kunna vara mannen med pengarna.”
En kväll någon vecka senare när Cissi var på väg hem såg hon att Kalles bil stod bredvid hennes egen i kontorets garage. Hon kom på att hon inte pratat med honom på några dagar och inte visste hur besöket hos Restaurang u avlöpt. Det var sluttampen på vårsäsongen, och alla på byrån jobbade för fullt för att få de sista eftersläntrarna klara. Mobilen ringde, hon kände igen numret från Kotsinas. ”Halloj Cissi!” hördes Theos glada röst i luren, ”jag tänkte ge dig en liten uppdatering!” Cissis besök i Dragör hade resulterat i en lista med några frågor och punkter att följa upp. ”Det är bra, Theo”, sa Cissi när han var klar med redogörelsen. ”Kan du inte ge mig en sammanfattning av det du nu sagt i ett mail?” ”Som du kan ha att sätta i din pärm?” retades Theo med henne. ”Just det!” svarade hon glatt. ”Det vet du ju att jag måste ha!”
Just när de skulle avsluta samtalet kom Cissi att tänka på en sak. ”Du förresten”, sa hon till Theo, ”hur har det gått med er vänrestauratören?” ”Just det!” sa Theo. ”Det skulle jag ju också berätta. Mannen kom tillbaka häromdagen och ville betala kontant igen. Min syster var där, så han fick komma in och prata med henne en stund. Hon sa att vi kunde ta emot betalningen så här den här gången också, pengarna var förresten lika smutsiga och illaluktande som sist, men att vi i framtiden ville få fakturorna reglerade via bankgirot. Mannen muttrade något om att det var så krångligt nuförtiden med internet och annat, och då gav Melina honom vårt bankkontonummer och sa att om han ville gick det lika bra att han gick in på banken och gjorde en direktinsättning på kontot. Han såg lite missnöjd ut, men protesterade inte mer. Sedan skämtades det lite vid fikat och så om den välklädde mannen med de smutsiga pengarna, och plötsligt var det en av de unga tjejerna som undrade: 'Var det från Restaurang u sa ni?' Så fick vi veta att hennes bror tydligen rört sig i lite kretsar som kanske inte var de bästa, och hon hade förstått att Restaurang u hade en ganska central roll i en del olustiga affärer. Det ryktades till och med att mer än ett lik skulle ligga inmurat bakom väggen i vinkällaren, men om det verkligen var sant kunde hon förstås inte veta. Hur som helst känns ju alltihop lite olustigt, så vi får se om vi kommer på något artigt och trevligt sätt att avsluta relationen.”
När samtalet med Theo var slut satt Cissi en stund i bilen med mobilen i handen. Hon kände att hon ville prata med Kalle, och hon undrade hur hans och Johans besök på restaurangen hade gått i tisdags. Hon slog hans kontorsnummer, men han svarade inte, fast hon nyss sett bilen i garaget. Så ringde hon hans mobil i stället, men den var kopplad till kontorets växel. Hon fortsatte hem.
När Cissi kom till kontoret nästa morgon rådde full uppståndelse. Polisen var där, och Kalles fru sades vara på väg. Kalle hade gett sig iväg hemifrån som vanligt morgonen innan, och sagt att han nog skulle jobba över lite men vara hemma i god tid till att han och frun skulle gå på konsert i Konserthuset. Han hade emellertid varken dykt upp eller hörts av, och inte svarat när frun försökt ringa.
Cissi tänkte på vad Theo berättat för henne dagen innan, och kände sig mycket orolig. Hon hittade Johan inne på hans rum. ”Johan, kan jag få prata med dig lite”, sa hon, samtidigt som hon klev över tröskeln, och utan att vänta på hans svar fortsatte hon: ”Var du och Kalle på Restaurang u i tisdags och började med bokslutsgranskningen?” ”Jo, det var vi”, nickade Johan. ”Hur gick det – jag menar, kändes det som om allt var som det skulle? Var både Anton och Ronald där? Hände det något konstigt?”
Johan snurrade eftertänksamt ett gem mellan fingrarna. ”Ja, vad ska jag säga. Lite konstigt blev det. Vi kom dit vid niotiden, då började vi med att sätta oss tillsammans allihop och Anton berättade vad han hade gjort och hur han hade organiserat pärmar och papper. Ronald berättade helt kort vad som hänt i företaget sedan vi var där i höstas och gjorde löpande granskning. Sedan satt Kalle och Ronald kvar och pratade medan jag och Anton gick in till honom för att ta ut en SIE-fil ur datorn, för det hade han inte klarat riktigt.” Johan snurrade gemet och hämtade andan innan han fortsatte.
”Ja, sedan satte jag igång med jobbet, och jag hade nog hållit på en ganska god stund innan Kalle kom ut från Ronald. Då låg det något spänt i luften, men jag funderade inte mer på det då. Ja, Kalle och jag jobbade vidare, Anton hade koll på grejorna och vi klarade ut en del småfrågor efter hand. Det enda problemet med redovisningen, om det nu var ett problem, var att Kalle ville att jag skulle leta upp några leverantörsfakturor från ett företag som skulle heta Kotsinas. Fakturorna skulle vara från den senaste tiden, alltså på restaurangens nya räkenskapsår, och de skulle avse inköp av grekiska specialiteter. Jag kunde inte hitta fakturorna, men Kalle var säker på att de skulle finnas, och ville jag skulle fortsätta leta både fram och bak i tiden. Jag både bläddrade i pärmar och gjorde sökningar i analysprogrammet, men det var omöjligt att hitta något som stämde med det han ville ha fram. På eftermiddagen, innan vi skulle åka därifrån, satt Kalle och Ronald inne hos Ronald igen. Det hördes att de pratade lite upprört, men jag kunde inte uppfatta vad de sa. När vi sedan åkte tillbaks till kontoret var Kalle ganska sammanbiten, och det kändes inte som om jag borde fråga vad han och Ronald diskuterat.”
”Tack ska du ha, Johan”, sa Cissi, och gick ut till receptionen. ”Var är polisen?” frågade hon Susanne som satt där. ”De sitter inne hos Staffan”, svarade hon. Staffan var kontorets vd, och Cissi gick dit och knackade på dörren. Ingen öppnade. Hon knackade igen, och gläntade försiktigt på dörren. Rummet var tomt. ”Vet du vart Staffan och poliserna tagit vägen?” frågade hon assistenten i rummet intill. ”Jag tror att de tog bakvägen ner i garaget, för någon hade sett Kalles bil där nu i morse”, blev svaret.
När Cissi kom ner i garaget såg hon de två poliserna, Staffan samt Kalles fru Linda stå vid Kalles bil. Hon gick dröjande fram mot dem. Staffan såg henne komma och gick henne till mötes. ”Hej Cissi. Ja, Kalle är ju försvunnen, som du kanske hört, men hans bil står här.” ”Ja”, svarade Cissi, ”och den stod här när jag körde hem igår kväll vid sjutiden också. Jag försökte ringa honom, men han svarade inte på kontoret och mobilen var omkopplad. Jag ville säga åt honom att vara försiktig, för jag visste att han höll på att utreda något hos ett kundföretag, och jag hade fått höra konstiga saker om dem.”
”Det är nog bäst du berättar mer om det för poliserna”, sa Staffan. Det var en manlig och en kvinnlig polis som kommit till byrån, och de stod och pratade med Linda och gjorde anteckningar. Staffan och Cissi gick närmre dem. ”Så han hade en privat mobil också?” hörde de den kvinnliga polisen säga till Linda. ”Ja, och när jag ringt på det numret så har signalerna gått fram, och sedan kommer hans röstbrevlåda”. Linda hade svårt att hålla rösten stadig. Hon fick syn på Cissi, och de hejade på varandra.
”När försökte du sist ringa Kalles privata mobil?” frågade den kvinnliga polisen. ”Det var tidigt i morse”, svarade Linda. ”Vi försöker igen nu”, tyckte polisen. Linda tog upp sin mobil, bläddrade fram ett av de senast slagna numren och tryckte på ja-knappen. De ryckte alla till när signalerna från en ringande mobil plötsligt hördes från bagageutrymmet på Kalles bil. ”Telefonen verkar ligga här inne”, sa den manlige polisen. ”Har du nyckeln till bilen med dig?” Linda plockade upp den ur väskan, men blev stående med nyckeln i handen. ”Öppna du”, sa hon så, och gav nyckeln till polisen.
Polisen tog ett steg mot bilen och skulle just trycka på öppningsknappen när han hejdade sig mitt i rörelsen. Även de andra stod som förstenade. Den ringande mobilen hade tystnat, men nu hördes i stället ett svagt rosslande från bagageutrymmet. ”Kalle!” skrek Linda. ”Kalle, är det du?” Polisen kom till handling och fick öppnat bakluckan, och Linda, Cissi och Staffan såg genast att jo, det var verkligen Kalle som låg där inne. Han var blodig i ansiktet och omtöcknad, men Cissi tänkte att eftersom han rosslade så måste han ju fortfarande vara vid liv.
Epilog
Cissi tyckte att det kändes som om solen alltid sken på Öresundsbron. Bildligt talat kunde man förvisso säga att den gjorde det, med allt positivt som hänt i regionen efter brons tillkomst, men om det någon gång varit dåligt väder när Cissi åkt över den så hade hon förträngt det. Vattnet glittrade i solljuset lika intensivt som förra gången hon körde här.
Kotsinas skulle ha ett styrelsemöte som hon skulle vara med på. Det skulle börja med gemensam lunch, men Theo hade bett att hon skulle komma redan till fikat. Han hade en del han ville prata med henne om, hade han sagt. Cissi anade att det var ett svepskäl för att han ville få veta vad som hänt, mer än det han läst i tidningarna och sett på tv.
När hon svängde in på parkeringen utanför huset i Dragör såg hon Theo komma cyklande med en bageripåse i handen. ”Hej Cissi!” ropade han. ”Jag hade glömt säga till att vi ville ha kransekage också idag!” ”Här ser ni till att ingen dör av svält!” skrattade hon. ”Helt säkert! Kom nu med in så vi får kaffe. Jag vill veta allt!” sa Theo med glimten i ögat.
En stund senare satt de inne på hans rum med kaffe och kakfat. ”Var din kollega på byrån alltså revisor i Restaurang u? Bestämde han sig för att göra en extra kontroll, eller hur hände allt så fort? Åkte han bara dit och bad att få se de nedgrävda pengarna och inmurade liken? Stentufft! Sicket drag det blev!”
Cissi skrattade åt honom. ”Lugna dig, så ska jag berätta!”
Medan de väntat på ambulansen i garaget hade Kalle kunnat berätta att när han kommit ner till bilen kvällen innan hade två svartklädda män med nerdragna luvor klivit fram, tagit honom under varsin arm och sagt att han skulle sköta sitt jobb och inte ställa en massa dumma frågor om sånt han inte hade med att göra. Sedan hade de gett honom en omgång, men av allt att döma mer med avsikt att skrämmas än att ställa till alltför stor skada, och lagt honom i bagaget i hans egen bil. Jobbmobilen, som legat i hans ytterficka, var det enda de tagit från honom. Förmodligen hade de inte tänkt på att han kunde ha två stycken, men de måste ändå ha räknat med att han skulle bli hittad relativt snabbt.
Polisen hade slagit till mot restaurangen och hittat både knark och en stor hög smutsiga pengar, och när de tog dit likhundar som fick sniffa runt markerade de nere i vinkällaren! Det blev stor utgrävning, och inte mindre än tre lik kom fram! Tidningar och tv hade varit som galna, aldrig förr hade väl revisorer framställts som sådana hjältar! ”Revisor avslöjar stor liga!” och ”Tre lik framgrävda av revisor!” hade man kunnat läsa på löpsedlarna. Cissi hade tappat räkningen på hur många journalister och tv-reportrar som besökt byrån, och i receptionen samlades en stor hög med spontanansökningar från studenter som ville börja jobba hos dem. Jo, drag kunde man säga att det hade blivit.
Efter styrelsemötet stod Cissi och Theo inne på hans rum igen och kom överens om hur några punkter skulle följas upp. Cissi tog sina saker och gjorde sig klar att gå. ”Vänta lite!” sa Theo, och dök ner i en kartong som stod vid dörren. ”Här! Varsågod!” Han räckte Cissi två små glasburkar med gulgrönt innehåll. ”Det är tapenade på rökt aubergine! Jättegott! I en låda vi fick hit hade burkarna inga etiketter på sig, så vi kan inte sälja dem. Leverantören krediterade fakturan, men ville inte ha tillbaks burkarna.”
På väg ner i tunneln studerade Cissi ett flygplan som höll på att landa på Kastrup. Sakta, sakta sänkte sig den stora silverfågeln mot marken. Tunneln kom och skymde sikten innan planet landat. Det var ingen mörk tunnel, väggarna var ljusa och lamporna satt tätt. Snart syntes solljuset i andra änden, och det bar uppåt mot de höga pylonerna. Nere på vattnet guppade några segelbåtar på väg österut. Kanske skulle de till Västra Hamnen i Malmö för att ta en eftermiddagsfika? Jo, revisor – det var verkligen världens bästa jobb!
Tapenade på rökt aubergine? Hmm, borde kunna funka på crostini tillsammans med ett glas Crémant d'Alsace, som hon hade några flaskor av hemma sedan en semesterresa. Sedan kunde man ju köra vidare med vinet till den där gröna ärtsoppan som serverades med vispad grädde och mousserande vin både i soppan och i glasen. Créme Ninon var det soppan hette. Resten av menyn fick hon tänka ut senare, men nu hade i alla fall lusten satt in att bjuda några vänner på middag. Söndag efter midsommardagen skulle nog passa bra!