Svenska företag som är noterade på en reglerad marknad upprättar sedan 2005 sin koncernredovisning i enlighet med International Financial Reporting Standards (IFRS). Detta har inneburit en betydande förändring. International Accounting Standards Board (IASB) tar i sitt normeringsarbete sin utgångspunkt i en föreställningsram för finansiell rapportering (conceptual framework). Föreställningsramen utgör deras uttolkning av den teori för redovisning som finns tillgänglig. Föreställningsramen är för närvarande under omarbetning, ett projekt som bedrivs gemensamt med amerikanska Financial Accounting Standards Board (FASB).
Normeringsarbetet som IASB bedriver är mer omfattande, både vad avser den slutgiltiga produkten och processen med vilken den slutgiltiga standarden blir till, än vad som varit fallet historiskt. Detta ställer omfattande krav på alla parter som är intresserade av utvecklingen av redovisningsstandard, det vill säga analytiker, revisorer, praktiker med mera.
IASB:s normeringsarbete har kritiserats för att vara för teoretiskt. Till deras försvar måste det poängteras att den ekonomiska verkligheten som vi försöker avbilda har blivit mer komplex. Utvecklingen har fört med sig en principiell uppluckring i relation till vad vi är vana vid inom ramen för svensk redovisning. Förändringen har också inneburit att mängden tilläggsupplysningar som ska lämnas i jämförelse med tidigare rekommendationer är mer omfattande. Utvecklingen leder i många fall till betydande förändringar i relation till vad som historiskt kan ha ansetts vara teoretiskt vedertaget. Det får därför anses korrekt att IASB explicit tillämpar en redovisningsteori för sitt arbete. En sådan utveckling behöver emellertid inte innebära att deras arbete är att betrakta som för teoretiskt utan snarare att de utgångspunkter som de tillämpar inte är allmänt vedertagna i samma omfattning.
Redovisningsinformationens omfattning, och då i synnerhet mängden tilläggsupplysningar, betyder inte att IFRS per definition är mer teoretisk än tidigare svensk normgivning. Redovisningsrådets rekommendationer var i stort baserade på tidigare versioner av International Accounting Standards (IAS) utgivna av International Accounting Standards Committee (IASC), standarder som ger uttryck för samma teoretiska utgångspunkter som dagens IAS/IFRS. Den teoretiska anknytningen i deras arbete har under de senaste åren emellertid blivit mer explicit. Normeringen baseras inte längre på vad som kan betraktas som traditionella redovisningsprinciper som fokuserar på resultaträkningen utan IASB tar snarare sitt avstamp i balansräkningen och beräkningen av verksamhetens nettoförmögenhet. Redovisningsprinciper såsom matchningsprincipen, realisationsprincipen samt transaktionsprincipen ges inget större utrymme i IASB:s föreställningsram. Det är enskilda standarder som eventuellt ger uttryck för dessa principer. Enskilda standarder kan av denna anledning i alla lägen inte sägas vara baserade på föreställningsramen, ett faktum som utgör ett problem.
Centralt i IASB:s föreställningsram är definitionerna av en tillgång och skuld. Externredovisning har historiskt snarare tagit sin utgångspunkt i resultaträkningen och beräkningen av nettoresultatet vilket innebär att definitionerna av intäkter och kostnader har varit mer centrala. Olika utgångspunkt ger emellertid inte alltid upphov till två typer av redovisning, men så kan vara fallet. Det ska dessutom noteras att de standarder som IASB gett ut i dagsläget ger uttryck för båda synsätten, något som troligen kommer att förändras under kommande år. Det är först de senare åren som IASB:s arbete tydligare har givit uttryck för en teoretisk stringens.
Om ett ökat fokus på balansräkningen utgör en förändring för externredovisningen är det möjligt att påstå att tidigare etablerade redovisningsprinciper såsom matchningsprincipen inte längre i samma utsträckning kan anses vara tillämpningsbar. Poster som redovisats som tillgång i balansräkningen baserat på matchningsprincipen kan komma att kostnadsföras eftersom tillgångsdefinitionen inte är uppfylld.
Externredovisning är inget statiskt fenomen utan dess innehåll utvecklas och förändras. Detta innebär emellertid inte att alla lösningar som IASB arbetar fram ska accepteras, något som framgår av det arbete som European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG) bedriver i form av bland annat Pro-Active Accounting Activities In Europe (PAAinE).
I min nästa krönika kommer jag att illustrera IASB:s arbete genom att beskriva innehållet i några av de pågående projekten, exempelvis relationen mellan eget kapital och skuld, intäktsredovisning, redovisning av avsättningar, leasingredovisning med mera.
Ek. dr Pär Falkman är redovisningsspecialist på Ernst & Young i Göteborg par.falkman@se.ey.com