En vinterdag i början av 90-talet kom en av mina chefer på Sveriges Radio in i mitt rum och föreslog att jag skulle försöka granska hur Sveriges miljöbistånd till Polen fungerade. Granskningen gav mig en inblick i biståndsvärlden som gjorde mig dyster. Kanske hade jag varit naiv. Visst, bistånd är riskfyllt. Det säger sig självt att våra välmenande biståndsmedel kan försvinna i länder där rättsröta och korruption får härja. Misslyckanden och felsatsningar måste vara tillåtna. Men jag fick också se ett slarv och ett lättsinne i hanteringen av biståndspengar som jag inte trodde var möjligt.
Erfarenheterna från min första biståndsgranskning ledde till att jag började titta på andra biståndsaffärer. Jag tycker att det svenska biståndet (just nu cirka 30 miljarder kronor om året, nästan lika mycket pengar som går till det svenska rättsväsendet) är alldeles för viktigt för att få stjälas eller slarvas bort.
Drygt hälften av den svenska biståndsbudgeten, cirka 16 miljarder kronor, fördelas av biståndsmyndigheten Sida. Av de pengarna går 1,3 miljarder till enskilda biståndsorganisationer som Rädda barnen, Forum Syd, Svenska Missionsrådet och Världsnaturfonden. Varje projekt i organisationerna som betalats med de här medlen och som kostat mer än 200 000 kronor ska granskas av en kvalificerad revisor. Det är ett krav från Sida. Revisorn ska intyga att pengarna spenderats korrekt. Men hur ska han eller hon veta det? Den svenske revisorn är nämligen ofta tvungen att luta sig mot projektredovisningar som kommer från lokala revisorer, ofta i genomkorrumperade länder på andra sidan jordklotet där revisioner, namnteckningar och stämplar kan skräddarsys efter behov. Förra året fick tre svenska revisorer varningar och ”erinran” av Revisorsnämnden för att de alltför lättvindigt skrivit ut revisionsintyg för biståndsinsatser. I Sidas arkiv hittade jag en gång ett brev från en revisor som förklarade att han såg det närmast som omöjligt att med gott samvete skriva under revisionsintyg och följa Sidas krav när han satt här hemma och försökte granska biståndsprojekt långt borta på andra kontinenter. Han fick aldrig något svar. Sida vill ha de här revisionsintygen att visa upp, och kan då hålla sin egen rygg fri. Om det efteråt visar sig att något har gått fel så får andra ta på sig ansvaret.
Man kan jämföra systemet med revisionsintyg med hur det kan gå till när Sida själv står för ett biståndsprojekt. I snart tre år har jag följt en Sidainsats i Afrika (Demokratiska republiken Kongo) där turerna blir allt mer trista, för att inte säga farsartade, ju längre det lider. Projektet drivs i samarbete med den sydafrikanska regeringen och syftar till att minska korruptionen i Demokratiska republiken Kongo. Det började med att två socialdemokratiska ministrar, Laila Freivalds och Carin Jämtin, skrev ett brev till Sydafrika och utan omsvep lovade 22 miljoner kronor av svenska skattemedel till projektet. Besked gick till Sida: Skicka i väg pengarna. (Ministerstyre skulle man kunna kalla det.) ”Budgeten” för projektet (på totalt 36 miljoner kronor) var ett skämt och bestod av en opreciserad uppställning på 14 rader. En av posterna löd: ”Externa konsulter, 15 miljoner kr.” Punkt, slut. Jag frågade en av avdelningscheferna på Sida som såg till att pengarna kom i väg hur han kunde godkänna något så torftigt. Han hade ingen förklaring: ”Jag har inte heller reflekterat förrän du säger det till mig”. Han är i dag befordrad till vice generaldirektör på Sida.
Sydafrikanerna skulle senast i oktober 2005 redovisa hur de 22 miljonerna från Sverige hade använts. Ett år senare saknades redovisningen fortfarande och ingen på Sida visste varför. Just nu finns det tre olika besked från Sydafrika om vad pengarna har gått till. I ett av dem ser man att sydafrikanerna anser sig ha betalat exakt 500 000 Rand (570 000 kronor) i ”clearingkostnader” för att via flygplatsen i Kinshasa få in projektutrustning i landet. Det mest sannolika är att det handlar om mutor och ”kick-backs”. Med det skulle alltså svenska skattebetalare vara med och muta folk med flera hundratusen kronor i ett biståndsprojekt som går ut på att motverka korruptionen i Demokratiska republiken Kongo.
Fortsättning följer. Under tiden kan jag undra var till exempel Sidas internrevision har hållit hus medan detta spektakel har pågått. Svårt att få till ett revisionsintyg?
Jan Mosander är journalist och författare. I 23 år jobbade han på Sveriges Radio. Förra året gav han ut boken ”Pengarna som försvann – missbruk av det svenska biståndet”.