Tillämpning av IFRS har berörts flitigt i de senaste numren av Balans. Anders Bäckström visar i Balans nr 2/2009 på den omfattande process och arbete som läggs ner för att tillämpa IFRS. Det är uppenbarligen ingen billig process. Anna Lindén, som skriver i Balans nr 3/2009, visar att kvaliteten på årsredovisningarna har ökat gradvis sedan IFRS infördes 2005. Hon definierar då kvalitet i termer av överensstämmelse mellan faktiska upplysningar i årsredovisningar, och de upplysningskrav som finns i standarderna.
I min föregående krönika (Balans nr 3/2009) diskuterar jag begreppet kvalitet i redovisningen. Det som åsyftas där är snarare värderingsmässig kvalitet, i bemärkelsen att siffrorna i resultat- och balansräkningen ska vara användbara för de intressenter (främst aktieinvesterare) som årsredovisningen riktar sig till. I den krönikan argumenterade jag för att kvalitet ska utvärderas systematiskt. Då är det väl dags att sluta prata, och börja agera direkt!
En systematisk utvärdering av kvalitet är enklare att göra med avseende på en viss post än i generella termer. Den post inom IFRS som kanske är svårast att hantera är goodwill, mer specifikt nedskrivningsprövning av densamma. Företagen själva verkar anse det, i och med att det är det område som oftast nämns bland väsentliga bedömningar och osäkerheter i redovisningen. Enligt en uppsats av Eriksson och Kullberg (Göteborgs universitet, hösttermin 2008) är goodwill i särklass det område som oftast nämns som problematiskt.
I en studie gjord vid Göteborgs universitet och Universitetet i Agder (Norge) undersöks hur användbar information relaterad till goodwill är för investerare på aktiemarknaden (”Changed methods to account for goodwill – Did it really make a difference?”, Hamberg och Beisland, 2009). Undersökningen omfattar företag på Stockholmsbörsen, under perioden 2001–2007. För åren 2001–2004 finns information i enlighet med RR 1:00, och för 2004–2007 i enlighet med IFRS 3 (för 2004 finns information enligt båda reglerna, eftersom jämförelseinformation lämnades vid övergången till IFRS 2005).
Under den undersökta perioden genomfördes årligen goodwillnedskrivningar i genomsnitt i cirka 40 av 230 undersökta bolag (det vill säga i 17% av bolagen). Detta är i sig intressant att notera, eftersom man ibland får intrycket att goodwillnedskrivning är någonting som blivit aktuellt först det senaste halvåret. Vad som är ännu mer intressant att notera är att studien ger starka indikationer på att goodwillnedskrivningar ger sämre information efter införandet av IFRS än vad de gjorde tidigare. Undersökningen indikerar alltså att det blev mindre meningsfullt för aktieinvesterare att använda den information som ligger i nedskrivningen av goodwill när IFRS var infört än vad det varit tidigare. Detta skulle innebära att redovisningen – i alla fall inom detta område – fick sämre kvalitet efter IFRS-införandet än vad den hade tidigare.
Även om resultat från en enda studie inte ska övertolkas kan det anses vara i högsta grad bekymmersamt att redovisningens kvalitet sjunker vid införandet av IFRS, särskilt med tanke på de ökade resurser som läggs ner på redovisning. En viktig fråga är varför försämringen sker. Det kan, exempelvis, bero på:
hur reglerna tillämpas,
att goodwillen i sig inte är jämförbar före och efter införandet av IFRS, eller
på att något i omgivningen har ändrats.
Det första skälet har att göra med att IFRS är mer princip- och bedömningsbaserat jämfört med tidigare svensk redovisning. Den tolkningen stöds av en annan studie (”The adoption of IFRS 3: The effects of managerial discretion and stock market reactions”, Hamberg, Paananen & Novak) som visar att företagsledningens frihetsgrader ökat vid införandet av IFRS 3. Det kan i sig innebära problem när det är svårt att fastställa objektiva kriterier för när nedskrivning av goodwill ska ske.
Det andra skälet har att göra med att det kan vara effekter av det faktum att goodwillbeloppet i sig skiljer sig när redovisning upprättas enligt IFRS 3 jämfört med RR 1:00. Detta beror dels på det faktum att goodwill inte skrivs av systematiskt enligt IFRS 3, dels på att det normalt sker en större fördelning av köpeskillingen på identifierbara immateriella tillgångar enligt IFRS 3. Vilken sammanlagd effekt allt detta har är dock svårt att avgöra.
Det tredje skälet innebär att det finns något i ekonomin som har ändrats. Det kan vara så att konjunkturen såg annorlunda ut under den tid RR 1:00 tillämpades jämfört med när IFRS införts, eller att investerarna på aktiemarknaden över tid har ändrat sitt beteende. Även om detta är ett möjligt skäl finns det inget konkret som tyder på detta.
Slutsatsen är att det första skälet är mest sannolikt. Vi kan då konstatera en sak: Övergången till mer princip- och bedömningsbaserad redovisning (enligt IFRS) är inte problemfri. Det kommer att ta ytterligare ett tag innan vi fullt ut lyckas bemästra denna typ av redovisning!
Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg
jan.marton@kpmg.se