Försiktighetsregeln är för svår att tillämpa. Det skriver Erik Nerep som anser att tillämpningssvårigheterna och risken att drabbas av sanktioner innebär en till rättslösheten gränsande rättsosäkerhet.
I dessa tider av finansiell oro, ekonomisk nedgång, etc. finns särskilda skäl för de aktiebolag som redovisar vinst att överväga tillämpligheten av försiktighetsregeln i aktiebolagslagen 17:3, andra och tredje stycket. Det kan för många aktiebolag i det svenska näringslivet förhålla sig så, att för räkenskapsåret 2008 redovisas en viss vinst, men att verksamhetsutvecklingen under inledningen av 2009 varit svag eller negativ. Jag kan föreställa mig att ett stort antal bolagsledningar och revisorer inför årsstämmorna under det första halvåret 2009 plågats av försiktighetsregeln och insett dess tillämpningssvårigheter.
Allt sedan försiktighetsregeln infördes i och med 1944 års ABL (för moderbolag i koncerner) och senare i 1975 års ABL, har såväl teoretikerna som praktikerna förgäves försökt få ett begrepp om försiktighetsregelns olika beståndsdelar, konkretisera dess innehåll och ge den en praktisk tillämpning. Tyvärr har tillämpningen av försiktighetsregeln, i dess nya tappning i 2005 års ABL, försvårats. I lagförarbetena påstås regeln vara såväl utvidgad som konkretiserad, men detta visar sig vid en närmare analys vara en illusion.
Med hänsyn till tillämpningssvårigheterna och risken för att drabbas av sanktioner råder det strängt taget en till rättslösheten gränsande rättsosäkerhet. Allt som oftast vore det enklast för varje bolagsledning att avstå från att föreslå bolagsstämman att besluta om vinstutdelning, men en sådan strategi bortser ifrån det allmänna behovet för bolag att genom utdelning till aktieägarna tillgodose deras behov av avkastning för riskkapital, särskilt i beaktande av bolagets framtida krav på kapitaltillskott i form av nyemissioner, etc. Varje beslut om utdelning är en fråga om att skapa ett ekvilibrium mellan aktieägarnas och borgenärernas intressen.
Jag har i ett annat sammanhang gjort ett försök till en kritisk analys av försiktighetsregeln och en konkretisering av dess innehåll och olika beståndsdelar. Min förhoppning har varit att ge viss vägledning till det så kallade praktiska rättslivet. Här följer en kort sammanfattning:
Försiktighetsregeln kompletterar, och gäller således utöver, kapitaltäckningsspärren (vilket begrepp speglar bättre bestämmelsens innehåll än ”beloppsspärren”). Om bolagets bundna kapital inte är täckt efter en värdeöverföring, saknas anledning att tillämpa försiktighetsregeln. Om bolagets bundna kapital däremot befinns vara fullt täckt vid en tillämpning av kapitaltäckningsspärren, ska försiktighetsregeln tillämpas. I praktiken kan det ofta redan vid en kort tankeprocess klargöras, att försiktighetsregeln inte hindrar en viss värdeöverföring eller vinstutdelning. Fråga kan vara om att bolaget har en så god ekonomi, eller att vinstutdelningen är så obetydlig, att försiktighetsregeln inte rimligen kan påverka utdelningens eller värdeöverföringens omfattning.
Enligt försiktighetsregeln ska varje värdeöverföring framstå som försvarlig med hänsyn till
verksamhetens art, omfattning och risker, samt
bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt.
Härutöver ska försiktighetsregeln tillämpas på koncernnivå (3 st.).
Min analys av försiktighetsregeln ger följande resultat:
I förhållande till försiktighetsregeln enligt 1975 års ABL innebär gällande försiktighetsregel ingen påtaglig materiell förändring, även om lagtexten antyder att lagstiftarens avsikt varit en annan (så också lagförarbetena).
Det nytillförda begreppet ”försvarlig” är inte mer upplysande än det tidigare, enligt 1975 års ABL förekommande begreppet ”god affärssed”. På samma sätt som ”god affärssed” måste begreppet ”försvarlig” relateras till någon form av praxis, sedvänja eller motsvarande som för närvarande inte existerar. Utan sådana referensramar blir båda begreppen lika innehållslösa.
Det första ledet i försiktighetsregeln, hänsynstagande till verksamhetens art, omfattning och risker, saknar självständig materiell betydelse vid tillämpningen. Det sagda gäller i synnerhet verksamhetens art och omfattning, som i själva verket endast har betydelse vid bedömningen av verksamhetens risker, vilka noga taget redan tidigare enligt 1975 års ABL fanns med i bedömningsunderlaget vid konsolideringsbehovsprövningen. Konsolideringsbehovsprövningen (men också prövningen av likviditeten, se nedan) ska således omfatta ett hänsynstagande till verksamhetens art, omfattning och risker, på samma sätt som enligt 1975 års ABL. ”Verksamhetens art, omfattning och risker” ska följaktligen inte ses som ett självständigt kriterium i försiktighetsregeln utan som underordnat eller innefattat i konsolideringsbehovsprövningen i regelns andra led.
Vad gäller kriteriet ”ställning i övrigt” framkommer ingenting i lagförarbeten, doktrin eller i övrigt som är ägnat att ge kriteriet en självständig, materiell betydelse vid sidan av konsolideringsbehovsprövningen. Denna prövning ska således innefatta alla de omständigheter som kan tänkas förekomma enligt rekvisitet ”ställning i övrigt”, inklusive händelseutvecklingen efter räkenskapsårets utgång.
Konsolideringsbehovsprövningen är central för försiktighetsregeln och ska ske vid varje beslut om värdeöverföring eller vinstutdelning (i min analys ges 11 exempel på sådan tillämpning).
Likviditetsprövningen ska ske självständigt. Denna prövning har emellertid mindre betydelse i förhållande till konsolideringsbehovsprövningen, eftersom verkställigheten av en värdeöverföring eller en vinstutdelning kan uppskjutas tills likviditeten medger en sådan åtgärd.
Försiktighetsregeln på koncernnivå i ABL 17:3, 3 st, det vill säga koncernförsiktigheten, avser moderbolagets utdelningsförmåga. Såsom vid varje värdeöverföring eller utdelning ska kapitaltäckningsspärren i ABL 17:3, 1 st, tillämpas. Den enligt 1975 års ABL gällande koncernspärren har avskaffats. Såsom en ”tumregel” anvisas i lagförarbetena någon form av informell koncernspärr. Såsom lagtexten har utformats och i beaktande av lagförarbetena ska ”tumregeln” inte ses som en absolut spärr utan tillåta avvikelser vid en prövning av konsolideringsbehovet och likviditeten i koncernen. Även om hela koncernens fria egna kapital är noll, kan följaktligen moderbolaget med ett fritt eget kapital om 100 dela ut hela eller delar av detta fribelopp om det vid en prövning befinns att något ytterligare konsolideringsbehov eller behov av likviditetsförstärkning inte föreligger. Moderbolaget har emellertid att beakta försiktighetsregeln på såväl bolags- som koncernnivå.
I beaktande av att den ”nya” försiktighetsregeln i ABL 17:3, andra och tredje stycket, materiellt sett är i princip identisk med försiktighetsregeln enligt 1975 års ABL, ska uttalanden i doktrin, förarbeten och praxis om att regeln ska tillämpas endast i klara, tydliga eller uppenbara fall gälla, i synnerhet i beaktande av den osäkerhet som råder kring regelns tillämpning (en till rättslöshet gränsande rättsosäkerhet).
Med denna rättsosäkerhet finns måhända endast alternativen, att lagstiftaren avskaffar försiktighetsregeln eller ger den ett substantiellt, tillämpbart innehåll med vägledande anvisningar.
Erik Nerep är professor i svensk och internationell handelsrätt vid Handelshögskolan i Stockholm samt författare till flera aktiebolagsrättsliga verk, senast 2009 års upplaga till kommentaren till aktiebolagslagen tillsammans med professor Per Samuelsson.