Det finns olika sätt att definiera vad som är bra och mindre bra redovisning. En möjlig definition är att redovisning ska vara jämförbar. Det ligger i sakens natur att jämförbarhet är viktig för redovisning som används vid investeringsbeslut. Det investerare ägnar sig åt är ju att jämföra alternativa placeringar, exempelvis att välja bland olika aktier. För att kunna göra detta krävs att olika företags redovisning är jämförbar. (En annan definition på jämförbarhet är över tid, men det fokuseras inte här.)
Vad jämförbarhet innebär är dock ingalunda självklart. Det finns åtminstone två möjliga synsätt. Det ena är att alla företag ska redovisa på samma sätt. Det andra är att liknande händelser ska redovisas på samma sätt. Om distinktionen låter abstrakt så kan vi använda det mer konkreta exemplet med avskrivning på anläggningstillgångar. Om alla företag redovisar på samma sätt, skulle reglerarna exempelvis kunna föreskriva att alla tillgångar ska skrivas av på fem år, det vill säga den metod som tillämpas i svensk skattelag. Det blir jämförbart i bemärkelsen att allt skrivs av på fem år, men inte jämförbart i bemärkelsen att vissa tillgångar används under betydligt längre tid, och då kommer vissa branscher att ha en majoritet av helt avskrivna tillgångar, medan andra branscher inte har det. Vi kan bara tänka oss skillnaden mellan butiksinredningar och fartyg, till exempel.
För att investerare ska kunna jämföra företag i olika branscher anpassas avskrivningstiden efter de specifika tillgångar som varje företag har. Det är också vad IASB förespråkar i sin Föreställningsram. Där anges att jämförbarhet inte är detsamma som uniformitet, utan i stället innebär jämförbarhet att likadana händelser redovisas på samma sätt.
Som framgår av exemplet ovan, och i enlighet med IASB:s fokus på principbaserad redovisning, krävs bedömningar för att uppnå jämförbarhet. Det enskilda redovisande företaget måste ju självt bedöma vilken slags händelse det rör sig om, samt hur den ska avspeglas i redovisningen. Eftersom det är svårt att göra bedömningar kan man fråga sig om jämförbarhet verkligen uppnås, det vill säga om likadana händelser verkligen redovisas på samma sätt i olika företag.
Det är inte så lätt att veta hur det är med jämförbarheten. En enskild redovisare eller revisor kan säkert ha någon uppfattning om hur redovisningen går till i de företag hon eller han själv är inblandad i. Men, hur kan vi få reda på hur det står till med jämförbarheten mellan samtliga svenska noterade företag? Och, i förlängningen, mellan företag på europeisk och global nivå? Problemet är att om två företag redovisar på olika sätt – eller gör olika bedömningar – så är det mycket svårt att veta om detta beror på att företagen är i olika situationer, eller på bristande jämförbarhet i redovisningen. Denna svårighet gäller särskilt när stora grupper av företag ska jämföras.
Frågan om jämförbarhet är dock av stort intresse när det gäller att utvärdera huruvida vi redovisare och revisorer lyckas med att förmedla användbara siffror till omvärlden. Ett sätt att utvärdera detta är att försöka hitta situationer där redovisningen borde vara likadan mellan företag. Ett sådant område är diskonteringsräntan som används för förmånsbestämda pensionsskulder. Den ska enligt IAS 19 inte baseras på interna, företagsspecifika faktorer, utan på en marknadsränta för antingen företags- eller statsobligationer. Skillnad mellan företag ska bara uppstå om det finns skillnader mellan i vilken valuta skulderna är, samt om det finns skillnad i löptid.
I en studie genomförd av Susanne Danin och Cecilia Hed (Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, 2009) testades just diskonteringsfaktorn, där valutan kontrollerades. Det visade sig vara stora variationer i vilken diskonteringsfaktor som användes av svenska företag. Det fanns ingen uppenbar systematik gällande vilka företag som använde en hög respektive låg diskonteringsfaktor (förutom att pensionsskuldens väsentlighet har en viss påverkan). Däremot var det större variation vid boksluten 2008 (när det var finanskris) än det var 2007.
I en annan studie, av Jan Marton och Pernilla Rehnberg (Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, 2009), testades identifiering av immateriella tillgångar i samband med förvärv av dotterföretag. Den specifika frågan i studien var hur stor andel av de immateriella tillgångarna som är goodwill. Det visade sig vara en mycket stor variation, där många förvärv hade 100% goodwill, och vissa 0%. Även om det delvis kan förklaras via skilda ekonomiska situationer var variationerna – även inom branscher – oväntat stora.
Slutsatsen av de två nämnda studierna är att jämförbarhet i enlighet med IASB:s definition inte kan anses vara uppnådd. Förklaringen kan vara att svåra bedömningar krävs, och att jämförbarhet inte är lätt att uppnå även när viljan finns. En annan förklaring är att starka incitament hos företagsledningar för att redovisa vissa resultat kan leda till bristande jämförbarhet. Det är i alla fall en stor utmaning för redovisare och revisorer att stärka jämförbarheten i redovisningen!
Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg jan.marton@kpmg.se