Revisorsprofessionen har sedan starten varit en framtidsbransch som vuxit i takt med den ekonomiska utvecklingen. Ingenting tyder på att efterfrågan på revisorer kommer att minska trots att revisionsplikten troligen kommer att slopas för mindre företag. Det menar Eva Wallerstedt som skrivit en bok om den svenska revisorsprofessionens utveckling.
En ständigt expanderande bransch som tar ett steg framåt när andra kraschar och som i hög grad själv har satt den höga standarden för sin yrkesutövning. Det är en ganska positiv bild som förmedlas i Eva Wallerstedts bok ”Revisorsbranschen i Sverige under hundra år” (SNS Förlag, 2009).
Egentligen skriver hon om mer än 100 år, från mitten av 1800-talet fram till i dag. Med andra ord från industrialisering till globalisering. Revisorsyrket växte fram i takt med att aktiebolagsformen ökade explosionsartat runt förra sekelskiftet. 1899 bildades den första yrkesföreningen för revisorer av Edvard Wavrinsky:
– Han var en riktig eldsjäl – det fanns ju inga yrkesrevisorer på den tiden utan de flesta som gick med i föreningen hade andra yrken också, som bokhållare eller bankkamrer.
Edvard Wavrinsky var även riksdagsman och väckte i dåtidens riksdagsdebatt frågan om att det borde utses statligt legitimerade revisorer. Den springande punkten var revisorns oberoende, men tiden var ännu inte mogen.
– Under arbetet med boken har jag kommit fram till att oberoendet är någonting som revisorerna själva jobbat väldigt mycket för. I början av 1910-talet sa till exempel lagrådet att det här med att kräva oberoende revisorer var att gå för långt.
Men de första revisorerna hade inte bara samhällsnyttan för ögonen.
– Man såg det här som en möjlighet att göra karriär också. Edvard Wavrinsky hade varit i England och sett hur den relativt nya yrkesgruppen hade berikat sig och nu ville han kopiera konceptet i Sverige.
Slog ner som en bomb ...
Eva Wallerstedt talar om ”kritiska händelser” som varit avgörande för professionens utveckling. Viktigast är kanske Kreugerkraschen, som ägnas ett helt kapitel. Nyheten om Ivar Kreugers självmord i Paris i mars 1932 slog ned som en bomb, men de bakomliggande oegentligheterna som sedan rullades upp var nog ändå inte en fullkomlig överraskning. Oskar Sillén, som 1923 grundade Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), hade redan tio år tidigare på uppdrag av Svenska Handelsbanken gjort en utredning om ”Tändstickstrustens” finansiella ställning. Oskar Sillén konstaterade att kombinationen snårig redovisning, osäkra valutaförhållanden och, inte minst, ett ägande som var utspritt på många bolag gjorde det svårt att göra en ”slutgiltig bedömning” av ”Sveriges största spekulationsföretag”. Samtidigt skriver han att inga ”nämnbart graverande omständigheter under utredningens förlopp framkommit”.
– En intressant sak med Kreugerkraschen är att Anton Wendler, som var Kreugerföretagens revisor, var auktoriserad revisor och medlem av far. Man hade kunnat tro att det skulle ha blivit badwill för de auktoriserade revisorerna, men tvärtom ledde Kreugerkraschen till att samhället och alla intressenterna insåg vikten av välutbildade och oberoende revisorer.
... och gav yrket ett uppsving
Yrket växte också i popularitet under 1930-talet, berättar Eva Wallerstedt. Men det var ingen spikrak karriär som väntade: antagningskraven till Handelshögskolan var hårda, det var svårt att få praktik – det fanns ju nästan inga revisionsbyråer vid den här tiden.
Kreugerkraschen öppnade dock en ny era. För att säkra sitt oberoende bröt sig Oskar Sillén loss från ab Industribyrån, som ägdes av Industriförbundet, och bildade tillsammans med tre kollegor byrån STEO.
– Kreugerkraschen ledde till att revisorsbranschen flyttade fram sina positioner. 1944 års aktiebolagslag, som stadgar att börsbolag ska granskas av auktoriserade revisorer, var också en direkt konsekvens av Kreugerkraschen. Det var också en framgång att titlarna auktoriserad revisor och godkänd granskningsman därefter blev förbehållna de revisorer som auktoriserats eller godkänts av en handelskammare.
Nästa brytpunkt för branschen var på 1970-talet när staten tog över ansvaret för professionen. Fram till dess hade den skötts av handelskamrarna, som samordnades i Centrala revisorsnämnden. Men klagomål hade förekommit bland annat om att kraven var olika i olika län. Dessutom, menar Eva Wallerstedt, var det förmodligen ett ”politiskt läge” att öka statens kontroll och tillsyn över legitimeringen.
I slutet av 1970-talet kom Brottsförebyggande rådet, BRÅ, med en utredning om hur man skulle bekämpa ekonomisk brottslighet. Enligt den numera klassiska utredningen förekom merparten av den ekonomiska brottsligheten i små och medelstora företag. Detta blev upptakten till att Sverige 1983 införde den omfattande revisionsplikt som nu håller på att avskaffas.
– Du kan ju tänka dig vad det betydde för revisorerna och byråerna. De växte enormt och man kan säga att lagstiftaren åter stärkte kårens ställning, säger Eva Wallerstedt.
De eviga frågorna
1973 publicerade far en framtidsutredning. Mycket av det som står där kunde vara saxat ur det gångna årets Balans: oberoendefrågan, undermålig utbildning, rekryteringen av framtidens medarbetare och så vidare. Eva Wallerstedt menar att detta är så kallade eviga frågor. För henne är det särskilt två frågor som har varit ständigt aktuella: oberoende och utbildning.
Tror du att de kommer att vara lika viktiga under de kommande 100 åren?
– Ja, oberoendefrågan tror jag alltid kommer att stå i fokus. Det finns ingen utomstående som har så god inblick i ett företags interna liv som en revisor. Därför är de så lämpliga som konsulter, men det innebär också ett dilemma som revisorn måste klara av att hantera.
Rakel Lennartsson