Redovisningsdebatten har tystnat. Under fem år som ledamot i juryn för Carl Henrik Witts pris för bästa artikel i Balans, kan jag konstatera att utredande artiklar som behandlar redovisningsproblem i börsbolag är en bristvara. Det är svårbegripligt, eftersom behovet av att diskutera redovisningsproblem i börsbolagen aldrig varit större.
Ta redovisningen av goodwill som exempel. Under två år med katastrofal affärsutveckling har nedskrivningarna av goodwill varit försumbara. Detta har slagits fast av Björn Gauffin och Sven-Arne Nilsson, som i god Balansanda kartlagt utvecklingen i samtliga börsbolag de tre senaste åren.
Eller ta redovisningen av immateriella tillgångar i samband med företagsförvärv. Den varierar stort i börsbolagen, vilket samma duo slagit fast. Det tyder på att få har en klar bild av vad redovisningen bör beskriva eller varför dessa poster redovisas över huvud taget. Eftersom posterna skrivs av blir detta extra allvarligt på grund av den löpande resultateffekten.
Lika uppseendeväckande är den sammanslagning som görs av goodwill i nyköpta och gamla dotterbolag, vilket resulterar i att resultat i de ”gamla” dotterbolagen med låga goodwillvärden får kompensera nedskrivningsbehov i de nyköpta bolagen. Detta ämne behandlades senast av professor emeritus Sven-Erik Johansson i en kritisk artikel för tre år sedan. Sedan dess har ingen berört ämnet, trots rekordstora företagsförvärv.
Även redovisningen av avvecklade verksamheter varierar stort. Det har jag själv kunnat slå fast i mina utredningar av börsbolagen. I två företag har en vanlig nedläggning av en fabrik redovisats som avvecklad. I ytterligare ett bolag redovisas köp och försäljningar av franchisetagares butiker som avvecklad verksamhet. Som parallell kan nämnas att H&M lägger ner ett femtiotal butiker varje år, i rörelseresultatet. Ytterligare ett bolag har i tre års tid redovisat ett förlustbringande dotterbolag som avvecklat, eftersom syftet var att sälja det. Synd bara att ingen hittills velat köpa det.
Marginella nedskrivningar av fastighetsbolagens förvaltningsfastigheter är en annan uppseendeväckande trend under den senaste krisen. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom 70–80 procent av fastighetsbolagens resultat bestod av uppskrivningar under de goda åren. Kan inte fastigheter falla i värde?
Aldrig tidigare har behovet av att diskutera redovisning i börsbolag varit större. IASB:s rikhaltiga standarder lämnar fler frågor än svar, vilket också är meningen. Detaljerna är tänkta att fastställas av företagen själva, i samspel och under debatt med revisorer, placerare och andra intressenter. Med undantag av debattörerna som nämndes ovan, liksom Rolf Rundfelt och Jan Marton från Linköpings respektive Göteborgs universitet, är inslaget här i Balans av redovisningsdebatt kring börsbolagen marginellt.
Annat var det under åttio- och nittiotalet. Då var framstående revisorer som Per VA Hanner, Bo Fridman, Hans Edenhammar och många fler, stående inslag i Balans. Då var debatten livlig och givande. En positiv sidoeffekt var att universitet och högskolor hade en rikhaltig flora av artiklar att använda i undervisningen. Det finns inte i dag.
Uppskattningsvis har de fyra stora revisionsbyråerna ett hundratal IFRS-experter anställda. Merparten av arbetstiden går åt att fundera på hur olika redovisningsproblem ska hanteras. Av allt detta tankearbete kommer nästan ingenting ut till omvärlden. Redovisningsdebatten förs numera ”internt”. Samspelet sker hellre med IFRS-experter i London, än med andra aktörer i Sverige. Målet sägs vara att få en internationell harmonisering.
Jag har bevakat börsbolag i nära tjugo år, liksom deras redovisningar. Vi har en fantastisk öppenhet jämfört med de flesta andra europeiska länder, liksom utmärkta årsredovisningar och delårsrapporter. Det har vi inte fått gratis. Det har kommit genom en interaktion mellan företag, revisorer och placerare. Om vi inte har en ”svenska redovisningsdebatt kommer detta försprång att försvinna. Denna argumentation kallas dock för att förorda ”särsvenska lösningar” och är ungefär lika omtyckt som att förorda höjda importtullar.
Ingen i Sverige tjänar på att svåra och viktiga redovisningsfrågor i svenska börsbolag diskuteras i lyckta rum i London. Dessutom är det inte troligt att personer utan erfarenhet och kunnande om vare sig svenska institutionella förhållanden eller svenska börsbolag, kan komma fram till lösningar som är bättre anpassade till företagets affärsverksamhet, än vi själva. Så därför undrar jag varför deltar inte några av storbyråernas IFRS-experter i den svenska redovisningsdebatten här i Balans?
Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF).
peter.malmqvist@eqr.se