”Därefter började tidningarna ringa, alla ville veta hur vi hade tänkt och hur vi fått idén. Räkna och ta hjälp av varandra, svarade jag.”
Jag heter Lina Thomsgård och jag räknar. Inte som revisor, matematiker eller ekonom, utan som inititivtagare till ett projekt som tack vare tusentals människors hjälp och räknande håller på att förändra samhällets orättvisa strukturer i grunden.
När jag gick i skolan sa min fröken så här: Vilken duktig kille kan hjälpa fröken att koppla in overheadapparaten? Och sen: Vilken gullig tjej vill rita fina sommarblommor på tavlan? Jag var ganska lång, rätt stark och älskade elektronik men stod gulligt där och målade fula sommarliljor på rasten. Hon bad aldrig mig att koppla in någonting. Patrik däremot, som ritade superfint, fick aldrig måla några blommor på tavlan, men han fick ganska ofta hjälpa till att bära apparater på sina små armar.
I dag vet vi ju att det där är dumt. Löjligt. Vem som vill rita eller bära tungt ska inte begränsas av vilket kön man har. Den som är bäst lämpad ska väl göra det?
Vi vet att det är dumt och löjligt men ändå ser det likadant ut i dag, på tv, i tidningar, ja överallt. Det vet alla vi som räknar. Experterna är farbröder i kostym, såvida det inte handlar om barn och omsorg, för då är de kvinnor. På sportsidorna föreställer 90 procent av bilderna killar. Överallt samma budskap som säger: Du är kvinna, du bör göra sådant här och inte sådant där. Du är man, därför borde du göra det här och dessutom tjäna lite mer (och här gör det nästan ont att räkna). Och du som har mörkt hår och bryter på ett annat språk – du borde nog hålla dig ända där borta.
Om man frågar ansvariga varför det ser ut så här, vilket jag har haft möjligheten att göra i mitt jobb som pr-konsult med åtskilliga uppdrag på tidningar, tv, radio och galor – så har svaret alltid varit detsamma: ”Vi vill verkligen ha andra också, men vi hittar dem inte, de finns inte”. Som om det är för bökigt att anstränga sig, som om det är enklast och säkrast att låta allt vara som det alltid varit. Vi ringer Göran igen.
En morgon för exakt nio månader sedan vaknade jag med en lysande idé. Helgen innan hade jag varit ute på en nattklubb och frågat bokaren varför de aldrig någonsin hade några dj:s som var tjejer. ”Det vore ju kul men det finns inga” hade han svarat. Jag har spelat skivor i fem år och känner massvis med duktiga dj:s som inte är killar. Jag kunde ju hjälpa honom och tipsa om bra folk? Några timmar senare lanserade jag Rättviseförmedlingen.
”Rättviseförmedlingen hjälper alla er som vill men inte själva kan hitta alternativ till era tv-program, klubbar, debatter, projekt, intervjuer och paneler. Vi vet att dom finns” skrev jag på den nystartade Facebooksidan. Sen gick jag och tog mig en kopp te. När jag kom tillbaka var vi 200 personer i gruppen. 200 personer som ville hjälpa mig att bryta upp de här föreställningarna om vem som passar för vad, och hitta alternativ.
Vi började med att efterlysa dj:s som inte var snubbar. Alla 200 medlemmar i facebookgruppen hjälptes åt att leta och var och en lämnade tips på folk de kände till, några lämnade flera stycken. På en halvdag hade vi 130 namn, som vi samlade i en lång fin lista att skicka till alla nattklubbsbokare som behövde hjälp. Ingen skulle längre kunna skylla på att de inte finns. Därefter hjälpte vi ett museum som hade barntimma med färg och form, men som bara fått ansökningar från kvinnor, att hitta män som ville vara med och hålla i någon timme då och då.
I takt med att vi blev fler rättviseförmedlare i gruppen började efterlysningarna strömma in; radioprogram, tidningar, myndigheter och museer började en efter en att se på sig själva och räkna. De såg skevheter de tidigare varit blinda för, och vilken kompetens de därigenom varje dag gått miste om. Hur de riskerade att befästa gamla fördomar i stället för att motbevisa dem. Dessutom insåg de hur mycket roligare och mer intressant det blev med nya röster, nya ansikten – sådana de kanske inte själva hade i sina nätverk. Forskare, fakirer, producenter, regissörer, fotografer, programmerare, bodybuilders – min mejlbox blev överfull av efterlysningar. Därefter började tidningarna ringa, alla ville veta hur vi hade tänkt och hur vi fått idén. ”Räkna och ta hjälp av varandra”, svarade jag.
I dag är vi nästan 18.000 personer som är med i Rättviseförmedlingen, och vi blir fler varje dag. I vår startar vi i London och New York. Varje dag räknar vi och blottlägger skevheter, och hjälper alldeles gratis till med att hitta folk som bryter normen. För att visa dem som växer upp i dag att det inte spelar någon roll om du är kille eller tjej, om din svenska är klingande eller inte. Du kan göra det du vill ändå. Och om du tror att vi redan är där; glöm inte att räkna.
Lina Thomsgård är pr-konsult och initiativtagare till jämställdhetsprojektet Rättviseförmedlingen.