När advokaten fattar pennan för att skapa en struktur kring ett förvärv som sker på ”kassa och skuldfri basis” ställs han eller hon inför en rad utmaningar. Genom ett nära samarbete mellan finansiella och legala rådgivare blir frågorna advokaten ställs inför lättare att hantera. I en artikel i två delar skriver Malcolm Wiberg om förvärv av aktier på kassa och skuldfri basis. Del två publiceras i nästa nummer av Balans.
Förr överläts aktier ofta till fast pris. Det var inte heller ovanligt att aktier och pengar bytte händer samma dag som aktieöverlåtelseavtalet skrevs på. Numera är det snarare regel än undantag att det går en period mellan att aktieöverlåtelseavtalet skrivs på (”signing”) och att själva transaktionen genomförs och köpeskillingen betalas (”closing”). Under denna tid fortsätter det bolag som är föremål för överlåtelse (”målbolaget”) att bedriva sin verksamhet. Målbolaget gör vinst eller förlust, fordringar betalas, skulder tillkommer och investeringar genomförs etcetera. Det enda en köpare därmed kan vara riktigt säker på är att det bolag som köptes vid signing kommer se finansiellt annorlunda ut vid closing. För att hantera de finansiella förändringarna mellan signing och closing har ett antal mekanismer utvecklats för hur köpeskillingen ska fastställas.
En mekanik som används för att fastställa köpeskillingen är att man utgår från målbolagets eget kapital. Vid signing betalar köparen en preliminär köpeskilling som relateras till målbolagets eget kapital vid samma tidpunkt. Den slutliga köpeskillingen beräknas sedan utifrån förändringar i det egna kapitalet mellan signing och closing. Har det egna kapitalet ökat stiger köpeskillingen och tvärtom om det egna kapitalet minskat. Ibland får förändringar i det egna kapitalet slå igenom krona för krona på köpeskillingen under det att i andra fall det egna kapitalet kan flukturera upp och ner inom vissa intervaller, med vissa procent eller med vissa belopp utan att justering sker.
”Cash free and debt free basis”
Som ett alternativ till att använda det egna kapitalet som avstämningspost har det kommit att bli allt vanligare att bolag köps på så kallad ”cash free and debt free basis”, vilket fritt översatt till svenska brukar bli på ”kassa och skuldfri basis”. Tanken med denna modell är att priset ska fastställas utifrån samma principer som gäller vid en rörelseöverlåtelse. Vid en rörelseöverlåtelse tar köparen typiskt sett endast över verksamheten och de tillgångar som hör till den, under det att kassa och skulder lämnas kvar hos säljaren.
Tekniken då köpeskillingen beräknas på ”kassa och skuldfri basis” är vanligtvis att parterna först kommer överens om ett pris för verksamheten exklusive kassa och skulder (”budpriset”). Budpriset justeras sedan genom att ett belopp motsvarande målbolagets ”kassa” läggs till under det att ett belopp motsvarande målbolagets ”skulder” dras av. Köpeskillingen kommer därvid att motsvara summan av budpriset (+) ”kassan” (-) ”skulderna”.
Eftersom vare sig ”kassan” eller ”skulderna” till belopp är kända före closing uppskattas dessa belopp ofta och en preliminär köpeskilling räknas fram. När storleken på ”kassa” och ”skuld” per closing har stämts av fastställs den slutliga köpeskillingen. I det följande upprätthålls inte distinktionen mellan preliminär och slutlig köpeskilling, utan dessa benämns gemensamt ”köpeskillingen”.
I den bästa av världar fungerar denna modell utmärkt. Budpriset är konstant och påverkas inte av förändringar i verksamheten mellan signing och closing, utan dessa tas om hand inom ramen för justeringarna av ”kassan” och ”skulderna”.
Det finns dock ett problem med modellen. Det saknas nämligen en allmängiltig formel för hur ”kassa” och ”skulder” – och därmed även köpeskillingen – ska beräknas. Det blir i stället upp till den enskilde advokaten att bygga en struktur för hur regleringen ska ske. Detta ställer stora krav på såväl den avtalsskrivande advokatens ekonomiska kompetens och förståelse för målbolagets ekonomiska struktur och verksamhet, såväl som på samarbetet mellan de legala och finansiella rådgivarna. Utmaningen bottnar i att det inte som med ”eget kapital” finns några vedertagna definitioner av ”kassa” och ”skuld” samt att till skillnad mot ”eget kapital” varken ”kassa” eller ”skuld” är mått utan endast begrepp. Målbolagets eget kapital är visserligen också ett begrepp, men ett begrepp som är väl definierat och som i slutändan också är ett kvantitativt mått bestående av summan av målbolagets egna bundna kapital och dess fria egna kapital.
Syftet med denna artikel är att peka på några av de utmaningar advokaten ställs inför då han eller hon fattar pennan för att skapa en struktur kring ett förvärv som sker på ”kassa och skuldfri basis”.
”Kassa” och ”skuld”
Begreppen ”kassa” och ”skuld” är som Hasse Alfredssons ”Pastor Janssons slutsatser om livet” – tomma och innehållslösa till dess man fyller dem med något! Problemet med detta är att olika discipliner fyller dem på olika sätt. Ekonomer ger begreppen en viss innebörd medan jurister ger dem en annan. I ett aktieöverlåtelseavtal duger det inte att det finns olika uppfattningar om hur vissa begrepp ska tolkas. Här måste begreppen vara enhetliga och otvetydiga eftersom de ska ligga till grund för beräkning av en köpeskilling. Av avgörande betydelse är därför att de legala och finansiella rådgivare som ska skriva aktieöverlåtelseavtalet blir överens om hur begreppen ”kassa” respektive ”skuld” ska definieras i det enskilda fallet och hur strukturen ska byggas för att bäst möta parternas överenskommelse.
Begreppet ”kassa”
Eftersom det vare sig finns ett finansiellt eller juridiskt begrepp som korresponderar mot begreppet ”kassa” i den aktuella köpeskillingsformeln måste de avtalsskrivande parterna själva ringa in vilka tillgångar som ska ingå i begreppet.
Ett bolags tillgångar delas i balansräkning upp i omsättningstillgångar och anläggningstillgångar. Omsättningstillgångar är sådana tillgångar som (a) förväntas bli realiserade inom företagets normala verksamhetscykel (varmed avses den tid som går från det att inköpt material omvandlats till likvider) (b) innehas tillfälligt och som förväntas bli realiserade inom tolv månader och (c) utgörs av likvida medel som kan användas utan restriktioner. Övriga tillgångar är anläggningstillgångar. Med detta är uppdelningen exklusiv. Några andra tillgångar än omsättnings- och anläggningstillgångar finns inte.
Med ovanstående definition står ”kassan” uppenbarligen att finna bland omsättningstillgångarna. I detta tillgångsslag ingår varulager, förutbetalda kostnader, kortfristiga placeringar, kundfordringar samt kassa och bank. Redan vid en snabb blick på definitionen kan dock konstateras att den inte ger någon vidare vägledning för hur begreppet ”kassa” ska avgränsas i aktieöverlåtelseavtalet. Klart torde väl i och för sig vara att ”kassa och bank” ska ingå. Med bokföringstekniska termer innebär ”kassa och bank” normalt sett likvida medel som står till målbolagets förfogande på post- eller bankkonto jämte handkassa. Ett till synes enkelt begrepp att hantera. Tyvärr blir det mer komplext när man synar det i sömmarna. Låt oss ta ett visserligen teoretiskt, men illustrativt exempel. Säg till exempel att målbolaget får en stor inbetalning som bokförs på closing men valuteras först dagen efter. Som bokfört belopp ingår det på closing i begreppet ”kassa och bank” med åtföljande effekt på köpeskillingen. Säg nu i stället att inbetalningen bokförs dag två då beloppet är disponibelt, det vill säga dagen efter closing. I det fallet är beloppet fortfarande en kundfordran på closing trots att beloppet i och för sig bokats på bankkontot. Motsvarande situation kan man tänka sig vid betalning med checkar i annan valuta än svenska kronor.
Redan vid begreppet ”kassa och bank” stöter alltså de avtalsskrivande parterna på bekymmer, och måste själva kliva in och med knivskarp precision reglera vad som ska respektive inte ska ingå i ”kassa och bank”.
Hur är det då vidare med varulager, kortfristiga placeringar och kundfordringar? Om vi utgår från att målbolaget värderats med utgångspunkt från samma principer som vid en rörelseöverlåtelse kan knappast parternas avsikt vara att vare sig förändringar i varulagret eller förutbetalda kostnader i och för sig ska påverka ”kassan”. Närmare är det väl i så fall att tro att de kundfordringar som förändringarna av varulagret resulterat i ska behandlas som del av ”kassan”. Inte heller dessa poster ingår dock normalt sett i ”kassan”. Fordringarna övergår inte till ”kassan” förrän de realiserats och bolaget fått betalt. Först när så skett och de likvider som inflyter placerats på så sätt att de antingen utgörs av likvider enligt punkt (c) ovan eller placerats så att placeringen kan förväntas blir realiserad inom tolv månader enligt (b) ovan kan de anses utgöra likvida medel på så sätt att de ska ingå i ”kassan”.
I enlighet med ovanstående resonemang skulle därmed definitionen av begreppet ”kassa” omfatta kassa och bank jämte kortfristiga placeringar.
De avtalsskrivande parterna kan sammanfattningsvis finna ett visst stöd i de redovisningsmässiga definitionerna, men den kontraktuella definitionen av ”kassan” som sedermera ska flyta in i aktieöverlåtelseavtalet som grund för beräkning av köpeskillingen, måste som konstaterats avgränsas av avtalsförfattaren utifrån parternas intentioner.
”Skulder”
När ”kassan” definierats måste motsvarande analys göras av balansräkningens skuldsida för att ta fram den korresponderande definitionen av ”skulder”.
På skuldsidan motsvaras omsättningstillgångarna av kortfristiga skulder, under det att anläggningstillgångarna svarar mot långfristiga skulder. Avgränsningen av vilka kortfristiga skulder som ska, respektive inte ska avräknas mot ”kassan” är inte heller helt oproblematisk, om än mindre bekymmersam än bestämningen av ”kassa”.
Med kortfristiga skulder avses vanligtvis (a) skulder som förväntas bli betalda inom det normala förloppet av målbolagets verksamhetscykel, och (b) skulder som förfaller till betalning inom tolv månader. Övriga skulder klassificeras som långfristiga. Bland de kortfristiga skulderna ingår således alla skulder som är relaterade till målbolagets verksamhetscykel, såsom leverantörsskulder, upplupna personalkostnader och andra rörelsekostnader (oavsett om de förfaller till betalning senare än tolv månader) samt räntebärande skulder som förfaller till betalning inom tolv månader, checkräkningskrediter, obetalda utdelningar och inkomstskatter. Även vissa skulder under långsiktiga låneavtal kan komma att betraktas som kortfristiga om (a) skulden förfaller till betalning vid anfordran om vissa villkor rörande låntagarens finansiella ställning inte uppfylls (så kallad covenants), och (b) villkoren inte är uppfyllda och långivaren inte gått med på att avstå från att kräva betalning.
Med utgångspunkt från att målbolaget värderats enligt samma principer som vid en rörelseöverlåtelse bör skulderna under (a) ovan, det vill säga leverantörsskulder, upplupna personalkostnader och andra rörelsekostnader inte ingå i avräkningen mot ”kassan” under det att det motsatta gäller för räntebärande skulder, checkräkningskrediter, obetalda utdelningar och inkomstskatter. Härutöver ska även målbolagets långfristiga skulder ingå i avräkningen mot kassan.
En särskild fråga på skuldsidan som kan vara värd att titta närmare på är bolagsskatt. Låt oss anta att målbolaget bedriver konsultverksamhet. Per juli har normalt sett ett konsultbolag inget resultat eftersom det mesta skapas på hösten. Innebär det att målbolaget vid ett förvärv per 1 augusti inte ska ha någon preliminär bolagsskatt uppbokad/inbetald, eller ska det vara tvärtom? Om så, det vill säga att bolagsskatten ska vara inbetald, hur ska den då hanteras? Eftersom målbolaget inte har något resultat så borde det naturliga vara att den inbetalda bolagsskatten tas upp som en finansiell fordran som gottskrivs säljaren. Något allmängiltigt svar finns inte utan det är upp till de avtals skrivande att ta ställning till frågan.
I enlighet med ovanstående resonemang skulle därmed definitionen av begreppet ”skuld” omfatta räntebärande kortfristiga skulder, checkräkningskrediter, obetalda utdelningar, inkomstskatter, långfristiga skulder samt i vissa fall även andra åtaganden som kan komma att generera kassautflöde (till exempel pensioner, omstruktureringsreserver, avgångsvederlag, tvister med mera).
Koncerninterna skulder
Ska målbolaget brytas ut från en koncern och säljas separat finns det ofta ett skuld och fordringsförhållande mellan å ena sidan målbolaget och å andra sidan övriga koncernbolag. Detta förhållande hanteras ofta separat och vid sidan av regleringen av köpeskillingen. Vanligtvis kommer parterna överens om att alla räntebärande skulder mellan målbolaget och övriga koncernbolag (”koncernskulder”) ska regleras före closing, under det att rörelserelaterade skulder såsom leverantörsskulder får ligga kvar och betalas som del i målbolagets löpande verksamhet.
För det fall koncernskulderna inte reglerats före closing bör aktieöverlåtelseavtalet innehålla en bestämmelse genom vilken (a) nettot mellan målbolagets koncernskulder och koncernfordring dras från eller läggs till köpeskillingen samt (b) köparen och säljaren förbinder sig att tillse att koncernskulderna regleras. Tanken med detta är inte att koncernskulder i sig ska påverka köpeskillingen, utan endast att köpeskillingen ska användas som en regleringsmekanism. För köpare och säljare ska penningflödet vara neutralt.
Del 2 av artikeln kommer i nästa nummer av Balans.
Malcolm Wiberg är delägare och ansvarig för Corporate Finance på Advokatfirman Lindahl i Stockholm.