Redovisningen av koncerngoodwill och ”övriga immateriella tillgångar” har skapat en kostsam redovisningsteknik, som därtill är obegriplig för användare. Med relativt enkla grepp skulle redovisningen kunna ge betydligt mer användbar information.
I min förra krönika i Balans (nr 4/2010) analyserades hur goodwillposten i ett tjugotal börsbolag påverkat kursutvecklingen 2007–2008. Slutsatsen var att ett stort goodwillvärde inte, isolerat, pressade börskursen. Däremot, parallellt med ett vinstfall blev kursraset markant. Riktigt dramatiskt blev det i bolag som var tvunget att genomföra en nyemission. Då fick goodwillvärdet plötsligt en negativ ”kassaflödeseffekt”.
Ett sätt att ge placerare en tidig signal om ett stort goodwillvärde, är att belasta resultaträkningen med avskrivningar på goodwill. Allt annat lika, kommer avskrivningarna att reducera vinsten och fä bolaget att se högre värderat ut, p/e-talet kommer att bli högre. Detta högre p/e-tal signalerar att företaget är mer riskfyllt än andra bolag och att negativa resultatavvikelser kan ge markanta kursfall.
Tyvärr är jag ganska ensam i analytikerkåren om att förorda goodwillavskrivningar. När IASB:s goodwillredovisning infördes 2005 var många analytiker mycket negativa till att goodwillavskrivningarna ersattes med avskrivningar på identifierbara immateriella tillgångar. Hur företagen kommer fram till dessa immateriella poster är fortfarande en gåta. Det mesta framstår tyvärr som gissningar, vilket gör att de avskrivningar som framkommer blir gissningar. Användare begär därför ofta uppgift om dessa från företaget, i syfte att rensa bort dem från resultatet.
Det ligger i både producenter och användares intresse att denna redovisning blir mer begriplig och objektiv. Det vore lämpligare om goodwillberäkningen i det köpta bolaget utgick ifrån en långsiktig börsvärdering av eget/sysselsatt kapital. Granskar vi värderingen av börsbolagens egna kapital under 1996–2009 (se diagram) kan konstateras att relationen pendlar mellan 1,5 till 3,3 gånger (undantaget IT-bubblan). Genomsnittet för hela perioden är 2,6 gånger.
När vi upprättar förvärvsanalysen utgår emellertid dagens beräkningar från bokfört värde av eget kapital, vilket skulle indikera en normalvärdering på 1,0 gånger eget kapital. Bevisligen är det för lågt. Därtill finns det stora skillnader i värdering mellan sektorer, liksom mellan olika bolag inom samma sektor. Exempelvis värderas i dag sjukvårdsrelaterade företag på Stockholmsbörsen till i genomsnitt 3,5 gånger eget kapital, medan banker och basindustri ligger på 1,2 gånger. Konsumentvaruföretag värderas till 2,6 gånger i genomsnitt, medan exempelvis H&M värderas till 9 gånger eget kapital. Värderingen av sektorerna är relativt stabila, men IT-sektorns berg- och dalbana, liksom sjukvårdssektorns successiva nedvärdering de senaste femton åren, är exempel på hur den långsiktiga värderingen kan förändras.
En förvärvsanalys borde utgå från att man fastställer denna normalvärdering av företagets egna kapital. Även om det förvärvade bolaget inte är börsnoterat skulle en jämförelse kunna göras med likartade bolag på börsen. Goodwill skulle då bli skillnaden mellan bokfört eget kapital och denna normalvärdering, medan det som köparen betalar utöver normalvärderingen blir ”övriga immateriella tillgångar”. De sistnämnda skulle skrivas av över en normal konjunkturcykel. Denna metod skulle ge användare bra information om värderingen av det köpta företaget i relation till den långsiktiga värderingen av liknande bolag på börsen. Det skulle också vara objektiv och begriplig information, som därtill speglar en välkänd verklighet för användarna.
Även nedskrivningstester skulle bli lättare att hantera. Värderingen av goodwillposten skulle kunna följa den långsiktiga värderingen av eget kapital för liknande bolag på börsen. Om dessa börsbolag får en långsiktig nedvärdering, skulle också koncernens bolag drabbas av nedskrivning. Om koncernbolagets lönsamhet avviker från börsbolagens, positivt eller negativt, skulle detta vägas in i nedskrivningstestet.
I förhållande till den information som i dag presenteras kring nedskrivningstester, skulle ovanstående faktorer vara begripliga och användbara. Den information som i dag presenteras handlar mest om prognostiserade vinstsiffror, avkastningskrav och prognosperioder för så kallade kassaflödesvärderingsmodeller. Det är helt oanvändbar information, eftersom kassaflödesmodeller kan användas för att motivera nästan vilket värde som helst. Synkroniserade justeringar av avkastningskrav och rörelsemarginaler kan lätt få ett kassaflödesbaserat värde att pendla mellan faktor 1 och 3, vilket gör dem nära nog oanvändbara.
De helt försumbara nedskrivningar som gjorts under 2008 och 2009 i Stockholmsbörsens bolag understryker bara hur meningslöst det är att använda kassaflödesmodeller som grund för redovisningen. I ett läge då värderingen av eget kapital på Stockholmsbörsen rasade från 3,3 till 1,5 gånger, visade kassaflödesmodellerna att börsbolagens goodwillvärden i själva verket var opåverkade. Bara den som aldrig har jobbat praktiskt med dessa modeller kan tro att detta värde beskriver någon sorts verklighet.
Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF).
peter.malmqvlst@eqr.se