Regeringsrätten har kommit med ett beslut i målet Diligentia, det första mål på länge som berör prissättning på koncerninterna lån. Huvudfrågan är om själva ägandet av ett dotterbolag är detsamma som att dotterbolaget ställer säkerhet för lånet.

Frågan kan tyckas kontroversiell då huvudprincipen för internprissättning är att priser mellan koncernbolag ska sättas som om bolagen varit fristående och koncerntillhörigheten därför inte ska spela någon roll. Trots detta har både Skatteverket och samtliga rättsinstanser ansett att ägarrollen i sig minskar kreditrisken och därmed den ränta som ska tas ut.

Livförsäkringsföretaget Skandia

Liv blev under år 2000 ensam ägare till fastighetsbolaget Diligentia AB. Vid förvärvet var fastighetsinvesteringarna i Diligentia till större delen finansierade med externa lån och räntesatsen på lånen var i snitt 4,5 procent.

Efter förvärvet genomförde Skandia Liv omstruktureringar av försäkringskoncernens fastighetsinnhav vilket resulterade i att fastighetsinvesteringarna i Diligentia nära nog tredubblades. Skandia Liv löste i samband med omstruktureringen samtliga externa län i Diligentia och ersatte dem med interna lån. Räntan sattes till 9,5 procent och Diligentia ställde inga formella säkerheter för lånen.

Skatteverket ifrågasatte den höga räntan och ansåg att den översteg marknadsmässig ränta. Överräntan var att se som förtäckt utdelning, vilket Diligentia inte fick avdrag för. Skatteverket påförde även skattetillägg.

Det är en vedertagen princip att en marknadsmässig räntesats måste baseras på en kreditvärdighetsanalys. Kreditvärdig-hetsanalysen utgår bland annat från det lånande bolagets prognostiserade kassaflöde, soliditet, tillgångsmassa, säkerheter med mera. Skatteverket gjorde dock ingen analys av Diligentias kreditvärdighet. Hänsyn togs inte heller till att bolagets soliditet sjunkit med ungefär två tredjedelar efter omstruktureringen. I stället ansåg Skatteverket att Diligentias kreditvärdighet borde vara likvärdig med Skandia Livs.

Diligentia hade som sagt inte ställt någon formell säkerhet för lånet från Skandia Liv. Skatteverket ansåg dock att Skandia Liv, genom sitt ägande, hade obegränsad insyn och kontroll över Diligentia och därmed kunde disponera över eventuella pantbrev. Detta ansåg Skatteverket hade minskat kreditrisken för Skandia Liv och ersatt behovet av säkerheter. Skatteverket jämställde därför lånet med ett lån mot säkerhet.

Regeringsrätten följde Skatteverkets och underinstansernas linje och förklarade att det i en lånesituation mellan moder- och dotterbolag gäller andra förutsättningar än för en extern långivare. Moderbolaget har kontroll över dotterbolaget och kan också vid behov stötta det, finansiellt eller på annat sätt. Lån från moderbolag till dotterbolag har alltså särdrag som påverkar kreditrisken och därmed kan räntesatsen på interna lån inte utan vidare anses uppgå till samma som på ett liknande externt lån.

Det framkommer flera olika bud under processens gång på vad en marknadsmässig ränta skulle kunna vara.

Länsrätten ansåg att en marknadsmässig räntesats kunde vara 6,5 procent och detta godtogs även av Regeringsrätten. Denna var baserad på en riskfri ränta, som väl stämmer överrens med räntesatser på tioåriga statsobligationer vid tidpunkten för lånet, med påslag av en riskmarginal om cirka 0,5 procent som även Skatteverket använde i sin beräkning av en marknadsmässig räntesats.

Då Regeringsrätten valt att inte kommentera Diligentias kreditvärdighet eller hur en godtagbar kreditvärdighets-analys ska göras, ger domen ingen vägledning i detta hänseende.

Vad gäller domstolarnas argumentation kring att ägandet ersätter behovet av säkerhet, ska det sannolikt tolkas som att det inte är nödvändigt att ta ut någon säkerhet när man redan äger samtliga aktier i bolaget och bolaget saknar externa långivare. Således blir slutsatsen att ett externt in-blancolån inte kan jämföras med ett in-blancolån från ett moderbolag.

Att ett försäkringsbolag äger en fastighetskoncern kan inte anses vara något ”normalfall”. Det gör att Diligentia-målet därför får anses vara av relativt unik karaktär. Av denna anledning bör man förmodligen heller inte inte dra alltför långtgående och generaliserande slutsatser av Regeringsrättens beslut.

Däremot kan det efter beslutet anses troligt att Skatteverket nu i än högre grad än tidigare kommer att granska och ifrågasätta räntesatser på koncerninterna lån. Den väsentliga frågan att räntenivån ökar i takt med belåningsgraden och risken i lånet behandlas överhuvudtaget inte alls i domen. Detta gör att fortsatt osäkerhet gäller kring hur man utifrån ett svenskt skatteperspektiv ska fastställa vad som är en marknadsmässig ränta.

Andreas Bernath

är skattekonsult hos Deloitte och representerar i detta nummer Fars skattesektion.

andreas.bernath@deloitte.se