Mot bakgrund av finanskrisen har frågan om bankernas kapitalbas och kapitaltäckningskrav kommit i fokus. I denna artikel presenterar Håkan Frelander, Handelsbanken, en kortfattad beskrivning av Basel II och dess påverkan för kapitaltäckningskostnaden i banksystemet, en kostnad som i sin tur påverkar priset i form av den ränta som en kredittagare betalar.
Frågan om risker i banksystemet och hur dessa risker ska hanteras är något som engagerar många – politiker, ekonomer med flera. Hur kommer världsekonomin och den privata ekonomin att påverkas? Utgångspunkten för de krav på regelverksförändringar som pågår är huvudsakligen en vilja att säkerställa ett stabilt banksystem, nationellt och globalt. Samtidigt finns det en rad regelverk, såväl befintliga som föreslagna som handlar om allt från kreditrisker till likviditetsrisker. Samtliga förändringar som nu diskuteras leder till att bankerna måste hålla mer eget kapital, vilket kommer att medföra att prislappen för en kredit ökar. Inte bara på grund av att mer kapital måste hållas av bankerna, vilket medför högre kostnader, utan också för att priset för att få tillgång till mer kapital ökar.
De regler som går under beteckningen Basel II började införas innan finanskrisen slog till. Men de har inte varit i kraft tillräckligt länge för att ha bidragit till krisen. Regelverket är dock en komponent i de olika faktorer som påverkar kostnaden för en kredit. En fråga är hur fördelningen av denna kostnad sker mellan olika kunder?
Staten ställer krav på att bankerna har ett visst eget kapital i förhållande till den risknivå de har. Detta regleras i lag. Grunden för såväl den nationella lagstiftningen som EU-lagstiftningen återfinns i de internationella regler som tas fram via Baselkommittén {the Basel Committee on Banking Supervision, inom ramen för BIS, Bank for International settlements även benämnt Centralbankernas bank), därav namnet Basel 11. Tvåan står för att det även tidigare har funnits ett regelverk kring kapitaltäckningskrav (Basel 1 från 1988).
Basel II bygger på en struktur med tre pelare
I pelare ett fastställs generella regler för att beräkna kredit- och marknadsrisker samt operativa risker för att bestämma en banks riskviktade tillgångar. Beroende på den enskilda bankens förmåga kan tillstånd erhållas att beräkna tillgångarnas riskvikt enligt internt framtagna modeller. Reglerna fastställer också ett lägsta kapitalkrav för banker. Detta kapitalkrav får inte understiga åtta procent av de riskviktade tillgångarna. Pelare två fastställer ett ramverk för hur regelverket ska övervakas, såväl internt inom banken som från tillsynsmyndighetens sida. Den tredje pelaren handlar om de krav på öppenhet och information till marknadens olika aktörer som banken måste uppfylla. Syftet är att tydliggöra för externa intressenter hur bankens kapitalbehov beräknas och hur processerna kring detta ser ut.
2007 infördes det nya regelverket för kapitaltäckning, Basel 11. Skillnaden mellan det tidigare och det nya regelverket är framför allt att risken för att bankens kredittagare misslyckas med att fullfölja sina åtaganden lyfts fram. Basel 11 kräver mer eget kapital för en bank om den lånar ut pengar till en kund med högre risk för att fallera än till en kund där risken är lägre. Detta låter självklart, men i det gamla regelverket styrdes kapitalkravet huvudsakligen av vilka säkerheter som banken begärde för att ställa upp med en kredit. Banker med låg risk för fallissemang i sin kundbas får lägre kapitalkrav med det nya regelverket och därmed behövs mindre eget kapital.
Även effekterna som uppstår om en motpart fallerar med sitt engagemang beräknas, det vill säga hur stor exponeringen är vid fallissemangstillfället och hur stor den faktiska kreditförlusten blir. De tre komponenterna risk för fallissemang, exponering vid fallissemang och förlustnivå regleras i lagstiftningen och det finns föreskrivna värden och miniminivåer.
Samtidigt får bankerna möjlighet att tillämpa interna riskberäkningsmodeller i Basel II. Det innebär att det efter prövning av tillsynsmyndighet (i Sverige Finansinspektionen) är möjligt att till-lämpa egna värden för att bedöma tillgångarnas risk. Förutom denna prövning finns det under en övergångstid regler som medför att kapitalkraven inte kan bli lägre än 80 procent av kapitalkravet enligt Basel 1 (gäller till och med 2011).
De kredittagare som bedöms ha hög risk för fallissemang tillsammans med att de bedöms ha en hög exponering och hög förlustnivå om fallissemang inträffar, medför att banken måste hålla ett högre kapital, vilket kostar pengar och medför slutligen ökade kostnader för de kunder som bedöms ha en sämre återbetalnings-förmåga. Långsiktigt medför regelverket också att kreditgivaren får högre kostnader om många kunder går i fallissemang och de faktiska kreditförlusterna är höga. Om banken däremot har låga kreditförluster och få fallissemang minskar kostnaderna över tiden.
För bankens kunder blir konsekvensen att banken inte behöver ta ut lika stor räntemarginal för dem som har bra kreditvärdighet, som för dem med sämre kreditvärdighet. Det leder också till att bankerna fungerar bättre i sin samhällsekonomiska roll att omfördela sparande till krediter, till de låntagare som har bäst förutsättningar att utveckla sin verksamhet, till en rimlig risk.
Håkan Frelander är bankdirektör vid centrala ekonomi- och finansavdelningen, riskkontroll kreditrisk, på Handelsbanken.