”Siffror har inga synonymer. De är alltid exakta.
Det tycker jag är lite läskigt.”
Det är nog något slags allergi. Eller möjligen en fobi.
Eller också är det helt enkelt så att det finns siffermänniskor och bokstavsmänniskor – och jag tillhör definitivt den senare kategorin.
Det är inte det att jag inte kan räkna. Faktum är att jag behärskar de fyra räknesätten rätt hyggligt (av någon outgrundlig, fullständigt inkonsekvent, anledning är jag väldigt bra på procenträkning – jag vet till och med skillnaden mellan en ökning på tio procent och en på tio procentenheter).
Det är själva siffrorna. Det är något uppfordrande över dem. De gör mig nervös. Jag tror att det är deras exakthet som stressar mig.
Bokstäver går att leka och bygga med. Om jag vill beskriva en trevlig promenad så kan jag göra det på flera olika sätt: En behaglig vandring. Ett skönt strosande. Ett njutningsfullt flanerande. En angenäm runda. En trivsam tur.
Men om jag ska ange promenadens längd så finns det bara ett korrekt svar. Om den var 2.736 meter lång så var den det och inget annat. Siffror har inga synonymer. De är alltid exakta. Det tycker jag är lite läskigt.
Och då spelar det inte så stor roll om niorna och tvåorna och nollorna finns i ett telefonnummer eller på en krognota, om de står på en jättetråkig elräkning eller en jätterolig insättningsbekräftelse.
Om ni lovar att inte berätta det för någon så kan jag såhär 30 år efteråt (exakt, faktiskt) avslöja att mitt val av humanistisk linje på gymnasiet inte i första hand avgjordes av att jag älskar språk (vilket jag gör), utan av att den linjen hade minst matematik.
Sedan dess har jag hållit en konsekvent bokstavslinje. Journalistutbildningen följdes av jobb som kultur- och nöjesskribent. Tryggt sifferbefriat, förutom någon enstaka publik- eller upplagesiffra.
För ett knappt decennium sedan blev jag frilans. Det var inget självklart enkelt beslut. Friheten lockade. Siffrorna gjorde det inte.
I dag kan jag i princip reservationslöst säga att jag verkligen gillar att ha en egen liten journalistfirma (antal anställda: jag). Och en av de saker jag gillar allra bäst är när jag en gång om året samlar ihop fakturor, kontobesked, kvitton och andra papper med obehagliga sifferkrumelurer på, häller ner dem i en väska, sätter mig på bussen till min utomordentligt pålitlige redovisningskonsult – och överlämnar alltihop.
Jag brukar inte uttryckligen säga ”Ta hand om det här otäcka!”.
Men det är så det känns.
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad han gör med det. Men så småningom brukar det komma hem papper som heter saker som ”Balansrapport” och ”Resultat skatteberäkning”.
Och om ni orkar med ett avslöjande till så kan jag bekänna att jag inte förstår en tredjedel av de där papperen. Det enda jag bryr mig om är om Skatteverket ska ha mer pengar eller inte. När jag fått svar på den frågan återgår jag till mina bokstäver.
Det jag är mest imponerad av när det gäller revisors- och rådgivningskåren är inte enbart det faktum att det finns människor som vet vad ”immateriella anläggningstillgångar” betyder och som kan förvandla en hög skrynkliga kvitton till en tjusig uppställning över externa kostnader.
Nej, det mest beundransvärda är att många dessutom faktiskt verkar gilla det.
För mig är det lite svårt att ta in.
Ungefär lika svårt som det måste vara för en gravt pollenallergisk person att förstå hur man kan njuta av en vårutflykt i en björkdunge. Eller för någon med allvarlig hundfobi att föreställa sig hur det känns att driva en kennel.
Vad jag vill ha sagt är egentligen bara det här:
Jag är så otroligt glad att ni siffermänniskor finns.
Ulf Benkel är frilansjournalist, medverkar regelbundet i P4-programmet Mannheimer & Tengby, undervisar ibland i journalistik på Göteborgs universitet och har skrivit boken ”De 250 bästa ordvitsarna” (Ica Bokförlag).