Händelserna kring HQ Bank aktualiserar debatten om IFRS och värdering till verkligt värde. Kritikerna, som menar att marknadsvärdering görs bäst av marknaden – och inte av redovisningsspecialister – har fått vatten på sin kvarn. Försvararna menar att det inte finns något realistiskt alternativ till marknadsvärdering.
HQ Bank förlorade sitt tillstånd att bedriva bankverksamhet på grund av att Finansinspektionen underkände företagets redovisning. Enligt Finansinspektionen var HQ Banks värdepappersportfölj övervärderad med 632 miljoner kronor. Följaktligen anmälde Finansinspektionen bankens revisor till Revisorsnämnden. I oktober i år, ett drygt år senare meddelar Revisorsnämnden att revisorn ”går fri”, revisionen var i princip oklanderligt utförd.
Den kontroversiella frågan om värderingen av HQ Banks värdepappersportfölj hänger dock fortfarande i luften. Tvärtom vad många förväntade sig har Revisorsnämnden inte tagit ställning i redovisningsfrågan. Myndighetschefen Peter Strömberg har dock kritiserat Finansinspektionens siffra (632 miljoner) för att inte vara kvalitetssäkrad, men utan att komma med ett motbud då han menar att det inte ligger på Revisorsnämndens bord att ta ställning till värderingen. Många tolkar Revisorsnämndens friande av HQ-revisorn Johan Dyrefors, som ett indirekt godkännande av HQs värdering. Men frågan kommer sannolikt att debatteras länge.
Om Revisorsnämnden har rätt och om Finansinspektionen också har rätt, ja ”då får vi helt enkelt finna oss i att den här typen av situationer kan komma att uppstå igen”, skriver Thomas Carrington, forskare och lektor i revision vid Uppsala universitet, i sin blogg. Hans argument går ut på att om exemplet HQ Bank inte är ett revisionsmisslyckande, eller ens ett redovisningsmisslyckande, så måste ”misslyckandet” härledas till IFRS och i synnerhet IAS 39 som handlar om redovisning och värdering av finansiella instrument (till verkligt värde). Balans tog frågan vidare till några forskare och praktiker med olika syn på IFRS.
– Om vi följer IFRS-standarden leder det till en redovisning som är totalt vilseledande för omgivningen, säger Arne Karlsson, vd på investeringsbolaget Ratos.
Ratos har valt att lösa problemet genom att inleda sin årsredovisning med en ”egen” redovisning som är uppställd på det sätt som bolaget tycker ger den mest rättvisande bilden. Därefter följer IFRS-redovisningen, som Ratos måste upprätta eftersom det är ett börsnoterat bolag.
För några år sedan frågade Ratos 15–20 analytiker vilken av de två redovisningarna de väljer att titta på, Ratos egen eller den som är upprättad enligt IFRS. Det var ingen omfattande enkät, men resultatet var otvetydigt: 100 procent av de tillfrågade använde Ratos ”egen” redovisning och inte den som upprättats enligt IFRS.
– Resultatraden i vår redovisning och den enligt IFRS är samma, men uppställningarna är gjorda på olika sätt och vår modell speglar verksamheten på ett bättre sätt, säger Arne Karlsson.
Han är känd som kritiker av IFRS och hans synpunkter har inte påverkats av händelserna kring HQ. Ratos är inte heller direkt berört av de mest brännande frågeställningarna då bolaget inte redovisar sina tillgångar till verkligt värde.
Verkligt värde-värdering uppstod under 1980-talet som en följd av uppkomsten av nya finansiella instrument som exempelvis derivat.
– Verkligt värde-värdering kom på allvar med de finansiella instrumenten och IAS 39. Det är fortfarande vid redovisning av finansiella instrument som det är stort, säger Anja Hjelström forskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm.
Hon tycker att det finns en tendens i dagens debatt att inte tydligt skilja på IFRS, regelverket, och IAS 39, den standard enligt vilken vissa finansiella instrument ska värderas till verkligt värde.
– Det är därför ofta oklart om kritikerna vill kasta ut IFRS, det vill säga hela regelverket, eller vissa specifika principer i till exempel IAS 39.
Hennes kollega Niclas Hellman, tillförordnad professor i redovisning på Handelshögskolan i Stockholm, tycker att den debatt som går ut på att skylla på redovisningsstandarden är förenklad.
– Man måste alltid fundera på vad alternativet skulle vara. En generell fördel med ett observerat marknadsvärde är att det representerar mycket relevant information för beslutsfattare, särskilt när det gäller tillgångar med lång livslängd, säger Niclas Hellman.
Därtill finns det tillgångar som inte har ett anskaffningsvärde och då är verkligt värde-värdering ett alternativ.
– Derivat medför till exempel ofta ingen anskaffningsutgift. Beroende på värdet av den underliggande tillgången kan derivat utgöra antingen en tillgång eller en skuld. Redovisning till historiska anskaffningsvärden fångar inte detta, säger Anja Hjelström.
Sammanfattningsvis är förekomsten av avancerade finansiella instrument ett viktigt skäl att använda sig av verkligt värde-redovisning.
– De här instrumenten finns och man kan inte vrida klockan tillbaka 50 år och förbjuda dem, säger Niclas Hellman.
Lösningen, enligt Niclas Hellman, är varken att frångå IFRS-regelverket eller värdering till verkligt värde.
– Om man säger att det var fel att införa IAS 39 så glömmer man bort att de här instrumenten fanns redan innan IAS 39 infördes, men då syntes inte riskexponeringen i balansräkningen och det innebär ju mindre transparens, säger han.
Niclas Hellmans analys av problemet är att det finns en orimlig förväntan på redovisningen.
– Redovisning är inte ett perfekt språk, det är ett sätt att avbilda företagets affärsverksamhet och mäta de finansiella konsekvenserna av affärsbesluten. Är affären komplicerad blir redovisningen komplicerad, säger han.
I tider av stor turbulens på marknaden ställs frågan om det verkliga värdet på sin spets. I samband med finanskrisen 2008 föll marknadsvärdena så dramatiskt att stora europeiska banker hade riskerat konkurs om de följt redovisningskraven i IAS 39. Detta ledde till att EUs ledande politiker satte press på det standardsättande organet IASB att ändra standarden, för att förhindra att ett antal europeiska storbanker skulle gå under.
– Nicolas Sarkozy, Gordon Brown och Angela Merkel hotade att slänga ut IFRS om IASB inte ändrade regelverket. Det visar ju hur absurt det här redovisningssystemet är. Om politiker kan gå in och påverka redovisningen är det fel på systemet, säger Arne Karlsson.
Frågan är vem som ska ha tolkningsföreträde. Revisorsnämndens chef Peter Strömberg har efterlyst en oberoende auktoritet som kan sätta ned foten i svåra redovisningsfrågor (Balans nr 11/2011). Behövs det en sådan? Nej, säger Arne Karlsson, det finns redan revisorer och domstolar.
– Vad skulle en myndighet kunna göra som inte begåvade och intelligenta personer på marknaden, i bolag och på revisionsbyråer kan göra? Det enda den skulle kunna göra är att se till att det finns en säkerhetsmarginal, det vill säga försiktighetsprinciper, säger Arne Karlsson.
Anja Hjelström och Niclas Hellman pekar på att för företag som är noterade på en reglerad marknad finns det redan en instans av det slag som Peter Strömberg efterfrågar, nämligen redovisningstillsynen. I Sverige sköts denna tillsyn av börserna, men denna modell har varit omtvistad alltsedan IFRS infördes. Finansinspektionen, som har det yttersta ansvaret för redovisningstillsynen, är inte nöjd med hur den fungerar. Börserna, å sin sida, vill helst slippa den, bland annat på grund av den grundläggande intressekonflikt som det innebär att kritiskt granska sina kunder.
I en artikel i Balans nr 3/2011 placerar Niclas Hellman den svenska redovisningstillsynen i ett internationellt perspektiv. Där framkommer att den nuvarande svenska lösningen är ovanlig inom EU. Den svenska tillsynen framstår också som ”lamare” och ytligare än många andra länders. En slutsats som Niclas Hellman drar är att en tillsyn av redovisningens så kallade kärnfrågor, resultatmätning och värdering, dels är ”mycket resurskrävande om den ska kunna angripa de relevanta frågorna, dels ställer stora krav på integritet och oberoende för att kunna ifrågasätta de subjektiva bedömningar som gjorts”.
Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson håller med om att redovisningstillsynen som den är utformad i dag inte kan fånga upp den typen av problem som stjälpte HQ Bank.
– Det skulle kräva en mycket större arbetsinsats kring varje enskilt bolag än vad som görs i dag. Att säga att dagens redovisningstillsyn i börsernas regi ska ta hand om den här typen av komplexa värderingar tror jag inte är riktigt realistiskt. I så fall måste redovisningstillsynen göras om och ske på ett helt annat sätt än i dag.
Martin Andersson menar att redovisningstillsynen, som den ser ut i dag är en kvarleva från tiden då vi hade ett börsmonopol.
– På en konkurrensutsatt börsmarknad är det svårare för enskilda börser att lägga ned den tid och kraft som skulle behövas och därför tror jag att det finns anledning att se över nuvarande ordning, säger Martin Andersson.
Vem som ska ha ansvaret för redovisningstillsynen i Sverige, och hur djupgående denna kan bli, utreds just nu på finansdepartementet. Utredningen har i princip varit klar sedan i våras, men offentliggörandet har dragit ut på tiden. Finansdepartementet hänvisar till den ovanligt höga arbetsbelastningen till följd av eurokrisen. Den ansvariga ministern Peter Norman vill inte kommentera frågan om redovisningstillsynen i Balans.
Rakel Lennartsson
IAS 39 och värdering till verkligt värde
IAS 39 är en standard för redovisning och värdering av finansiella instrument. Enligt standarden ska finansiella instrument redovisas till verkligt värde. Verkligt värde kontrasteras mot anskaffningsvärde och betyder, förenklat uttryckt, värdet som en tillgång eller skuld har på marknaden vid en given tidpunkt. Amerikanska Financial Accounting Standards Board (FASB) har definierat det som ”priset som skulle tas emot för försäljning av en tillgång eller betalas vid överlåtelse av en skuld genom en ordnad transaktion mellan deltagare på marknaden vid tidpunkten för värderingen”. IASB använder i huvudsak samma definition. Även om det finns en samsyn kring hur verkligt värde kan definieras, går meningarna isär om hur det kan mätas.
IFRS
International Financial Reporting Standards (IFRS) är ett så kallat principbaserat ramverk för redovisning. IFRS utformas av den oberoende organisationen International Accounting Standards Board (IASB).
Från starten 1973, när dåvarande International Accounting Standards Committee (IASC) började utveckla International Accounting Standards (IAS) har syftet varit att utveckla en globalt accepterad redovisningsstandard. 2001 ersattes IASC av IASB, som tog över IAS-standarderna och ”döpte om” dem till IFRS. Sedan 2001 används IFRS i 120 länder. Sedan 2005 ska alla börsnoterade företag i EU redovisa enligt IFRS.
Tre röster om värdering
1. I exemplet HQ är skillnaden mellan bankens och Finansinspektionens värdering 632 miljoner kronor. Är det ett rimligt spann?
2. Behövs det en oberoende auktoritet/myndighet som kan sätta ned foten i den här typen av värderingsfrågor?
Peter Malmqvist, ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening:
1. – Det är inte ett rimligt spann. Det vill säga, båda kan inte ha rätt inom det spannet. Jag anser att ett rimligt spann vore plus minus 10 procent, men det finns i dag ingen regel om detta.
2. – För mig är Finansinspektionen en auktoritet på området. De har dessutom tillgång till all information som de behöver för att göra en sådan här värdering. I exemplet HQ Bank hänger den värdering som Finansinspektionen gjort väl ihop med slutresultatet från utförsäljningen av portföljen. Det behövs alltså ingen ny myndighet. Det som gör att HQ inte fångats upp i den ordinarie redovisningstillsynen är att bankens årsredovisning inte innehåller någon som helst indikation på riskerna kopplade till värderingen. Jag menar att det är fullständigt bedrägligt.
Sven-Arne Nilsson, redovisningsspecialist, Deloitte Malmö.
1. – Baserat på vad jag vet om Finansinspektionens värdering respektive HQ Banks värdering, som är reviderad och sedan granskad av Revisorsnämnden, är det inte uteslutet att såväl HQs som Finansinspektionens värdering ryms inom IAS 39. Men Finansinspektionens värdering är inte prövad av någon utomstående.
2. – Viktigare än att tillsätta en ytterligare instans är att vi kan jämföra de två värderingar som nu diskuteras. Revisorsnämnden har indirekt godkänt HQ Banks värdering genom att godkänna revisionsinsatsen. Innan vi tillsätter en HQ-kommission, skulle jag efterlysa att Finansinspektionen går ut och berättar konkret och tydligt hur de har kommit fram till sin siffra, så att vi som är intresserade kan jämföra de två värderingarna.
Anna Peyron, auktoriserad revisor inom Financial Services, Ernst & Young Stockholm.
1. – Utan att ta ställning till vems värde som är mest rätt i det enskilda fallet, så är det en stor skillnad med tanke på att HQs derivatportfölj uppgick till drygt 2.300 miljoner kronor. I förhållande till portföljens storlek verkar detta spann inte rimligt.
2. – En myndighet för värderingsfrågor tror jag inte är modellen. I stället behöver upplysningar kring valda bedömningar vara tydliga och transparenta så att det är tydligt för läsaren hur stora inslag av bedömningar som leder fram till värderingen. Därtill bör upplysningarna kompletteras med känslighetsanalyser för alla väsentliga delar i värderingsmodellerna, för att tydligt visa hur de olika parametrarna påverkar värderingen.