”Ingen kan påstå att det var bättre förr. Men att något gick förlorat när vi fick det bättre, det kan man påstå.”

Sverige har flest andel ensamhushåll i hela världen. För första gången i historien har ensamstående råd att ha ett eget hem. Också vi som växte upp under rekordåren har minnen av inneboende ogifta mostrar, studenter i vindsrum, flergenerationsboenden och trotjänarinnor.

Det kan inte ha varit ett lätt liv att bo hos sin gifte bror, hos sina barn, hyra rum, få en kökssoffa ...

Ingen kan påstå att det var bättre förr. Men att något gick förlorat när vi fick det bättre, det kan man påstå. Själv växte jag upp med mormor periodvis boende hos oss en stor tillgång för oss barn.

I min sextiotalsuppväxt i en Stockholmsförort, och min mans uppväxt i en liten skogsby i södra Hälsingland, fanns det gemensamt att det alltid fanns närvarande vuxna och vi barn sprang ut och in hos grannarna. Det är just denna närvaro av människor som gör att det finns en nostalgisk längtan efter den tiden.

Jag minns en teckningstävling för barn från olika länder, som jag hörde talas om genom Rädda barnen. Trots sämre övningsmöjligheter och brist på papper och kritor var det barnen från de fattigaste länderna som ritade bäst. En barnläkare med erfarenhet från flera länder förklarade: I de fattiga länderna sover många tillsammans, på kvällarna ligger barnen och pratar, berättar och funderar tillsammans. Det utvecklar fantasin. I-landsbarnen ligger ofta ensamma i ett mörkt rum, inte sällan är de rädda, det blockerar fantasin.

I den älskade schlagern ”Green green grass of home” (En sång en gång för länge, länge sen på svenska), heter det: ”Yes, they’ll all come to meet me ...” Berättaren i sången drömmer om hemkomsten, hur han stiger av tåget i barndomens stad, och ”alla” kommer och möter.

Vilka alla har vi, vem skulle möta, vart kan man återvända? När vi själva är medelålders är naturligtvis många från vår uppväxt döda, det är allmänmänskligt, överallt i alla tider. Men vårt brutalt individualistiska samhälle skapar allt fler uppväxtmiljöer där det inte finns några ”alla”, inte ens några att sakna som hade kunnat möta på stationen om de levat, den lilla familjen är det enda beständiga och ofta inte ens den.

– Där går pappan vi hade för fem år sedan, är inte bara en skämtteckning.

När industrialismen tog sin början under 1800-talet rycktes människor upp med rötterna. Kärnfamiljer, mamma, pappa, barn, och ensamma unga män och kvinnor vandrade in till de växande städerna, till nybyggen i ödemarken, till sågverkssamhällen och bruksorter. Bakom sig lämnade de den gamla byn som inte längre kunde föda dem, släkt, normer och sin stora berättelse, sin historia. De föstes samman på nya platser, utan gemensam historia. Men det som kännetecknar dessa människor är att de mycket snabbt skapade en värld. Livet var kort och hårt för de flesta, det gällde att ”verka medan dagen varar”, som det heter i gamla läsarsånger. Det är inte en slump att det var i sågverkssamhällena och i städernas arbetarkvarter som folkrörelserna snabbt växte sig starka.

Folk återskapade den gamla bygemenskapen de lämnat; i bönehuset, Folkets hus, logelokalen, idrottsföreningens klubbstuga. Samhörighet, inbördes hjälp och social trygghet skapades av människor med 12–14 timmars arbetsdag och högst sex års folkskola.

Normer, traditioner, festdagar och musikkårer skapades i flygande fart folk skapade en värld.

Och denna värld drog fram demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige, åt alla oss som kom efter.

Folkrörelserna i dag, alltifrån IOGT till facket, från idrottsrörelsen till frikyrkan, kämpar i motvind med sviktande medlemstal och slitna lokaler. Ändå har de en unik skatt en praktik för att bryta ensamhet, ta ansvar i lokalsamhället, främja medlemmarnas intressen och samtidigt höja blicken till ett globalt perspektiv av solidaritet och rättvisa. Styrkan är direktdemokratin, frivilligheten och varaktigheten.

Det är dags att vända om, bryta ensamhetens mur medan dagen varar. Det är ur det mänskliga mötet i vardagen, på gräsrotsnivån, i tvättstugan, på Konsum, hundpromenaden, dagisgården, köksbordet, som något kan spira.

All förändring sker underifrån och inifrån. Detta är hoppingivande eftersom det betyder att inget är för litet. Stora plantor kan ha vuxit ur små frön.

Det är tid att vända om. En dag handlar det inte om ”de andra” utan om dig eller mig.

Vänd om medan dagen varar.

Vibeke Olsson Falk är författare till tjugotalet historiska romaner, senast ”Sågverksungen” som utspelar sig i Sundsvall 1879.