It’s the end of the World as we know it (and I feel fine)” sjöng R.E.M. 1987. Denna textrad kan vara betecknande för hur svenska revisorer ser på införandet av IFRS, med skillnaden att de inte ”feel fine”. Ett skäl till att tycka att världen i grunden har förändrats är att revisorn har hamnat i ett detaljreglerat regelverk, där inga professionella bedömningar tillåts. Ar det vad IFRS innebär?
För att svara på frågan behöver vi först veta vad en ”professionell bedömning” innebär. En vanlig definition är att det innebär att applicera regler på unika situationer. Eftersom varje situation är unik är det inte möjligt att göra standardiserade tolkningar, utan en anpassning måste ske till det enskilda fallet.
En redovisningsfråga i ett företag (och därmed för dess revisor) kan hanteras på olika sätt. I den svunna tid när även noterade företag följde en inhemsk svensk redovisning löstes frågan genom bedömningar av revisorn, och med diskussion med andra svenska revisorer. Olika åsikter var möjliga, och man resonerade sig fram till ett svar. (Denna bild kanske innebär en viss skönmålning av det förflutna ...)
Hur är läget för de noterade företagens revisorer i dag? När en svårlöst redovisningsfråga dyker upp kontaktas redovisningsspecialister. Om inte frågan löses inom Sverige finns det ett svar från IFRS-experter på Londonkontoret. De experterna har ett ”rätt” svar, som den enskilde revisorn i Sverige har svårt att diskutera eller ifrågasätta. Experterna i London har nämligen ett visst försprång i fråga om tolkning av IFRS: 1) De är högt specialiserade, det vill säga de har djupa kunskaper om ett smalt område, 2) De kan, när tolkningen är oklar, stämma av med IFRS-experter från övriga revisionsbyråers Londonkontor, och 3) De deltar i direkta diskussioner med IASB i samband med utveckling av nya standarder och tolkningar.
Men, stämmer verkligen denna beskrivning av dagens verklighet? Det sägs ju att IFRS är principbaserat. Hur kan det då vara så att det i varje situation finns ett ”rätt” svar? Det låter mer som ett regelbaserat system.
En central utgångspunkt i IFRS är att de finansiella rapporterna ska avspegla företagets ekonomiska transaktioner och omständigheter (se till exempel IAS 8, punkt 7, samt Föreställningsramen, punkt 33–35). De standarder (IFRS, IAS) och tolkningar (IFRIC, SIC) som finns anger följaktligen hur redovisningen ska gå till, givet företagets egen unika ekonomiska situation. Framtagande av finansiella rapporter i enlighet med IFRS kräver alltså två olika steg: 1) Identifiering och beskrivning av företagets ekonomiska transaktioner och omständigheter, och 2) Tolkning av hur IFRS ska tillämpas givet de transaktioner och omständigheter som företaget har.
I steg 2 kan IFRS-experter i London mycket väl ha ett försprång. Vad gäller steg 1 har dock dessa experter inget att tillföra, utan det steget är helt beroende av den lokala revisor som känner till företaget. Det finns därför betydande utrymme för svenska revisorer att göra professionella bedömningar, särskilt med avseende på ekonomisk substans i företaget. Det är ett centralt och viktigt steg i att följa IFRS.
En annan grundläggande princip i IFRS, som även överensstämmer med EU:s mål att harmonisera redovisningen, är att liknande transaktioner och omständigheter ska redovisas på liknande sätt (se IAS 8, punkt 13 och 16, samt Föreställningsramen, punkt 39). Hur kan en sådan jämförbarhet uppnås, i en värld där olika länder har olika redovisningstraditioner och utgångspunkter? Jo, man inför en central enhet (i London, till exempel) som stämmer av de tolkningar som görs i olika världsdelar och länder.
Den centrala enhetens roll blir inte att identifiera den ekonomiska substansen i transaktioner och omständigheter för företag i olika länder, utan snarare att se till att tolkningen blir likartad för likartade situationer. För att kunna fullgöra det uppdraget är det viktigt att de personer som har insikt i företagen (det vill säga de som arbetar lokalt) kan kommunicera den ekonomiska substansen i det enskilda fallet.
Vad blir då slutsatsen av detta resonemang? Internationell harmonisering kräver någon form av central enhet som koordinerar tolkningar i redovisningen. Samtidigt måste den lokala revisorn göra professionella bedömningar som i någon mening är mer avancerade än tidigare. Revisorn måste inte enbart bedöma den ekonomiska substansen i det lokala företagets situation, utan måste dessutom kunna kommunicera denna information till personer som inte är insatta i den svenska kontexten.
IFRS har alltså inte inneburit att professionella bedömningar upphör. Snarare har bedömningarna skiftat karaktär. Det finns alltså hopp för dem som anser att revisorn ska vara en person som utför ett bedömningsbaserat arbete!
Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg, samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg.
jan.marton@kpmg.se