”Egentligen känner vi väl på oss att lyckolöftena är aningen överdrivna, men vi har en benägenhet att tro på det vi vill tro på.”
Kanske är det sant att vi skulle må mycket bättre om vi bara slutade att så energiskt försöka vara lyckliga. Men det är inte lätt i en kultur av lyckostress där vi ständigt bombarderas med framgångsrecept, strategier och knep för att få det så kallade livspusslet komplett. Vi ska vässa självkänslan, bli slanka och fria från stress, vi ska hitta den stora kärleken, lyckas med äktenskapet eller finna kraft att bryta upp, bli glada och rika, lära oss att säga nej, fånga dagen, anknyta till barnen, behärska minglandets konst och få vår kreativitet att blomma. Och dessutom nå självförverkligande och ha ett fyrverkeriartat sexliv.
Självhjälpsindustrin är stor och lukrativ och via böcker, artiklar, hemsidor, coacher, schamaner och professionella talare vill den vara vår vägvisare i livet. Också ledarskapslitteraturen är numera mer inriktad på chefens känslor än på organisatoriska frågor.
I självhjälpens värld ska vi känna att vår brist på tillfredsställelse och lycka är, om inte självförvållad, så i alla fall ett resultat av okunnighet. Här finns säkert många vettiga råd, men hur ska man finna dem i detta sammelsurium av försök att slå mynt av människors osäkerhet och längtan efter sammanhang? Vi invaggas i tron att det finns enkla lösningar på komplexa problem, att vi kan regissera vår tillvaro i detalj. Det låter lockande i en tid av uppdrivet livstempo, vilsenhet, konkurrens och individualism, men orealistiska förväntningar bäddar för rejäla besvikelser.
Egentligen känner vi väl på oss att lyckolöftena är aningen överdrivna, men vi har en benägenhet att tro på det vi vill tro på. Vad som gärna glöms i må bra-evangeliet är att livets grundvillkor inte är någon solskenshistoria. Det borde ju inte behöva påpekas att exempelvis förlust och förgängelse hör till vår stund på jorden. Och att lyckan inte är ett permanent tillstånd, utan något som man i bästa fall möter glimtvis och överraskande.
Budordet i självhjälpsgenren är optimism, och naturligtvis kan en optimistisk syn i det kortare perspektivet vara högst befogad, mana till handling och göra livet ljusare.
Men jag tror att en nyktert pessimistisk – och därmed realistisk utblick på tillvaron är en pålitligare grundhållning. En ”positiv” pessimism ger oss beredskap för missräkningar och misslyckanden, men utesluter alls inte att man sätter värde på och njuter av det goda i livet. En pessimist blir glatt överraskad i stället för att gräma sig över att det inte blev som man tänkt. En nyanserad pessimism som ett sätt att se på livet, alltså inte som ett mörkt sinnestillstånd för en partykiller. Och betänk att det inte är de mätta, nöjda och blåögda som är de mest kreativa.
Redan gamle Seneca påpekade att ilskans rot är hoppet, alltså att vår överdrivna optimism gör oss oförberedda på tillvarons inneboende motgångar.
Optimism blandas ofta ihop med begreppet ”positivt tänkande”, men det handlar inte bara om en hoppfull livssyn utan om ett slags magi; övertygelsen att tankar kan påverka verkligheten, att de faktiskt kan ta gestalt i form av uppfyllda önskningar, vare sig det gäller ny bil eller livspartner.
Den här föreställningen har i USA rötter i den gamla Christian Science-rörelsen och är nu så spridd att man kan tala om en massillusion eller ideologi. Det hävdar författaren Barbara Ehrenreich i sin uppmärksammade bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” som kom ut på svenska 2010. Positivt tänkande påverkar hela samhället, har ofta religiösa förtecken och är, enligt Barbara Ehrenreich, en viktig orsak till den amerikanska finanskrisen. En häxbrygd av påbjuden optimism, rädsla för att uttrycka tvivel, önsketänkande, oförmåga att förutse misslyckanden och dödskallemärkning av negativa åsikter banade väg för haveriet. Bland exemplen nämner hon Lehman Brothers, där medarbetare som ifrågasatte bolåneyran helt sonika avskedades.
Att positivt tänkande-mantrat har tillåtits genomsyra i synnerhet amerikanskt näringsliv menar Barbara Ehrenreich beror på att det å ena sidan är sporrande, men å andra sidan lämpar över ansvaret på individen om det går snett. Så du blev av med jobbet? Då tänkte du väl inte tillräckligt positivt, helt enkelt.
Skepsis, ifrågasättande och några stänk pessimism är en vettigare hållning under resan mot framtiden, än en oreflekterad tro att allt ordnar sig till det bästa. Och för den skull behöver man inte hålla med Ernest Hemingway som påstod att ”lyckliga, intelligenta människor är det mest sällsynta jag vet”.
Anders Mathlein är frilansskribent, författare och upphovsman till serien Besserwisser. En av hans senare böcker är ”Feel Bad och må bra. Överlevnadshandbok för pessimister”.