Är IFRS något nytt för svensk redovisning? Att det är så kan låta självklart, men det är värt att reflektera över vad det i så fall innebär. Ett sätt att tolka det är att Sverige (i alla fall delvis) fick nya normer 2005 när IFRS in-fördes. Jag skulle dock hävda att det rör sig om en betydligt djupare förändring i synen på redovisning.
IFRS innebär att koppla ihop ekonomiska händelser med redovisning av dessa händelser i betydligt högre grad än vad fallet är i traditionell svensk redovisning. I föregående krönika skrev jag att svenska redovisare och revisorer, i diskussion med IFRS-experter i London, måste förklara ekonomiska händelser för dessa utländska experter. Nedan kommer jag att hävda att redovisare och revisorer även behöver kunskap om grundläggande tankar i de standarder som tillämpas.
Redovisning ses traditionellt som en aktivitet, där affärshändelser rapporteras och ackumuleras, baserad på tydliga regler. Redovisaren (allt som sägs om redovisare i texten gäller även revisorer) ser till att rapporteringen görs korrekt, och överlåter ekonomiska bedömningar till användarna av redovisningen. Tillförlitlighet är ett viktigt ledord, som bland annat uppnås genom försiktighet i redovisningen. Detta kan ses som utgångspunkten i tradi-tionell svensk redovisning, i alla fall i viss mån.
Men, så fungerar inte IFRS! Inom IFRS är i stället utgångspunkten att via standardens principer – avspegla ekonomiska händelser. Det är då centralt att redovisaren sätter sig in i följande:
Hur IFRS fungerar,
hur de ekonomiska händelserna i det redovisande företaget ser ut, samt
vilka principer som standarden anger som grund för redovisningen.
Resonemanget kan låta abstrakt, så vi kan ta ett konkret exempel. Företag som ger ut finansiella instrument för att erhålla kapital ställs inför frågan om instrumenten ska klassificeras som eget kapital eller skuld. I enlighet med IAS 32 är det ointressant om instrumenten i juridisk mening kallas för stamaktier, preferensaktier, aktieoptioner eller lån. Det som är intressant är instrumentens ekonomiska substans i förhållande till standardens princip. Den grundläggande frågan enligt IAS 32 är huruvida instrumenten ger rätt till avtalade framtida kassaflöden (skuld), eller om instrumenten snarare ger en residual rätt (eget kapital).
IFRS är inte heller beständigt över tid. IFRS modell 2011 är inte samma sak som IFRS modell 2005. Ni som hoppas att IFRS utvecklas mot mindre ekonomiska bedömningar, och mer regelbaserad och objektiv rapportering kommer att bli besvikna. Utvecklingen går i stället mot mer fokus på företagets ekonomiska situation. IFRS 3 version 2008 (rörelseförvärv, som för de flesta företag började gälla kalenderår 2010) är betydligt mer baserad på ekonomiska händelser än IFRS 3 version 2004. IFRS 9 (om finansiella instrument, som planeras gälla från 2013) är eller föreslås vara betydligt mer baserad på företagets affärsmodell och ekonomiska händelser än föregångaren IAS 39. Och så vidare. I detta sammanhang bör vi också notera att redan de tidigare och existerande standarderna (IFRS 3 version 2004 och IAS 39) kräver fler ekonomiska bedömningar än traditionell svensk redovisning med utgångspunkt i 4:e och 7:e EG-direktiven, det vill säga årsredovisningslagen.
Kravet på att redovisare förstår både företagens ekonomiska händelser och de grundläggande principerna i redovisningsstandarder ökar följaktligen över tid. För att förstå ett företags ekonomiska händelser är det viktigt att förstå den bakomliggande affärsmodellen, det vill säga hur företaget avser att tjäna pengar. EFRAG (det privata organ som ger underlag till EU-kommissionens godkännande av IFRS) har nyligen startat ett projekt för att utreda hur affärsmodeller bättre kan avspeglas i redovisningen, och hur affärsmodeller kan utgöra en fastare grund för hur redovisning ska vara utformad.
Att affärsmodeller redan i dag har betydelse för hur redovisning går till kan ses i exemplet med fastigheter. En fastighet kan utgöra varulager. Dä är innehavet kortsiktigt, och någon förslitning (avskrivning) är inte aktuell. En rörelsefastighet, för eget nyttjande, innehas under längre tid, så avskrivning ska ske. Däremot är sannolikt inte utveckling av fastighetens verkliga värde en viktig parameter för en rörelsefastighet, så värderingen har sin utgångspunkt i anskaffningsvärde. För förvaltningsfastigheter, å andra sidan, är verkligt värde sannolikt något företagsledningen utvärderar löpande, och därför bör det även avspeglas i de finansiella rapporterna.
Vi är inne i en tid där vi kan få en fastare teoretisk grund för redovisningen än vad som någonsin funnits. Det betyder inte att det är enkelt att i praktiken tillämpa principer i IFRS på konkreta situationer. Huruvida det gör redovisningen bättre eller sämre är också en öppen fråga. Det är dock i högsta grad en utmanande och intressant tid att vara redovisare och revisor i. Och, professionella bedömningar kommer att krävas i ännu högre utsträckning än tidigare!
Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg, samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg.
jan.marton@kpmg.se