Sedan 1997 har jag läst igenom ungefär 10.000 delårsrapporter, både som granskare åt Stockholmsbörsen och som aktieanalytiker. Jag har skrivit otaliga rapporter med ofta ganska hård kritik av både bolag och revisorer. Jag har även varit granskare åt Panelen för övervakning av börsbolagens finansiella rapportering. Genomgående har jag fått skopvis av kritik, särskilt av berörda revisorer. Att granska en granskare upplever jag därför som extra komplicerat. Kritik tas ofta emot som ett ifrågasättande av personens kompetens och självständighet. Det är med denna bakgrundsbild jag läser revisorernas kritik av Stockholmsbörsens övervakning i Balans nr 3/2011, ”Hur ska man tolka börsens årliga rapport?”. Tre av Sveriges främsta IFRS-experter, Göran Abrahamsson (Ernst & Young), Göran Arnell (KPMG) och Claes Janzon (PwC) levererar skarp kritik av Stockholmsbörsens granskning, liksom av dess årliga rapport. Den röda tråden är att börsen inte ska syssla med normgivning, utan mer kvantifiera vad som framkommit i granskningen.
Revisorernas artikel är välkommen. Just den här typen av publik armbrytning saknas nästan helt i dagens Redovisningssverige. Antalet specialistartiklar i Balans om aktuella IFRS-problem är marginellt (däremot finns det olika utbildande artiklar om kommande IFRS-standarder). Detta utarmar den svenska redovisningsdebatten och försämrar möjligheterna att få en homogen tolkning av IFRS.
Jag delar Stockholmsbörsens kritik i rapporten. Ändå är min bild av företagens informationsgivning mycket positiv. Merparten av företagen lämnar merparten av tiden utmärkta rapporter. Till viss del beror det på att bolagens lönsamhet varit fantastisk. Lönsamma bolag genererar nämligen färre påpekanden än olönsamma. Vändningslägen är dock kritiska. Lockelsen att göra vinsthöjande redovisningsförändringar när efterfrågan tryter, ökar. När utförslöpan är konstaterad, ökar intresset för att göra massiva kostnadsreserveringar i syfte att ”göra rent hus, en gång för alla”. De flesta företag lämnar dock bra förklaringar till utvecklingen, varför kunniga analytiker oftast kan hitta bra underlag för prognoser.
Det finns dock två problemområden som är ständigt närvarande – goodwill och skatteredovisning. De tre IFRS-experterna levererar även kritik inom dessa två områden. I det första fallet förs en diskussion om huruvida det är tillräckligt om informationen kring goodwill lämnas per kassagenererande enhet eller om det räcker att lämna informationen per segment, vilket normalt är grövre. Med tanke på att andelen goodwill i balansräkningarna ständigt växer (från 10 procent av eget kapital 1996 till 40 procent i dag) är detta en fråga som kommer att öka i vikt.
För en analytiker är kärnfrågan: Är företagsledningen skicklig på att förvärva företag? En delfråga blir: Genererar det förvärvade dotterbolaget en löpande vinst som täcker koncernens kapitalkostnader? Den sista frågan går nästan aldrig att besvara, eftersom det saknas information. Här skulle jag önska att revisorerna anslöt sig till en tolkning av IFRS, som bidrar till en tydligare löpande redovisning av gjorda förvärv, än att hårdnackat bita sig fast vid segmenten. Att i ett segment slå ihop nyförvärvade dotterbolags goodwill, med äldre dotterbolag med låg goodwill, gör det nästan omöjligt att utvärdera förvärv. Denna informationsbrist medför att den viktiga utvärderingen av företagsförvärv är ett av företagsanalysen mest eftersatta. Detta är knappast i IFRS ”anda”.
Skatteredovisningen är ett annat återkommande problem. I årsbokslutet 2009 kan jag konstatera att drygt hälften av de granskade bolagen redovisade en skattesats som avviker från vad som i en prognos skulle kunna betraktas som en långsiktigt hållbar skattesats (25–37 procent, på antingen vinst eller förlust). De senaste tio åren är slutsatserna mer likartade – den redovisade skattesatsen är i många företag inte möjlig att använda för prognosändamål. Ett dominerande problem är att företagen undviker att redovisa uppskjutna skattefordringar på förluster. Det kan tyckas klokt och försiktigt, men skapar i stället en oförsiktighet i kommande perioder. Ett underskottsavdrag som utnyttjas, men som inte tagits upp som en uppskjuten skattefordran, leder till att en för låg skattesats redovisas, ur ett långsiktigt perspektiv.
Börsen kritiserar att en del bolag begränsar värderingen av uppskjutna skattefordringar till ett antal år, vilket leder till den beskrivna konsekvensen. Börsen menar att samma kriterier och tidsperspektiv ska tillämpas, som vid beräkningen av kassaflöden vid nedskrivningen av goodwill. Det trodde jag var självklart. De tre IFRS-experterna anser dock att ”basera aktiveringen av underskottsavdrag på kassaflöden som förväntas ligga mycket långt fram i tiden anser vi vara tveksamt”. Den typen av ställningstaganden leder just till att skattesatsen i många resultaträkningar blir obrukbara för prognosändamål.
Ett skräckexempel är teknologiföretaget Anoto. Under de senaste tio åren har bolaget gått med vinst i endast två kvartal. Under perioden med IFRS-redovisning uppgår den ackumulerade förlusten till 840 miljoner kronor. Någon uppskjuten skattefordran redovisas inte och mot bakgrund av att eget kapital är 394 miljoner kronor är värdet av underskottsavdragen alltså betydande. Styrelse och revisorer ställer sig dock bakom en värdering, som innebär att Anoto aldrig ska gå med vinst. Det rimmar väl med historiken, men illa med vd:s optimistiska påstående i årsredovisningen att ”Anoto går en ljus framtid till mötes”.
Den optimismen återfinns i stället i andra delar av balansräkningen. Anoto har nämligen ett goodwillvärde och andra immateriella tillgångar på drygt 300 miljoner kronor. Det värdet har funnits med under hela den tid vi haft IFRS-redovisning. Varje gång detta värde ska testas i bokslutet går uppenbarligen Anoto ”en ljus framtid till mötes”.
Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF).
peter.malmqvist@eqr.se