Myter och missuppfattningar får inte påverka utvecklingen av revisorsrollen. Därför vill vi slå hål på några av de vanligaste myterna, skriver Dan Brännström och Björn Markland, och uppmanar till fortsatt debatt om revisorns roll.
Begreppet ”förväntningsgap” innebär att revisorn inte gör det som företag och övriga intressenter förväntar sig att han eller hon ska göra. En av oss hörde ordet första gången vid den nordiska revisorskongressen i Reykjavík 1976. Sedan dess har förväntningsgapet vidgats i några avseenden och krympt i andra, men problemet är lika aktuellt som någonsin.
Näringslivet förändras liksom förväntningarna på revisionen, och det ska naturligtvis påverka revisionens omfattning och inriktning. Men utvecklingen måste drivas av fakta, inte av myter och missförstånd. Därför presenterar vi några av myterna och visar att de bygger på missförstånd och ofullständig information. Av citatrutan här intill framgår att myterna är livskraftiga, till och med i seriösa medier.
Myt 1 om revisionens omfattning: Eftersom revisionen inte ska ge ”absolut säkerhet” om att redovisningen är riktig, är en ren revisionsberättelse värdelös.
I beslutet om HQ-ärendet noterade Revisorsnämnden (RN) att revisorns uttalande ”ska baseras på en revision som ger hög – men inte absolut – säkerhet att årsredovisningen inte innehåller väsentliga felaktigheter”. Revisorsnämnden syftar här på den goda revisionssed som revisorer ska följa enligt revisionslagen. Seden bygger i sin tur på internationell systematik, som skiljer mellan revision (audit) och andra granskningsformer, till exempel översiktlig granskning (review) som tillämpas exempelvis på delårsrapporter. Med orden ”men inte absolut” markerar Revisorsnämnden att ingen revision i världen kan säkerställa att alla fel har påträffats. (I ISA används uttrycket ”rimlig säkerhet” med samma avsedda betydelse.) Kräver man ”absolut säkerhet”, handlar det inte om revision utan om försäkringsverksamhet. Premien för en sådan försäkring skulle bli enorm.
Myt 2 om revisorns ansvar: Revisionsberättelsens långa text om styrelsens och revisorns roller är till för att friskriva revisorn från allt ansvar.
Den texten är avsedd som en påminnelse om att styrelsen har ansvaret för årsredovisningen och revisorn för revisionen. Det behövs eftersom styrelsens ansvar ofta underskattas. Revisorns ansvar består av ett skadeståndsansvar (aktiebolagslagen), ett disciplinärt ansvar (revisorslagen) och i särskilda fall ett straffansvar (brottsbalken). Inget av de nämnda lagrummen är dispositivt, och revisorn kan alltså inte friskriva sig från ansvar genom någon formulering i revisionsberättelsen.
Myt 3 om tillsynsmyndigheten: Revisorsnämndens disciplinorgan domineras av storbyrårevisorer som friar sina kolleger, vad nämndens tjänstemän än föreslår.
Revisorsnämndens tillsynsnämnd består av två hovrättspresidenter (ordförande och vice ordförande), rättschefen på Skatteverket, en advokat, en avdelningschef på -Finansinspektionen, en förutvarande vd för Fondhandlareföreningen, en skattejurist på Svenskt Näringsliv och två revisorer. Samtliga har suppleanter för att kunna hantera jävsituationer. Vid det enhälliga beslutet i HQ-ärendet kom för övrigt båda revisorerna från mindre byråer, den ena med erfarenhet från en storbyrå. Kansliet utarbetar vägledande underlag, men tillsynsnämnden fattar givetvis alla beslut oberoende av tjänstemännen.
Myt 4 om tillsynsarbetet: Revisorsnämndens tillsyn är delvis delegerad till Far.
Revisorsnämnden har fyra verksamhetsgrenar: systematisk och uppsökande tillsyn (SUT), disciplinverksamhet, förhandsbesked och löpande kvalitetskontroll. Kärnan i tillsynen, nämligen SUT, disciplinverksamhet och förhandsbesked, utför RN ända sedan sin tillkomst 1993 helt i egen regi.
Far införde 1997 en obligatorisk kvalitetskontroll för sina medlemmar. När EU lade ansvaret för kvalitetskontroll på medlemsstaterna valde Revisorsnämnden 2003, helt förenligt med EU:s direktiv, att sluta ett avtal om att få utnyttja Fars då väl etablerade system. Detta har ingen koppling till kärntillsynen, annat än att SUT- och disciplinärenden kan initieras den vägen. Kvalitetskontrollen av revision i börsbolag tog Revisorsnämnden för övrigt över 2009.
Myt 5 om revisionens mål: Revisorn ska se till att läsarna genom att läsa årsredovisningen kan förstå företagets resultat och ställning.
Revisorn kan bara kräva att redovisningen stämmer med god redovisningssed (i storföretagen den internationella standarden IFRS). Visst kan IFRS ha brister – på sina håll är kritiken stark – men det kan revisorn inte göra något åt.
Myt 6 om kristallkulor: Revisorn måste ha missat en felvärdering om en tillgång inte kan realiseras till det värde den hade i senaste årsredovisningen.
Revisorn kan i regel inte förutse vad som händer med värdet efter balansdagen. När det gäller komplicerade finansiella instrument är det fullt möjligt att de har värderats korrekt enligt en teoretisk modell i överensstämmelse med IFRS men sedan inte kan avyttras till det bokförda, teoretiska värdet. Det är en svaghet i redovisningen, men inte i revisionen.
Myt 7 om ansvar för affärer: Revisorn ska anmärka på dåliga affärer.
Revisorn ska anmärka på förvaltningsåtgärder av styrelsen som strider mot aktiebolagslagen (eller motsvarande lagar för finansiella företag) eller mot bolagsordningen, eller som kan medföra skadeståndsansvar för styrelsen gentemot bolaget. Redan i förarbetena till aktiebolagslagen 1944 svängdes varningsflaggan: ”Den ekonomiska lämpligheten av förvaltningsåtgärder tillkommer det icke revisorerna att kritisera, i vidare mån än då åtgärderna kunna tänkas föranleda dechargevägran och skadeståndstalan eller eljest framstå såsom pliktöverträdelser eller pliktförsummelser från bolagsledningens sida.” Mot dåliga affärer kan bara ägarna ingripa, genom att byta ut styrelsen.
Det är dags att slå hål på myterna om revisorn! Att det handlar om myter innebär ju att det inte är sant. Men verkligheten kan naturligtvis uppfattas på olika sätt och därför välkomnar vi en fortsatt och angelägen debatt om revisorsrollen.
Dan Brännström är generalsekreterare i Far.
Björn Markland var generalsekreterare i Far 1985–2004.
Revisorsmyter i medierna
”I Revisorsnämndens yttrande framgår att en revision inte behöver ge ’absolut säkerhet’ att årsredovisningen inte innehåller väsentliga fel. Det är, med andra ord, en signal till alla andra revisorer att det är okej att skriva under en felaktig årsredovisning.”
(Myt 1 – Ekonomijournalist i dagspress, hösten 2011)
”Även om det är lätt att dra slutsatsen att en siffernisse som revisorn bör vara noggrann och ha kontroll över allt, så innebär revisorns namnteckning i bokslutet i princip en total friskrivning från allt ansvar. (Det framgår om inte annat av den finstilta texten ovan namnteckningen).”
(Myt 2 – Krönikör i dagspress, hösten 2011)
”[Det har visats] att Revisorsnämndens tjänstemän flera gånger hade rekommenderat strängare åtgärder men nämndens ledamöter, som till stor del utgörs av revisorer från de stora revisionsbyråerna, körde över tjänstemännen och beslutade om mildare straff för sina gamla kollegor.”
(Myt 3 – Ekonomijournalist i dagspress, hösten 2011)
”... en del av [Revisorsnämndens] tillsyn är utlagd på branschorganisationen Far ...”
(Myt 4 – Ekonomijournalist i dagspress, hösten 2011)
”Martin Andersson betonar att en stor majoritet av landets revisorer sköter sitt jobb och att det här inte påverkar FI:s beslut om HQ Bank. Men det här är ’en del i helheten och det är bekymmersamt att det ges större friheter i redovisningen än vad som är önskvärt ur ett kund-perspektiv’.”
(Myt 5 – Intervju i nättidning för ekonomi, hösten 2011)