De senaste årens finansiella kriser har inneburit ett ökat fokus på finansiell rapportering och finansiella rapporter. Är den finansiella rapporteringen tillräckligt transparent? Tidigare har det privata näringslivets finansiella rapportering ofta hamnat i fokus, men i och med den pågående lånekrisen inom EU har den offentliga sektorn blivit minst lika aktuell i diskussionerna.
En frågeställning i dessa sammanhang är om innehållet i den finansiella rapporteringen på ett tidigt stadium borde ha indikerat de finansiella problemen i de aktuella organisationerna eller om innehållet i den finansiella rapporteringen eventuellt har förstärkt händelseförloppet till det sämre. Med andra ord: borde man i den finansiella rapporteringen tidigt kunna utläsa indikationer på begynnande problem? Om finansiell rapportering inte kan användas för att förutse framtida händelseförlopp, är det då möjligt att skapa en finansiell rapportering som uppfyller ett sådant mål? Skulle det vara möjligt att undvika framtida problem genom att utveckla den finansiella rapporteringen och göra den mer transparent i denna aspekt?
Lösningen ur detta perspektiv (om det nu finns en lösning), både vad avser näringslivets finansiella rapportering och den offentliga sektorns finansiella rapportering tycks vara att skapa ny reglering, något som i de flesta fall leder till att mer information produceras. Genom att utveckla den finansiella rapporteringen, skriva fler rekommendationer och skapa fler kompletterande regelverk, är målet att skapa en tillräckligt transparent finansiell rapportering för att bättre kunna förutse ekonomiska recessioner och eller finansiella skandaler i tid. Utgångspunkten för detta är emellertid att den finansiella rapporteringen historiskt inte har varit tillräckligt transparent.
Men hur transparent kan den finansiella rapporteringen bli? Mer information ställer högre krav på alla inblandade, producenter, användare, analytiker och även politiker när det gäller den offentliga sektorn. Det tar inte så lång tid att dra slutsatsen att kunskapen avseende den finansiella rapporteringen behöver utvecklas om den mer ”transparenta” rapporteringen ska vara till någon nytta. Om detta inte sker samtidigt som regelverken utvecklas kommer utvecklingen enbart vara till för de närmast sörjande – en skara som blir allt färre – detta skapar troligen inte transparens. Utvecklingen har fört med sig att då det inte finns en tydlig redovisningsprincip som på generella grunder skapar en lösning för alla parter ska en betydande mängd upplysningar lämnas för att skapa transparens. Frågan är bara vad som egentligen avses med begreppet transparens – tydliga redovisningsprinciper eller mer detaljerade upplysningar? Ett välutvecklat regelverk ger per definition inte upphov till en transparent finansiell rapportering, något enkelt argumenterat. Detta är emellertid en slutsats som kan diskuteras, med tanke på att finansiella skandaler har ägt rum i USA, i företag som tillämpade omfattande regelverk. Så mer detaljerad information och fler regelverk är kanske inte lösningen.
Lika flitigt diskuteras nu den offentliga sektorns finansiella rapportering, inte bara Greklands finansiella rapportering utan även andra sydeuropeiska länders. Dessa länder anklagas, kanske med viss rätt, för att inte ha en fullgod och transparent finansiell rapportering. Som jag skrev i min krönika i Balans nr 6–7/2012 utreder EU för närvarande huruvida nya redovisningsprinciper, som i grunden är baserade på innehållet i IFRS, ska implementeras i hela den offentliga sektorn i syfte att harmonisera redovisningen och därmed påverka beslutsfattandet. En sådan utveckling kommer att ställa omfattande krav på den offentliga sektorn. Det finns alltjämnt flera EU-länder som redovisar i enlighet med kassamässiga principer, länder som inte har drabbats av finansiella kriser eller kritiserats för att ha en undermålig finansiell rapportering. Ett sådant land är Tyskland, ett land som i flera fall står för stabilitet. Det är av denna anledning, på en övergripande nivå, inte möjligt att dra slutsatsen att kassamässig redovisning inte skapar transparens utan detta beror på de enskilda förutsättningarna. Visserligen en något förenklad analys, men ändå.
Trots detta tycks nu trenden vara att den finansiella rapporteringen behöver utvecklas och harmoniseras, det sistnämnda är kanske mer självklart, i syfte att bland annat skapa en mer transparent finansiell rapportering för samtliga medlemsländer.
Uppfattningen verkar vara att mer reglering bidrar till att skapa transparens. Rätt eller fel? Ja, det får framtiden utvisa.
Pär Falkman är ekonomie doktor och redovisningsspecialist på Ernst & Young.
Pär Falkman skriver i vartannat nummer av Balans.
par.falkman@se.ey.com