Förändringar i företagsstrukturen hänger samman med kunskapssamhället och den växande tjänstesektorn, snarare än med 3:12-reglernas utformning. Det skriver auktoriserade skatterådgivaren Hans Peter Larsson, PwC, i en replik.

3:12-reglerna har blivit för generösa. Dagens regler leder till en omfattande inkomstomvandling som får samhällsekonomiska konsekvenser, dels genom förlorade skatteintäkter, dels genom att inkomstskillnaderna efter skatt ökar. Det menar den norska docenten Annette Alstadsæter och den tyske biträdande professorn fil.dr. Martin Jacob i en artikel i Balans nr 8–9/2012.

Jag är inte nationalekonom. Inte heller är jag forskare, men jag anser att det förhåller sig precis tvärtom.

Själv har jag haft förmånen att få arbeta med 3:12-reglerna sedan de kom till. De första tio åren med information till företagare och, parallellt med det, näringspolitiskt arbete för att förbättra dem. De senaste tio åren har jag varit rådgivare till ägarledda företag.

Från att ha uppfattats som en symbol för lagstiftarens diskriminering av småföretagare, så uppfattas reglerna nu ofta positivt av de flesta företagare. De har därtill utvecklats i takt med tiden.

Jag inser att värdet av entreprenörernas positiva uppfattning är svår att mäta nationalekonomiskt, men utifrån mina kundmöten är jag övertygad om att det är långt större än de eventuella negativa konsekvenser som forskarna pekar på.

Vi vet alla vad som händer när något uppfattas positivt, man fortsätter framåt! Om något är negativt så blir det tvärtom, man söker genom avancerade upplägg och skatteplanering att kringgå reglerna. Man bör därför vara försiktig med att hävda att reglerna blivit för generösa då syftet med dem, som forskarna påpekar, är att stimulera entreprenörskap.

Utan att fördjupa mig i siffror ska jag kort söka förklara varför jag inte låter mig övertygas om att reglerna blivit för generösa och att de leder till oönskad skatteplanering.

Forskarna pekar på att utdelningarna ökat markant efter 2006 då underlaget för att beräkna det så kallade gränsbeloppet utvidgades och en möjlighet infördes att lämna viss, för mottagaren, skattefri utdelning. Att utdelningar ökat beskrivs som inkomstomvandling, från arbetsinkomster till bolagsinkomster. I dagens moderna samhälle är det närmast en filosofisk fråga vad som är arbetsinkomst respektive kapitalinkomst. I det gamla utpräglade industrisamhället var definitionerna enklare. Kapital var en maskin. Nu är det människorna runt maskinen som är det värdefullaste kapitalet. I ett tjänsteföretag är det ännu enklare. Där sker alla investeringar i människor och marknader. Vad är det då som säger att en företagsvinst blir ”rätt” beskattad för att den beskattas som lön?

Om utrymmet fram till 2006 att lämna kapitalbeskattad utdelning var mycket litet, i allmänhet betydligt under marknadsmässig avkastning, så är det klart att utdelningar ökar om gränsbeloppet tillåts öka. Ingen ägare kunde försvara att lämna en utdelning som efter bolagsskatt beskattades med ytterligare 57 procent. Även om utdelningar från andra bolag än fåmansföretag, som inte berörs av 3:12-reglerna, samtidigt minskar så är inte ökade utdelningar ett tecken på missbruk av reglerna. Nationalekonomer brukar också framhålla att kapital ska vara rörligt, för att söka sig vidare till den mest konkurrenskraftiga investeringen. Ökade utdelningar kan även vara ett tecken på att beskattningen av en företagsvinst nu är mer rätt än tidigare.

Det förhållandet, som Annette Alstadsæter och Martin Jacob pekar på, att andelen fåmansföretag med en andel aktiva ägare om minst 50 procent av bolaget skulle ha ökat med cirka 50 procent, från 47 procent av företagen till 74 procent efter 2006, känner jag inte igen. De flesta fåmansföretag har endast en till två ägare, båda aktiva. Siffrorna ovan är, enligt forskarna, en indikation på en inkomstomvandling där löntagare bildar konsultbolag eller fysiska personer bildar holdingbolag för att dra fördel av sparade gränsbelopp. Siffrorna kan emellertid bero på att många ägare fram till dess inte tog någon utdelning och inte lämnade någon K10-blankett då de uppfattade det kapitalbeskattade utdelningsutrymmet som närmast försumbart. Vidare är det, enligt forskarna, efter 2006 övervägande personer med högre inkomst som bildar nya fåmansföretag. Är det en nackdel att driftiga personer som kan ta ut en god lön bildar företag? Ett krav för att få använda det ökade underlaget för gränsbeloppet är också eget löneuttag på en betydande nivå. Oönskad skatteplanering? Inte i mina ögon. Inte heller behöver det finnas ett samband mellan antalet nybildade bolag och skatteplanering. Andra faktorer kan ha påverkat, så som borttagande av skatteplikt vid försäljning av dotterbolag, slopad arvs- och gåvoskatt, ombildning av enskilda firmor till aktiebolag med mera.

Inte heller bör det anses vara oönskad inkomstomvandling när ägare till växande företag väljer att återinvestera vinster i verksamheten och därmed sparar gränsbelopp till senare år. Därtill har det alltid varit svårt för mindre företag att låna i bank. De har i högre grad än större företag varit beroende av eget kapital för att växa. I synnerhet nu. Sparade gränsbelopp är en deklarationsteknisk beräkning som saknar samband med huruvida företaget går med vinst eller inte. Det gäller både historiskt och i framtiden. Det saknas därför en koppling mellan sparade gränsbelopp och framtida skatteförluster för det allmänna.

En tredje grund för de slutsatser som presenteras är att nybildade bolag gör färre reala investeringar efter 2006 än tidigare och att de har lägre totala tillgångar och ett mindre eget kapital än tidigare. Utan att ha stämt av med Statistiska centralbyrån så tror jag snarare att detta hänger samman med trenden mot ett ökat tjänsteföretagande i samhället, samtidigt som andelen tillverkande industriföretag minskar, än med förändringen av 3:12-reglerna. Tjänsteföretag kräver mindre reala investeringar.

Sammantaget framstår forskarnas slutsatser som en teoretisk skrivbordsprodukt vilken, liksom hela 1990 års skattereform, har sin utgångspunkt i industrisamhället och inte i ett tillväxtinriktat entreprenörssamhälle. I stället för att backa bandet och försämra, bör den som vill stimulera entreprenörskap fortsätta att utveckla 3:12-reglerna så att de inte avhåller från återinvesteringar i nystartade företag och försvårar generationsskiften. Alternativt slopa reglerna.

Andra offensiva satsningar som kan göras är att anpassa såväl den svenska aktiebolagsskatten som kapitalinkomstskatten till genomsnittlig nivå för entreprenörernas utländska konkurrenter, som numera finns i de så kallade Brics-länderna: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.

Hans Peter Larsson är skatterådgivare på PwC.