Inblick: Bör alla hyresavtal kapitaliseras?

Nyligen hade de europeiska finansanalytikernas (EFFAS) arbetsgrupp för redovisningsfrågor ett möte där man bland annat diskuterade leasing. Det ovanliga var att flera representanter från IASB och från EFRAG hade bett att få närvara. Möjligen rör det sig om ett nytt försök att förstå vilken information som en av de viktigaste intressentgrupperna efterfrågar. Analytikerna är visserligen väl representerade i båda de forum som deltog. I styrelsen för IASB ingår sålunda tre personer som arbetat med analys, däribland Pat McConnell som under flera år varit en ledande talesperson för de amerikanska finansanalytikerna. IASB bjuder dessutom regelbundet in en grupp av analytiker för att lyssna till deras reaktioner på tankar och förslag som förts fram inom styrelsen.

En av frågorna på gruppens agenda gällde synen på leasing. IASB arbetar på ett utkast som väntas bli klart i början av 2013. För hyrestagaren bygger tankarna på att avtalen ska redovisas på ett av tre olika sätt. För korta avtal, preliminärt avtal som löper över högst tolv månader, föreslås en redovisning som överensstämmer med vad som gäller för operationella avtal i dag. Det innebär att hyrestagarens balansräkning inte påverkas och att hyran redovisas som en löpande driftskostnad. I avtal som löper under längre period än ett år blir det däremot en stor förändring genom att nuvärdet av framtida hyresbetalningar ska redovisas som skuld. Denna skuld matchas av en lika stor tillgång; en rätt till utnyttjande.

Den löpande redovisningen är beroende av vad hyresavtalet avser. Här spelar ”konsumtion” eller förbrukning en avgörande roll. I de flesta avtal som rör hyra av kontor eller affärslokal är avtalsperioden normalt kort i förhållande till lokalens ekonomiska livslängd. Det innebär att den hyra som fastställs egentligen utgörs av ränta och amortering på skulden. Av förenklingsskäl har IASB dock föreslagit att hyran ska redovisas på samma sätt som i dag.

För andra typer av avtal, exempelvis hyra av en maskin, betalar man också för att maskinen förslits. Därför ska hyran delas upp mellan ränta och avskrivning, det vill säga samma metod som i dag gäller för finansiella hyreskontrakt. Avskrivningen ska här i normalfallet vara linjär på samma sätt som för andra liknande tillgångar. Detta trots att många, både analytiker och företag, anser att detta krånglar till redovisningen i onödan.

Tidigare har många analytiker ifrågasatt behovet av en kapitalisering av alla hyresavtal, bland annat med motiveringen att information om framtida hyror finns i noterna. På mötet var reaktionen mer positiv. Det finns en acceptans för att eftersom information om framtida hyror är väsentlig så bör den också framgå direkt av balansräkningen.

Vid ett seminarium nyligen visade Peter Malmqvist en tabell (se ovan) av vilken framgår att effekterna i vissa fall kan bli väsentliga. H&M saknar i stort sett långfristiga skulder enligt balansräkningen. Beaktas hyresförpliktelserna blir skuldsättningsgraden emellertid nära 1. I andra handelsföretag blir effekten än mer dramatisk. Detta har fått bland andra Peter Malmqvist att bli mer positiv till en standard som kräver kapitalisering för att få en bättre bild av de finansiella riskerna.

Att de avgifter som en hyrestagare åtar sig att betala uppfyller definitionen av en skuld är inte kontroversiellt. Ett argument som diskuterades på mötet gäller dock om inte denna skuld borde falla utanför tillämpningsområdet i IAS 37 Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar. Punkt 1 anger att man inte ska redovisa en avsättning för ”kontrakt att verkställa längre fram”. Det vanligaste exemplet är när företag tecknar ett avtal om inköp av råvaror som kol eller legeringsmetaller med leverantörer. Innebörden är att den skuld som uppkommer i företaget kvittas mot rätten att erhålla en framtida leverans.

En kommentar som säkert kommer att framföras till IASB är att skillnaden mellan leveransavtal och hyresavtal är liten och att det därför borde vara tillåtet att också för hyresavtal kvitta skulden mot tillgången. Problemet är att IASB liksom ÅRL är väldigt restriktiv när det gäller kvittning. Kanske omarbetningen av föreställningsramen löser knuten. En annan möjlighet är att frågan om kvittning hanteras i den standard om ”Skulder” som väntas ersätta IAS 37 när den så småningom blir klar.

Ytterligare en fråga där många analytiker varit kritiska mot gällande standard gäller sale-leaseback avtal (SLB). Nyligen tog dock IASB beslutet att inte ändra reglerna i förhållande till vad som gäller i dag.

Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.

Rolf Rundfelt skriver i vartannat nummer av Balans.

rolf.rundfelt@telia.com