”Föreställningen om att det är svårare att hitta kvinnor går inte att likställa med att det inte finns några kvinnor.”
Frågan om jämställdhet i börsbolagens styrelser har fått oproportionerligt stor uppmärksamhet det senaste decenniet, så pass att det har blivit 2000-talets viktigaste symbolfråga. Trots detta har bolagen inte lyckats få in fler kvinnor i styrelserna. Varför?
Därför att män är norm och kvinnor en prioriteringsfråga. Den svenska näringslivstoppen består av en liten, homogen grupp män, i de flesta fall av svensk härkomst och med liknande bakgrund. I börsbolagens ledningsgrupper sitter 86 procent män, i dess styrelser 77 procent män. 100 av börsens cirka 250 bolag har inte en enda kvinna i ledningsgruppen.
Det är därför provocerande när företagsledare på frågan om varför de inte har fler kvinnor i bolagen svarar: ”Vi ville ha en kvinna, men vi hittade ingen med rätt kompetens.” En genomsnittlig ledningsgrupp består av 7 personer. 100 av börsens 250 bolag har således en ledning som består av 7 män och 0 kvinnor. Det var inte några problem att hitta 700 kompetenta män, däremot kunde man inte hitta en enda kvinna som var kompetent nog. Det faller ju på sin egen orimlighet!
Föreställningen om att det är svårare att hitta kvinnor går inte att likställa med att det inte finns några kvinnor. Det handlar om vilken inställning ägare och ledning har. Vågar man leta utanför den självklara kretsen och anstränger man sig för att ta fram kandidater som inte passar in i den outtalade mallen: svensk man i 55-årsåldern med en civilekonom- eller civilingenjörsexamen? Tycker man att jämställdhet är viktigt? Inställningen är avgörande. Att uppnå en jämställd organisation handlar inte om siffror utan om attityd. Jämställdhet är mer än en procentsats.
Forskning visar att diversifierade grupper presterar bättre än homogena grupper. Både McKinsey och Credit Suisse har lagt fram bevis för att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma än bolag med endast män i toppen. Dock är det viktigt att komma ihåg att prestationen i gruppen och lönsamheten i bolagen inte är kopplad till kvinnor per se – utan till det faktum att gruppen är blandad. Att fortsätta befordra endast män är alltså inte hållbart.
Näringslivet måste ställa sig frågan hur mycket integritet man får i en grupp som haft golfklubben som rekryteringsbas, eller hur mycket nya inslag man får i en styrelse vars medlemmar alla är 54 år gamla före detta manliga VDar som alla pluggat på Handels, KTH eller Chalmers och som dessutom semestrar på samma ställe. Är det den bästa möjliga styrelsen eller ledningen för bolaget? Jag är övertygad om att det inte är så.
Lika övertygad är jag om att det inte finns en mörk kvinnofientlig konspiration som motarbetar kvinnor. I stället handlar det om okunskap och en oförmåga att göra skillnad. Det finns en lathet som gör att man rekryterar likasinnade människor som man redan känner. Men jämställdhet är inte en kvinnofråga, det är en affärsstrategisk fråga. Företagen måste börja diversifiera sina ledningsgrupper och styrelser. Inte för kvinnornas skull utan för Sveriges framtida konkurrenskraft.
Rebecca Lucander är civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och VD för Stiftelsen AllBright som arbetar med att öka andelen kvinnliga chefer.