Profil i Balans: Inga-Britt Ahlenius står upp för sina åsikter

När politiker och tjänstemän skor sig på medborgarnas bekostnad tycker Inga-Britt Ahlenius att det är avskyvärt. Hon anser att det är skandal att de förtroendevalda i kommunerna fortfarande ”granskas av sina egna” och menar att det är hög tid för en reform.

I knallröd kappa och lila halsduk kommer Inga-Britt Ahlenius gående till Grillska huset i Gamla Stan i Stockholm. Det är aprilväder och för stunden håller sig regnet borta och solen tittar fram. Inne på Stadsmissionens kafé beställer hon en potatis- och purjolökssoppa och slår sig ner vid bordet. Det är mitt i lunchrusningen. Några tittar nyfiket och igenkännande, men Inga-Britt Ahlenius är van. Efter att hon kom hem från New York och tillsammans med Niklas Ekdal gav ut boken Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon har hon synts i många tv-soffor och tidningar. Och redan innan dess var hon ett känt ansikte i Sverige, och har gått under epitetet ”Sveriges mest kända revisor” utan att ens vara revisor.

– En organisation som FN kan inte vara perfekt, men det finns gränser. Kofi Annan var en karismatisk ledare, lysande och närvarande och sen kom den medelmåttiga och bleka Ban Ki-moon som FNs generalsekreterare. I Sydkorea hade han smeknamnet ”Banjusa” som ungefär betyder kontorsråtta, säger hon.

Inga-Britt Ahlenius skräder inte orden när hon berättar om hur hon upplevde Ban Ki-moons ledarskap under de fem åren hon var undergeneralsekreterare och chef för FNs internrevision The Office of Internal Oversight Services (OIOS), FNs tredje högsta ämbete. Hon pratar om en komplex organisation där en fullständigt oduglig person blivit tillsatt som ledare och när hon avgick från sin tjänst skrev hon en intern promemoria som riktade mycket skarp kritik mot Ban Ki-moon. Bland annat handlade det om hans tillkortakommande som ledare för organisationen.

Utåt sett benämndes rapporten som intressant, men internt hanterades den annorlunda. Inga-Britt Ahlenius fick ett brev från Ban Ki-moons kabinettschef som anklagade henne för allt möjligt och kom med grova personliga påhopp.

– Jag kunde inte lämna organisationen utan att lämna efter mig något dokument där jag lyfte fram det här, och jag kände att jag måste ge min slutrapport direkt till honom. Men visst insåg jag att det skulle bli ett himla liv, jag förstod att det skulle bli obehagligt. De försökte ta heder och ära av mig, men lyckades inte, säger hon.

Inga-Britt Ahlenius skakar på huvudet och ler. Hon konstaterar att hon är nöjd med att det i efterhand visat sig att hon har haft rätt om Ban Ki-moons ledarskap och pekar på sådant som att FN valt att ta in Kofi Annan för att hantera Mellanösternkrisen och att Jan Eliasson utsetts till vice generalsekreterare.

– Eftervärldens dom av Bush-tillsatte Ban Ki-moon kommer att bli hård, säger hon.

För Inga-Britt Ahlenius var det otänkbart att återvända till Sverige, låta sig intervjuas och åka runt och föreläsa utan att ha lämnat sin rapport. Att stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är okej ligger inte för henne. Hon benämns i vissa sammanhang som stridbar. Själv säger hon att hon vill stå upp för det hon anser vara rätt och riktigt.

– Jag har med mig en grundtrygghet som är djupt förankrad tidigt i min barndom, som gör att jag vågar säga vad jag tycker, konstaterar hon.

I höstas gästade hon Politikerdagarna i Göteborg och deltog i ett seminarium med titeln ”Skärp revisionen i kommunerna”.

– Innan jag gav mig iväg till FN förde jag i en intervju i Dagens Nyheter fram att det behövdes en förändring av revisionen av kommunerna. Det blev ilskna kommentarer från revisorerna/kommunalpolitikerna. Nu ser jag att ingenting har hänt. Det behövs en principiell debatt om frågan, men inte ens omfattande skandaler verkar åstadkomma något.

Inga-Britt Ahlenius nämner mutskandalen i Göteborg, något som väcker starka känslor hos henne, och menar att det är otroligt upprörande att vissa skor sig på medborgarnas bekostnad.

– Jag tycker rent ut sagt att det är avskyvärt. Det är inte klokt att det är så här, men få verkar intresserade av att ta upp problemet med att ”de förtroendevalda granskas av sina egna”.

Den kommunala verksamheten är Sveriges största konglomerat, menar Inga-Britt Ahlenius, och konstaterar att den har över en miljon anställda, fler än tusen bolag, miljarder i omslutning och får åtskilliga statliga bidrag. Samtidigt som den är viktig huvudman för komplexa verksamheter.

– Och det här är en verksamhet som inte är föremål för professionell och oberoende revision. Det är upprörande, säger hon.

Under flera år var Inga-Britt Ahlenius chef för dåvarande Riksrevisionsverket. Under den tiden löd myndigheten under och rapporterade till regeringen, något som Inga-Britt Ahlenius bidrog till att ändra på. Men det var en förändring som mötte mer motstånd än hon hade anat.

Det här var runt 1993, i samma veva som Öst- och Centraleuropa demokratiserades, och den statliga revisionen sågs som en viktig del av ett lands demokratiska arkitektur.

– Sverige var ensamt i Europa om att ha en regeringskontrollerad revision, vilket satte igång min tankeverksamhet. Inte ville väl Sverige stå i ett sammanhang tillsammans med länder som Nordkorea, Kina och Kuba, länder där parlamentet inte spelar någon roll? Men när jag väckte frågan möttes jag av en aggressiv reaktion. Den hade jag underskattat. Regeringen ville inte förlora kontrollen över Riksrevisionsverket, och själv bli föremål för granskning.

Förslaget från Inga-Britt Ahlenius om att låta Riksrevisionsverket lyda under riksdagen satte igång en långdragen maktkamp och när frågan ställdes på sin spets försökte dåvarande finansministern Bosse Ringholm (S) få bort henne från posten som chef för Riks-revisionsverket.

– Jag har faktiskt glömt bort mycket av det som hände, men det riktades hårda anklagelser mot mig. Bland annat beskylldes jag för att ljuga. Men tack vare att konflikten blev öppen tvingades Bosse Ringholm till slut att förlänga mitt förordnande.

En utredning tillsattes och leddes av Birgitta Dahl (S), dåvarande talman i riksdagen. Betänkandet som Birgitta Dahl la fram tycker Inga-Britt Ahlenius var principiellt mycket intressant. Hon berättar att betänkandet lyfte fram att det var naturligt för medborgarna att kunna ställa den exekutiva makten till ansvar genom riksdagen och som för denna granskningsroll behövde underlag från en oberoende instans, Riksrevisionen.

– I samma veva som mitt förordnande som generaldirektör gick ut 2003 ändrades grundlagen och Riksrevisionsverket flyttades över till riksdagen. Det var en mycket stor och viktig förändring, säger Inga-Britt Ahlenius.

Men hennes stridbarhet hade gjort henne obekväm. När hon lämnade sin tjänst på Riksrevisionsverket fick hon höra att det inte fanns något annat uppdrag för henne.

– Jag hade tidigt kontaktat finansdepartementet och talat om att jag var beredd att göra allt möjligt, men fick till slut svaret att man sökt överallt efter ett jobb men inte fått napp. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men så här i efterhand visade det sig ju att det var bra. Det är ofta så att oväntade krissituationer är grunden för något nytt.

En annons i tidningen ”The Economist” där FN sökte en chef för att bygga upp riksrevisionen i Kosovo ledde Inga-Britt Ahlenius utomlands, och efter ett och ett halvt år i Kosovo fick hon ett telefonsamtal om att USA ville nominera henne till tjänsten som chef för FNs intern-revision.

– Jag kände mig mycket hedrad men tänkte att jag nog var för gammal, men en tid senare kallades jag till intervju. Jag tog med mig en nästan tom resväska eftersom jag ville passa på att handla. Min tanke var att ”till New York kommer jag ju aldrig tillbaka”.

Men det visade sig vara helt fel. Hon hann inte mer än tillbaka till Kosovo efter intervjun förrän hon blev uppringd av FN och kallad till en andra intervju. Resten är som det heter i sagorna – historia.

– Det var med sorg i hjärtat som jag lämnade Kosovo. Men jag känner att jag la en bra grund för det fortsatta arbetet där, och jag hade till och med fått Gustav Möllers ord ”Varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga” översatta till albanska och uppsatta på varje våningsplan på revisionskontoret, säger hon och ler.

Charlotta danielsson